Häftigaste smalspåriga järnvägen och makalös grillad forell (El Bolson-El Maitén-Esquel-Los Alerces, Argentina, 28/12, 2014)

I nytt dagsljus såg inte El Bolsen så otroligt spännande ut längre och jag styrde därför längre söderut. När det blev dags att fylla tanken upptäckte jag att bensinen är subventionerad längre söderut i Argentina, där avstånden är otroligt långa. Literpriset ligger här på 10 pesos per liter mot 14 i mer civiliserade trakter, ett bra sätt att underlätta för de som lever under ganska tuffa omständigheter i Patagonien.

Det är fullt möjligt att Butch Cassidy och Sundance Kid åkte i den här kupén.

Det är fullt möjligt att Butch Cassidy och Sundance Kid åkte i den här kupén.

Jag har länge hört talas om smalspårsjärnvägen Patagonia Express (www.patagoniaexpress.com), men fått väldigt varierande uppgifter om hur och när tåget (med endast 75 cm spårvidd!) går. Jag bestämde mig därför att ta mig till El Maitén där tåget har sin bas. Den minimala staden ligger långt från all ära och redlighet och avstånden mellan samhällena här börjar likna norra Namibia med den hårfina skillnaden att vägarna är något bättre här, vilket betyder att man kan köra 50-60 km/h på grusvägarna.

Chefen för museet framför ett av de lok som fortfarande är i trafik.

Chefen för museet framför ett av de lok som fortfarande är i trafik.

Turistbyrån i El Maitén hade nog inte haft många svenska besök (och inte så många andra heller just den här dagen…), men de kunde i vart fall upplysa om att järnvägen har stängt för semester till början av januari vilket var en besvikelse. Däremot kunde damen på byrån ringa till chefen för järnvägsmuséet så kunde han öppna och visa runt, trots att det egentligen var stängt! 5 minuter senare var han där och startade en exklusiv rundtur.

Det behövs rejäla verktyg för att reparera ånglok.

Det behövs rejäla verktyg för att reparera ånglok.

Det man betecknar som ett museum är egentligen en hel järnvägsdepå som ser ut som när man byggde den år 1922 och det var otroligt intressant att gå runt och se anläggningen. Här finns alla maskiner som krävs för att driva en järnväg med ånglok och vagnar som härstammar från 1922. Enorma svarvar för att svarva hjulen runda, fräsar för att ta fram delar som slits ut, den största långhålsborr jag någon sin sett, en hel snickeriavdelning som ursprungligen drevs med hjälp av en ångmaskin och remmar till de olika maskinerna, egen smedja samt en massa annat tekniskt godis och högar av reservdelar.

Ritning som visar exakt hur sopborsten ska vara konstruerad.

Ritning som visar exakt hur sopborsten ska vara konstruerad.

På verkstadsförmannens kontor finns dessutom alla ursprungliga ritningar till lok och vagnar. Och då pratar vi inte bara om de maskinella delarna, här finns också detaljritningar på de fotogenlampor som lyste upp tåget och ritningar på de borstar i olika storlekar som man behöver för att göra rent maskinerna och vagnarna! Med andra ord skulle man kunna renovera de gamla tågen till 100 % originalskick om de ekonomiska resurserna fanns. Maskinerna som står här används fortfarande för att hålla tåget igång så kunskaperna finns uppenbarligen än så länge. Tänk om allt det här kunde upptäckas av någon smalspårsentusiast med ekonomiska resurser. Då skulle det som redan nu är fantastiskt kunna utvecklas till något helt unikt. Jag har väldigt svårt att tro att det någon annanstans i världen finns något liknande. I min värld skulle det vara värt att skydda som världsarv!

Från El Maitén skumpade jag vidare på grusvägarna till den lilla staden Esquel där jag snubblade på en pytteliten fiskaffär där de hade fantastiska blandningar med marinerad fisk (härlig omväxling till det i och för sig goda köttet). När damen i affären förstod att jag var ute efter lunch klämde hon snabbt in ett litet bord framför fiskdisken och serverade det jag pekade på. Väldigt smidigt.

Stuga i Bahia Rosales.

Stuga i Bahia Rosales.

Här lagades all maten!

Här lagades all maten!

Nästa anhalt var nationalparken Los Alerces (www.parquesnacionales.gob.ar) och målet att skaffa ett boende för natten. Trots att det finns en hel del hosterior (värdshus) och campingplatser med cabanas (stugor) visade det sig inte vara helt enkelt. Slutligen hamnade jag på Bahia Rosales (www.bahiarosales.com) i en mycket basal stuga. Den kostade 600 pesos, hade fyra sängar, tre lampor och en elplatta. Med tanke på att jag inte hade något att ställa på elplattan åkte jag tillbaka en bit efter grusvägen till Hosteria Quime Quipan (www.quimequipan.com.ar). Det var ett lyckodrag. De serverade den bästa restaurangmat jag fått under hela resan. En nyfiskad och snabbt grillad forell, serverad med grönsaker som också hade legat i grillen. Alltihop kostade runt 100 svenska kronor och gjorde att jag sov väldigt gott.

Print Friendly, PDF & Email
Det här inlägget postades i Argentina, Camping, Mat och Dryck, Museum, Tågresor och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *