Marknad, mord, mur och musiklegend (Belfast, Nordirland, 20/10, 2012)

Idag var dags att titta på vardagsliv och nutidshistoria i Belfast. Även om det nu är lugnt på Nordirland så är spåren av konflikten synliga överallt och tidningarna fortfarande fulla av nyheter som relaterar till den gamla konflikten mellan katoliker och protestanter. Man blir snabbt familjär med de bokstavskombinationer som betecknar alla de grupper som var (och till viss del är) inblandade i konflikten.

På den drygt 100-åriga marknaden går det både att få något i magen direkt och härliga ekologiska livsmedel att ta hem.

Dagen inleddes dock på den otroligt trevliga inomhusmarknaden St. Georges Market (www.belfastcity.gov.uk) som denna lördag främst bjöd på mat, mycket av den lokalproducerad runt Belfast. Marknaden är öppen fredag-söndag, men vilka stånd som står där varierar med veckodagen. Den största marknaden hålls på fredagen, på lördag är det tonvikt på mat och på söndag är det mycket antikviteter och lokalt hantverk. Gott om stånd med färdig mat och levande musik är det också. Det går lätt att spendera någon timme här. Själv kom jag över 3 burkar lokalt producerad ekologisk chutney för samma pris som en burk skulle ha kostat hemma. Sen får vi se vad de säger i securityn, men det är ett senare problem.

Lunch blev det sedan på Nick´s Warehouse (www.nickswarehouse.co.uk) i de gamla hamnkvarteren. Nick, som fortfarande står bakom disken, öppnade sin restaurang 1988. Då fanns det strängt taget ingenting här nere och duvorna var de enda som bodde i det hus Nick köpte och gjorde om till restaurang. På den tiden tyckte alla han var fullständigt galen, men nu är området superhett och pubar, restauranger samt nattklubbar trängs.

I ärlighetens namn känns den del av muralmålningarna en smula passé, men det är kul att försöka klura ut vad all symbolik i dem betyder.

Sen var det dags för den mindre trevliga nutidshistorien. Jag inledde vid de stora muralmålningar i de katolska områdena som fortfarande hålls aktuella, men som nu också handlar om konflikter som Israel-Palestina och kubaner som är fängslade i USA. Här finns också en rad monument som hedrar de som dog under The Troubles, som den mörka delen av Nordirlands nutidshistoria kallas. På den katolska sidan handlar det om katolska soldater eller civila som dött när de dödats av lojalistiska (protestantiska) mördarband och på andra sidan om protestantiska soldater/civila som dödats av republikanska (katolska) mördarband. Språkbruket och bildspråket är mer eller mindre identiskt på båda sidor. Det är bara religionerna och symbolerna som är utbytta. I ärlighetens namn är det rätt bisarrt.

Protestanter och…

…och katoliker använder sig av exakt samma språkbruk.

Förutom alla monument och muralmålningar är den långa muren mellan de båda områdena en stark påminnelse om att det här var en krigszon för inte särskilt många år sedan. Muren står kvar – både som en påminnelse, men också för att ingen riktigt törs ta beslutet att riva den. När man frågar Belfastbor om de vill ha bort muren säger de flesta ja, men när man frågar om de vill riva den nu säger majoriteten nej. Det är lite som med boende för missbrukare i Sverige. Alla tycker det ska finnas, men ingen vill ha dem som grannar. Här är det tvärtom, alla vill riva muren, men ingen vill göra det nu.

Köttet på Beatrice Kennedy är betydligt rödare än färgen på fasaden…

Allt det här ringde i bakhuvudet när det var dags för middag på Beatrice Kennedy (www.beatricekennedy.co.uk) i närheten av universitetet. Här serverar de en utmärkt tvårätters middag för under 16 pund. Själv passade jag på att testa det härliga mörkröda, välhängda och rejält marmorerade kött (här är man inte rädda för fett!) som jag hade sett i slakteristånden på marknaden tidigare på dan. Riktigt gott tillsammans med en tjock rösti och en rustik rödvinssås.

Efter desserten blev det konsert med The Kinks skapare Ray Davies (www.raydavies.info). Jag insåg hur länge sedan de slog igenom när jag studerade publiken, där jag sannolikt drog ner medelåldern trots små grupper med unga, mycket entusiastiska, tjejer insprängda bland pensionärerna som väntade (förgäves denna kväll) på Lola och You Really Got Me. Konserten då? Ja, det är ju alltid kul att se legender, men den gode Ray (och publiken) skulle nog ha vunnit på om han hade druckit lite mer te och mindre av andra bärnstensfärgade drycker innan konserten… På vägen hem var gatorna smockfulla av helgfirare. De flesta hade också druckit mycket av bärnstensfärgade varor och stämningen kändes som en blandning av Folkets Park i Skellefteå och partygatan vid hamnen i Rhodos stad. En märklig mix, men bara glada miner så långt jag kunde se.

Print Friendly, PDF & Email
Det här inlägget postades i Belfast, Historia, Marknader, Mat och Dryck, Musik, Nordirland och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *