Gyttjebadande eleganter och tre trötta lejonhanar (Olifants Rest Camp, Krugerparken, Sydafrika – Balule Tent Camp, 16/1, 2018)

I morse var det dags för flytt igen. Från den sköna luftkonditioneringen i Olifants Rest Camp till Balule Tent Camp som inte har ström, men ett 15-tal tältplatser väldigt vackert vid stranden av Olifants River som just nu har väldigt lite vatten i strömfårorna.

Vid floden hittade jag denna giant kingfisher, som faktiskt är den enda afrikanska kingfisher som fångar fisk.

Vid floden slog jag upp mitt lilla tält och lärde mig snabbt att aporna kommit till en helt ny nivå i fingerfärdighet. Jag har ammunitionslådor i kraftig plast för att förvara maten i. De har fyra knäpplås som inte är helt enkla att få upp. När jag gick några meter bort för att tvätta händerna hörde jag plötsligt fyra distinkta knäpp. När jag vände mig om stod där en apa, med väldigt snygga gröna testiklar, som på några sekunder hade öppnat alla fyra låsen, lyft av locket och nu stormade iväg med en av mina bananer. I ärlighetens namn gjorde det inte så mycket eftersom bananen var minst sagt övermogen.

Med den läxan i bakhuvudet och informationen från campvakten att aporna var duktiga även på att öpppna blixtlås på tält lastade jag in matlådorna i bilen innan jag åkte ut på dagens biltur för att leta djur. Landskapet söder om Balule är savann och till en början var det ganska tomt.

Elefanttjuren täckte sig med ett rejält lager lera.

När jag hade kört någon timme började dock de första elefanterna dyka upp och snart var det gott om dem. Därför stannade jag vid ett vattenhål och efter bara någon halvtimme dök det upp fyra elefanttjurar, varav den ena var riktigt stor med imponerande betar. De gick raka spåret ner i vattnet och började spruta sig själva med lera. Det gör det både för att bli av med fästingar och för att få ner temperaturen i kroppen.

De tre mätta och trötta lejonhanarna var möjligen bröder eftersom dessa ofta håller ihop för de är unga.

De blev rätt snart klara med gyttjebesprutningen och jag fortsatte över den här ganska torra savannen. Jag körde extremt sakta för att inte missa något och plötsligt fick jag syn på något svart som rörde sig i gräset, det visade sig att det var svanstippen på en lejonhane som låg och sov under ett träd. Efter mycket kikarspanande kom jag fram till att det var minst ett lejon till och när de efter någon timme började röra på sig visade det sig att det var tre lejonhanar som vilade ut i värmen. Tålamod lönar sig när man ska titta på afrikanska djur!

Av nostalgiska skäl gjorde jag också en avstickare till Satara Rest Camp där jag var för väldigt många år sedan. Jag kunde konstatera att det såg ut som tidigare innan jag vände tillbaka till Balule och kampen för att försvara min middag (grillat kött och baked beans) mot aporna.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Camping, Djur och natur, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Fräcka babianer och sura honeybadgers (Tamboti Tent Camp, Krugerparken, Sydafrika – Olifants Rest Camp, 15/1, 2018)

Tamboti Tent Camp levde upp till sitt rykte om att ha fräcka babianer och honeybadgers. Den sista är en liten, men stark, grävlingsliknande figur med erkänt dåligt humör. Vid ett-tiden på natten vaknade jag av en skräll utanför tältet. Det var två honeybadgers som anmälde sin ankomst genom att välta gastuben och vattendunken. När de sedan inte lyckades ta sig in soptunnan hämnades den genom att gräva ett antal jättelika hål runt den…

Den här figuren vill man inte mucka med mitt i natten…

När det började ljusna en smula bytte babianflocken av det grävande badgerparet. När jag slog upp dörren för att jaga bort babianerna hasade de sävligt iväg och vinkade samtidigt med de två plastmuggar som de hade lagt beslag på. Så om ni ser en babian som dricker ur en gul eller blå plastmugg vet ni varför. Lyckligtvis var det de sämsta muggar jag någonsin haft, så jag är glad att vara av med dem!

Grusvägarna byggs i princip genom att man kör en väghyvel över marken.

Resan från Tamboti till Olifants Rest Camp blev överraskande livlig trots att det var 40 grader varmt ute och alla djur borde ligga i skuggan och ta igen sig. I ett nytt område brukar jag välja att köra på den asfalterade vägen som löper i nordsydlig riktning genom hela Krugerparken. Det beror på att den är byggd som en riktig väg på en vägbank och att man alltså kommer upp någon meter högre jämfört med grusvägarna. Den metern gör stor skillnad när man letar djur på okända platser.

Waterbucken är en av de vackraste antiloperna.

Nu valde jag av någon anledning en liten och lång grusväg, men det lönade sig. På vägen såg jag självfallet tusentals impalas, men också ett rejält antal giraffer, wildebeest (gnu på svenska), waterbuck, warthog, babian, bushbuck, buffel, nyala, zebra, kudu och dessutom flodhästar på mycket, mycket långt avstånd i en damm.

Flodhästen är ett av mina favoritdjur. Inte svårt att förstå var Tove Jansson fick inspirationen till Mumindalen ifrån.

På grund av alla djuren tog de knappa tio milen till Olifants Rest Camp drygt fem timmar att köra. Olifants är en stor camp med pool och restaurang. Trots det kunde jag inte motstå frestelsen att köra en tvåtimmarsrunda till efter incheckningen. Eftersom det nu hade blivit en bra bit över 40 grader varmt såg jag inte en människa till. Däremot fick jag syn på ett gäng flodhästar och sedan även en leopard som promenerade i buskarna bredvid vägen. Bra utdelning!

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Djur och natur, Lodge, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Människoätande lejon (Orpen Rest Camp, Krugerparken, Sydafrika – Tamboti Tent Camp, 14/1, 2018)

Studsaren tas fram innan vandringen.

I morse var det mycket tidig uppstigning för att hinna med på morgonens vandring i området utanför campen. Redan i bilen på vägen ut stötte vi på en ståtlig lejonhane, som vi sedan kunde höra under hela vandringen.

Det kändes rätt skönt att ha med sig två guider som var utrustade med varsin rejäl studsare.

Lejonets rytande kan höras upp till 7 km. Att han är oskarp beror på att det var  mörkt…

Jag har aldrig hört talas om någon turist i någorlunda modern tid som blivit dödad av lejon i parken, men det finns definitivt ”man-eaters” bland dem och man gissar att ett 10-tal flyktingar från Mocambique blir dödade varje år. När flyktingströmmen var som tätast för något 10-tal år sedan uppskattar man att den siffran var något 100-tal dödsfall varje år.

Jag har svårt att tänka mig någon mer ångestfylld död…

Tamboti Tent Camp ligger vid en flod som i år tyvärr inte fyllts av regnvatten ännu.

Efter rejäl frukost på bacon och ägg var det sedan dags att byta camp igen. Den här gången till tält i Tamboti Tent Camp som bara ligger några kilometer från Orpen. Tälten ligger på rad efter en just nu uttorkad flodbädd och i campen regerar allt mer aggressiva babianer och surmulna honeybadgers. Kraftiga skåp i stålnät håller dem borta från maten, men nåde den som glömmer att stänga dörren till skåpet.

Bufflarna trivs i området sydväst om Orpen.

Efter att noga låst in alla mina saker gjorde jag en ”kort” fyra timmars resa i ett för mig nytt område sydväst om campen. Ett antal hjordar med imponerande bufflar var det mest bestående minnet av den turen.

Jag hade också bespetsat mig på en liten lunchupplevelse på picnicsiten Muzandzeni, men när jag väl kom dit visade det sig att den enda ”serveringen” bestod av en kylbox med läsk. Det var inte riktigt vad jag hade hoppats på, men jag kompenserade med en gigantisk fruktsallad när jag kom tillbaka till tältet.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Camping, Djur och natur, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Ryggsimmande elefant (Crocodile Bridge Rest Camp, Sydafrika – Orpen Rest Camp, 13/1, 2018)

Dags att flytta från Crocodile Bridge Rest Camp till Orpen Rest Camp i Krugerparken (www.sanparks.org/parks/kruger/). Det är 18 mil att köra, men eftersom hastighetsgränsen är 50 km/h (på asfalt) eller 40 km/h (på grus) tar det sin tid. Vill man dessutom se djur går genomsnittshastigheten ner rejält. Själv höll jag 20 knappt km/h i snitt så hela dagen gick åt.

Jätterestaurang med utsikt på campen Lower Sabie.

De första fem milen, som jag kört flera gånger, avverkades rätt snabbt och jag tog också en närmare till på campen Lower Sabie, som ligger några mil in i parken. Den framstår som rena Disney World jämfört med lilla lugna Crocodile Bridge. Lower Sambie ligger väldigt vackert vid floden Sabierivier och bjuder på jätterestaurang, shop i supermarketformat och en internationell kaffekedja. Här verkar också de flesta besökarna vara internationella turister. Säkert kul en kväll, men inget ställe jag skulle slå mig ner på i flera nätter.

Tshokwane bjöd på kudupaj, ginger beer och underhållning av snygga fåglar.

En desto trevligare överraskning var raststället Tshokwane, som enligt mina nya sydafrikanska kamrater funnits där i evigheter (och de bör veta eftersom de själva besökt parken i minst 30 år). God mat tillagas över öppen eld och kockarna måste ha slangbellor för att jaga bort närgångna apor från det öppna köket – mycket underhållandeJ. Det pensionerade par som jag lärde känna gör som väldigt många andra äldre sydafrikaner – fortsätter att jobba för att ha råd med lite guldkant, som besök i Kruger. De har sadlat om till att sälja mat och grönsaker på en marknad i södra Johannesburg som heter Art Farm (www.the-artfarm.co.za). Första lördagen i varje månad är det bäst drag där, enligt dem.

Förälskade lejon är inte blyga.

Efter Lower Sabie blev det fart på djursidan. Först två lejonmöten. Ett med ett förälskat lejonpar och ett med en flock på 13 lejon, som snabbt gick över vägen och in i den frodiga grönskan.

Den här glada elefanten bjöd på ryggsim, men det gjorde sig bättre i verkligheten än på bild.

Jag tillbringade också mycket tid vid dammen Nsemani där glada elefanter lekte med vattnet och varandra. Jag kan garantera att det märks när en stor elefant kastar sig baklänges och landar på rygg i plurret. Dessutom ser det extremt kul ut när det sticker upp fyra elefantfötter och en snabel ur vattnet innan den lyckats vända på sig.

Väl framme i Orpen Rest Camp kan jag konstatera att det också är en liten camp. 15 bungalows, en liten affär och dessutom god djurunderhållning vid vattenhålet på andra sidan staketet är vad som bjuds.

 

 

 

 

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Bil- och taxiresor, Djur och natur, Lodge, Marknader, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mitt i vildhundsflocken (Crocodile Bridge Rest Camp, Krugerparken, Sydafrika, 12/1, 2018)

I morse stod väckarklockan på 03.30, vilket är rätt tidigt, även för mig som är morgonpigg. 03.30 är det också väldigt mörkt i Krugerparken (www.sanparks.org/parks/kruger/). Lyckligtvis hade jag förberett allting i dagsljus, så det gick förvånansvärt bra att få fram kameror, kikare och varma kläder (trots att det är en bra bit över 30 grader varmt på dagarna är nätterna och morgnarna förvånansvärt svala).

I pannlampans sken promenerade jag till den lilla bensinmack som är samlingsplats för alla utflykter. Där väntade den duktiga guiden Shindy med en safarijeep för de nio personer som bokat morgonutflykten, som går på runt 400 Rand per person. Några av deltagarna förstod inte ett ord engelska och andra sov mest hela tiden, så vi som verkligen var intresserade (det var jag och ett pensionerat sydafrikanskt par) fick mycket uppmärksamhet av guiden.

Det krävs tränade ögon för att få syn på en leopard som ligger ner i mörkret. När den rest sig och är tio meter från bilen blir det enklare, men det blir aldrig enkelt.

Efter några inledande skockar med impalas och giraffer samt en civet och en genet kom utflyktens absoluta höjdpunkt. Gömd i ett dike låg en leopard. Hur guiden fick syn på den i mörkret från det lågt placerade förarsätet begriper jag fortfarande inte.

I nästan en kvart fick vi möjlighet att titta på den vackra katten innan den tröttnade på oss, smet över vägen och slukades av vegetationen. Leopardens kamouflage är näst intill perfekt.

Trafikstockningar kan uppstå av många orsaker, men det är bara i afrikanska parker de beror på att ett lejon lagt sig mitt i vägkorsningen.

Efter leopardmötet blev allting en smula alldagligt och inte ens ett par lejoninnor, som majestätiskt lagt sig mitt på vägen, lyckades höja pulsen. Att 10 andra bilar stannat för att titta på dem gjorde ju inte attraktionen högre…

Grand Hornbill är en stilig fågel som bor i ihåligheter i träd och som blir allt ovanligare.

Efter en stund i hängmattan blev det en lååång egen utflykt på eftermiddagen. Efter massor av elefantmöten, bland annat ett där en hjord på 18 stycken lekte i en vattensamling kom den första höjdpunkten, ett gäng stora vackra fåglar som jag aldrig sett förut. Inser att jag måste köpa en fågelbok för att kunna identifera dem. Det känns lite fånigt att jag känner igen vartenda afrikanskt däggdjur, men bara kan ett fåtal fåglar.

Efter att ha konsulterat en av mina campinggrannar fick jag veta att det var den ganska ovanliga arten Grand Hornbill.

Vildhundarna var helt obekymrade om att jag var mitt ibland dem och de var väldigt intresserade av den främst kofångaren på bilen, kanske hade någon tamhund kissat på den?

Dagens absoluta mest spännande möte kom precis innan mörkret sänkte sig över Krugerparken. Plötsligt befann jag mig i en flock med 12 vildhundar som lekte ostört runt bilen i över en timme innan jag var tvungen att ge mig av för att komma in i campen innan grinden stängdes för kvällen. Att få se så många under så lång tid är verkligen ovanligt.

 

 

 

 

 

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Camping, Djur och natur, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Grön och djurtät jättepark (Nelspruit, Sydafrika – Crocodile Bridge Rest Camp, Krugerparken, 11/1, 2018)

Det är inte bara stora djur i Krugerparken. Vad den här krabaten heter har jag ingen aning om, men snygg är den i alla fall.

Efter en myggstörd natt i Nelspruit var det inte svårt att stiga upp tidigt och åka vidare mot Krugerparken (www.sanparks.org/parks/kruger/) som är Sydafrikas i särklass största nationalpark. Den är 35 mil lång och täcker 20 000 kvadratkilometer (det är ungefär dubbelt så stort som Skåne). Det är även en av världens djurtätaste parker.

Det är också en park som är förvånansvärt billig att besöka. Dagsavgifterna kan hållas ner rejält om man köper ett så kallat Wildcard som ger fritt inträde under ett år i drygt 80 nationalparker och reservat i Sydafrika. För oss som bor här nere kostar det 1 140 Rand för en familj på upp till 7 personer. Kommer du från Sverige går priset upp till 4 545 Rand för en familj (Sydafrika gillar sina turister, men man gillar också att ta betalt av dem…), men det har man tjänat igen ganska snabbt om några parkbesök ingår i planerna. Kortet köper du via parkernas hemsida (www.sanparks.org).

Jag har garanterat campens minsta tält. Sydafrikanerna gillar att campa i stil.

Väljer man bort de exklusiva privata lodgerna och bor i de statliga camperna blir även övernattningskostnaderna förvånansvärt humana. Du behöver dock tänka på att boka i god tid, under de sydafrikanska skolloven är det väldigt poppis att åka ut i parkerna.

Djurtätheten märktes när jag hade checkat in via den sydligaste gaten i parken – Crocodile Bridge. När jag hade slagit upp mitt lilla tält i den camp som ligger alldeles innanför gaten för att markera min närvaro styrde jag ute i parken. Jag hade inte kört mer än ett par minuter förrän jag stod mitt bland noshörningar, giraffer och ett oräkneligt antal impalas.

Jag har alltid trott att giraffer inte ligger ner. Den här bilden bevisar att jag haft fel. Giraffen till vänster har inte amputerat underkroppen utan ligger ner.

Under en tre timmars runda såg jag mer djur än jag gjort på mycket, mycket länge och då ska man ta med i beräkningen att det är rätt svårt att få syn på djuren eftersom det har regnat mycket den senaste tiden och är väldigt grönt i parken. På somliga vägar måste djuren i princip stå på vägbanan för att man ska ha en chans att se dem.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Camping, Djur och natur, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Down memory lane (Pretoria, Sydafrika – Nelspruit, 10/1, 2018)

VW Amarok under ombyggnad.

Min blogg har varit en smula död den senaste tiden. Det beror på att det inte är helt enkelt att flytta till en ny kontinent och att få ordning på allt praktiskt, nu är dock det på plats.

Jag har därför tagit plats i den VW Amarok som jag köpt och börjat bygga om för att den ska funka under riktigt besvärliga förhållanden i Afrika. Det ska bli både en hel del rapporter på (www.tripant.com) och i förlängningen skräddarsydda resor för de riktigt äventyrslystna.

Reglerbara luftstötdämpare.

Hittills har Amaroken fått nytt fjädringssystem från tyska Seikel (www.seikel.de) som höjt underredet ungefär 40 mm. Seikel har också stått för snorkeln på luftrenaren för att ge motorn renare luft och öka vadningsdjupet. Bak har fjärdringssystemet fått hjälp av två reglerbara luftstötdämpare från Airmax (www.assc.co.za). Det innebär att jag kan lasta ett drygt ton på flaket utan att bilen säckar ihop.

Det har också blivit nya kraftiga stötfångare från ryska Rival (www.rival-europe.com). De kan du se på bilden på bilen. Samma firma har stått för hasplåtarna under bilen.

Sydafrikanska Stofpad (www.stofpad4x4.co.za) har levererat de rocksliders som skyddar sidorna samt tjänar som fotsteg och fästen för den obligatoriska högdomkraften som kan lyfta bilen ur de hopplösaste hål.

Bilen rullar på Michelin A/T2 LT Commercial (www.michelin.co.za) i rejält format. Förutom att de är otroligt stryktåliga rullar de väldigt mjukt och tyst på bra landsväg. Trycket i däcken övervakas av sensorer som visar exakt i varje däck på en monitor. Väldigt värdefullt när man ofta ändrar däcktryck. För att kunna göra det smidigt sitter det en kompressor från australienska ARB (www.arb.com.au) under huven.

Extratanken från Frontrunners (www.frontrunneroutfitters.com) ger 30 liter extra diesel och en aktionsradie på runt 130 mil.

En Garmin Drive Assist 50 LMT (www.garmin.com) kompletterad med ett lokal 4×4-kort ser till att jag enkelt hittar rätt.

Vid Sudwala Caves har det hänt mycket de sista 20 åren, men grottorna är desamma.

Nu var dagens tur i och för sig inte särskilt svårnavigerad. Start i vårt garage i Pretoria och sedan raka vägen till Nelspruit, med en avstickare till Sudwala Caves (www.sudwalacaves.com). När jag var där första gången för drygt 20 år sedan fanns där bara en liten, mysig lodge. Nu kommer man till en gigantisk anläggning och en dinosauriepark… Jag utgår dock från att grottorna är lika spännande som tidigare.

Efter en snabb hamburgare i den helt öde restaurangen i Sudwala styrde jag in till Nelspruit, som är något av inkörsporten till Krugerparken, dit jag ska åka i morgon. För 300 rand får jag ett enkelt rum på Nelspruit Backpackers (www.nelpack.co.za). Verkligen inte något märkvärdigt, men helt OK för en natts sömn.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Bed&Breakfast, Djur och natur, Sydafrika | Lämna en kommentar

Sovhytt på flygplatsen och grön hyrbilsfirma (Dubai, UAE – Stockholm, 25/9, 2017)

En typisk bild av Dubai. I förgrunden bygger man en stor dhow med uråldriga metoder och bakom den reser sig en hypermodern skyskrapa.

Det är dags att lämna Dubai (www.visitdubai.com) efter några dagar som har varit långt över förväntan. Dubai har bjudit på mycket spännande sysselsättning, justa hotell, trevliga människor och god mat. Allt till förvånansvärt rimliga priser. Sista påminnelsen om priserna i Dubai får jag när jag tar en mycket tidig taxi till flygplatsen och det kostar mig drygt 60 kronor. Av misstag ger jag taxichauffören en 200 dirhamsedel istället för en tjuga. Han påpekar omedelbart mitt misstag. Som tack för det blir det en väldigt bra dricks till honom.

Dubais flygplats är gigantiskt och Emirates (www.emirates.com), som jag ska flyga med till Stockholm, har Terminal 3 helt för sig själva. Denna terminal är i sin tur uppdelad i tre delar och det är långt mellan dem. Mitt plan går från del del som kallas C och där finns (precis som i alla andra delar) en lounge – Marhaba – som är öppen 24/7.

I Terminal 3 invid gate A1 kan du få en egen sovhytt.

När jag kikar lite närmare på vilka lounger som finns upptäcker jag också att det också finns en lounge med sovhytter. Den heter Sleep´n fly (www.sleep-n-fly.com) och ligger i del A, närmare bestämt vid gate A1. Här kan man dra sig tillbaka i en bädd som påminner om de som finns i förstaklass på flygplanen. Har du ett Priority Pass (www.prioritypass.com) har du tillträde till den här loungen, vilket är lysande eftersom det ofta är ett antal timmars väntan (främst nattetid) i Dubai om du har ett anslutande flyg.

Ombord får jag tillfälle att studera hur en smart stewardess behandlar besvärliga passagerare. Min stolsgranne börjar så fort han kommer ombord högljutt (och inte särskilt trevligt) påpeka att han blev lovad en plats vid en nödutgång när han checkade in. Att han inte är helt sanningsenlig är tämligen uppenbart. Hade han blivit lovad det skulle han givetvis fått det och dessutom tar Emirates lite extra betalt för de som vill premium seats, det vill säga de med mer benutrymme. Flygvärdinnan flyttar honom med utsökt artighet och ett brett leende till en nödutgång. Min exgranne är mycket nöjd med sig själv och strålar av pondus i sin illasittande kostym. Några minuter senare flyttar stewardessen ytterligare två personer till nödutgångsraden. Han som tilldelas mittplatsen ser ut som en olympisk diskuskastare. Det innebär att den mindre hederlige mannen som satt bredvid mig får tillbringa sex timmar med en mycket muskulös axel några centimeter från okbenet. Ett subtilt sätt att påpeka att man ska hålla sig till sanningen.

I den här röda stugan håller hyrbilsföretaget Green Motion till.

På Arlanda testar jag en ny hyrbilsfirma. Den heter Green Motion (www.greenmotion.com) och är ett franchisekoncept med miljövänliga bilar som rullar ut över världen. De håller till i en gammal röd liten stuga vid Best Westerns hotellby på andra sidan motorvägen. Kul när det kommer nya uppstickare på hyrbilsmarknaden. De italienska kunder jag har sällskap med i bussen tror inte sina ögon när de måste huka för att komma in i den lilla stugan. För dem är det den bästa tänkbara starten på Sverigeresan!

 

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Dubai, Flygresor, Förenade Arabemiraten, Hyrbilsresor | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Landet där bara var tionde är medborgare (Dubai, UAE, 24/9, 2017)

Utan de gästarbetande byggjobbarna skulle inget bli byggt i Dubai.

När böneutroparen i moskén, som ligger alldeles intill hotellet, drog igång vid femtiden i morse passade jag på att rulla ur sängen för att gå ut och fånga morgonljuset innan värmen hunnit bli allt för besvärande. Jag trodde jag skulle vara rätt ensam, men där tog jag fel. Många av gästarbetarna från Indien, Pakistan, Nepal och Bangladesh, utan vilkas hjälp inte en enda skyskrapa i Dubai skulle resa sig, är redan uppe och på väg att ta sig till sina arbetsplatser. Buss efter buss släpper av dem. Man räknar med att nästan 90 procent av befolkningen i Dubai är utlänningar! Det är allt från västerländska finansexperter till asiatiska hembiträden, men majoriteten är självfallet lågavlönade bygg- och servicearbetare.

De vackra vindtornen var sin tids luftkonditionering och lär ha funkat alldeles utmärkt i kombination med de traditonella materialen i husen.

Efter min morgonutflykt är det dags för mig att lära mig lite mer om hur de 10 procent som är medborgare har det och om deras bakgrund. Det gör jag på Sheikh Mohammed Center for Cultural Understanding (www.cultures.ae). Här finns olika program där man kan göra allt från att lära sig om Dubais historia till att prova traditionell mat. Under den ”Heritage Tour” för 80 dirham jag deltar i lär jag mig att det område jag bor i är det äldsta i staden och ursprungligen byggdes  av köpmän från Iran. De flyttade till Dubai för att undkomma en handelsskatt för cirka 200 år sedan. Husen byggdes av koraller, lera och kalk och var de första ”riktiga” husen i Dubai. Idag har alla husen renoverats omsorgsfullt och rymmer, förutom hotellet jag bor på, också gallerier, múséer, restauranger och några små affärer. Idag kallas området  Al Fahidi Historical Neighbourhood. Det är definitivt värt ett besök som kontrast till de blänkande skyskraporna.

Kamelkebab på Local House.

Efter en kvällspromenad bland guld, klockor, vegetariska indiska restauranger och färgsprakande saris i Meena Bazaar hamnar jag till sist på restaurangen Local House (www.localhousedubai.com) som är allt anat än vegetarisk.  Här satsar man istället stenhårt på viltkött i olika former. På menyn finns bland annat struts, kudu, impala och buffel. Själv satsar jag på kebab på kamel. En rejäl portion föregången av en stor fräsch sallad går på 62  dirham. Mycket prisvärt.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Arkitektur, Dubai, Förenade Arabemiraten, Historia, Mat och Dryck, Utställningar | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Okänd hotellpärla och färgrik souk (Dubai, UAE, 22/9, 2017)

Kandura är bästa tänkbara klädseln när temperaturen går över +40 grader.

Ytterligare en dag då kvicksilvret på termometern stiger över +40 grader och jag måste erkänna att jag är otroligt avundsjuk på de herrar här i Dubai som bär lång vit traditionell thawb – eller kandura som man kallar den här i emiraten. Eftersom jag av rent kulturella skäl inte känner mig helt komfortabel i shorts i muslimska länder så bär jag mina tunnaste kakibyxor, men det blir ändå sjukt varmt. Samtidigt skrider de lokala männen omkring i sina kritvita, lövtunna bomullskanduras och ser ut som att de är helt oberörda av värmen.

XVA:s café är ett perfekt ställe att varva ner i.

Trots värmen blir det snabbt tid att byta hotell. Från det stora, hippa Rove Downtown i centrum tog jag en taxi till lilla, rätt okända XVA Art Hotel (www.xvahotel.com) i Bastakia (eller Al Fahidi som det heter numera), som är den äldsta delen av Dubai. Här är gränderna så trånga att man får promenera den sista biten. I tre traditionella hus har ägarinnan Mona Hauser byggt ett galleri, ett café, en liten affär och 14 traditionella och individuellt inredda rum. Plötsligt känns det att jag är i arabvärlden, även om inredningen har passerat västerländska ögon. Det är kort sagt väldigt trevligt och en natt kostar runt 700 kronor.

Färgrik souk.

Bara några hundra meter från hotellet ligger norra delen av den långa kanal som faktiskt gör att centrala Dubai rent geografiskt är en ö, fast ingen skulle drömma om att kalla staden det. Längst upp på ”ön” ligger också kläd- och tygsouken och när solen försvunnit och temperaturen sjunkit till 37 grader känns det nästa svalt att gå mellan stånden. Eftersom det är mest indier och pakistanier i den här delen av staden är kläderna och försäljningsknepen minst sagt färgstarka.

Arabian Tea House är inrymt i ett av rätt få återstående gamla hus.

Efter ett par timmar bland stånden börjar det märkas att det inte blivit någon mat under dagen och jag smiter därför in på The Arabian Tea House (www.arabianteahouse.co),  s0m har massor av tesorter, men framförallt god mat av lokalt snitt, men i den lite högre klassen. Efter iste, diverse röror och bönor samt en stadig portion grillad lever är näringsbalansen i kroppen återställd på ett för gommen tillfredställande sätt.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Arkitektur, Dubai, Förenade Arabemiraten, Hotell, Kläder, Konst, Marknader, Mat och Dryck, Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar