Att bo på yacht i Lissabon (Porto – Lissabon, Portugal, 22/8, 2017)

De flesta rastplatserna efter motorvägarna i Portugal är väldigt fräscha.

De flesta rastplatserna efter motorvägarna i Portugal är väldigt fräscha.

Så var det dags att lämna den trevliga portugisiska staden Porto och köra de drygt 25 milen söderut till Portugals huvudstad Lissabon.

Vägen är utmärkt och med jämna mellanrum hittar man bra rastplatser med solskydd och fräscha toaletter. Att ta en enkel kylväska med egen matsäck är bra mycket bättre än att äta på vägkrogarna, som visserligen är mycket mer spännande än sina svenska motsvarigheter, men ändå rätt tråkiga.

MY Angelisa är en rejäl båt.

MY Angelisa är en rejäl båt.

Frukost på båten.

Frukost på båten.

När jag letade boende på www.booking.com i Lissabon så dök det upp en yacht som man hyr ut ett par hytter på. Den ligger i en liten fin marina dryga halvmilen norr om centrum och ägs av ett fransk/portugisiskt par som själva bor på båten med sin tonåriga dotter. Eftersom jag är en smula svag för båtar kunde jag inte låta bli att slå till trots att det kostar 120 Euro per natt inklusive enklare frukost.

MY Angelisa, som båten heter, har ingen egen hemsida, men finns förutom på booking.com också på airbnb. Yachten är en av de största som ligger i  Marina Parque das Nacoes (www.marinaparquedasnacoes.pt) och det är gott om plats ombord, även om hytten självfallet var liten. Privat inhägnad parkering och väl avstängd marina med passerkort och buss in till Lissabons centrum gjorde det praktiska livet enkelt.

Vid kajen till marinan finns flotta lägenheter och ett gäng små restauranger och barer. Inget tjusigt, men trevligt och gott. Värdarna är jättetrevliga, men pratar du franska så blir det givetvis väldigt mycket roligare.

Johan från båten rekommenderade D´Bacalhau (www.restaurantebacalhau.com) som ligger 20 minuters promenad från båten, men jag var för trött för det och beställde ett par fläskkotletter och tomatsallad på ett av caféerna vid marinan.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Båt, Lissabon, Mat och Dryck, Portugal | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Eiffelkonstruktion som bro (Porto, Portugal, 21/8, 2017)

Det är inte svårt att se brons släktskap med Eiffeltornet.

Det är inte svårt att se brons släktskap med Eiffeltornet.

Linbanan gör att man slipper en lång, brant promenad.

Linbanan gör att man slipper en lång, brant promenad.

Till allas glädje har temperaturen sjunkit med 15 grader sedan igår och det går nu att leva ett helt vanligt liv i Porto. Det firar jag genom att ta metron över floden till Jardim do Morro. Då är man formellt sett utanför Porto och istället i Vila Nova de Gaia.

Platsen runt metrostationen bjuder på en fantastisk utsikt över den gamla delen av Porto samt över den spännande fackverksbro i stål som konstruerades av en av Eiffels lärjungar. Här finns också en linbana – Teleferico de Gaia (www.gaiacablecar.com) som för 6 euro enkel resa sköter transporten ner till flodkajen där alla portvinsfabrikanter har sina lokaler. Den som gillar portvin och vill prova olika vinmakares produkter har inga problem att fördriva en dag här.

Själv tar jag en promenad innan jag återvänder till Portosidan på jakt efter lunch. Så här mitt i högsäsong är det inte bara att smita in var som helst. Det tar en bra stund innan jag hittar ett ställe som ser trevligt ut, inte är fullt, serverar portugisisk mat och kan erbjuda en plats i skuggan.

Cozzza Rio stavas faktiskt med tre z!

Cozzza Rio stavas faktiskt med tre z!

Slutligen hamnar jag på Cozzza Rio på Rua S. Francisco 8. Det är hektiskt, men jag har för en gångs skull gott om tid och kan slappna av med en liten karaff av portugals lättdruckna Vino Verde innan mina kalamares landar på bordet efter någon timmes väntan.

Eftersom termometern börjat stiga igen tar jag en taxi ”hem”. 6 euro kostar den 15 minuter långa resan, så ni förstår att det är lätt att skaffa sig taxivanor i Porto. Är man några stycken är taxi inte dyrare än metro.

Matmarknad med många olika typer av restauranger.

Matmarknad med många olika typer av restauranger.

Med tanke på den sena lunchen blev det en mycket lätt middag med ceviche. Alldeles bredvid Casa da Musica finns en matmarknad som heter Mercado Bom Sucesso (www.mercadobomsucesso.pt) där ett 20-tal restaurangstånd håller till. Man köper sin mat och sätter sig sedan där man själv vill, det finns platser såväl utomhus som inne i mathallen. Ett bra ställe om man bara vill ha lite snabb mat och samtidigt titta på folk.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Arkitektur, Bil- och taxiresor, Historia, Mat och Dryck, Porto, Portugal | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Spännande art deco-hus i hemlig park (Porto, Portugal, 20/8, 2017)

Det häftiga art deco-huset Serralves.

Det häftiga art deco-huset Serralves.

Idag var det varning för värme och jag bestämde mig därför för tidig uppstigning och för att satsa på ett museum med stor tillhörande park. Det handlar om Museo de Serralves (www.serralves.pt) som innehåller flera spännande delar.

Grunden till museet är en mycket märklig egendom på hela 18 hektar som numera ligger väldigt centralt i Porto. Från början var den sommarresidens för en rik textilfamilj och det var när sonen Carlos Alberto Cabral tog över som det började hända saker. Carlos Alberto var mycket intresserad av Art Deco och mellan 1925 och mitten av 40-talet byggde han en uppseendeväckande villa och anlade en enorm park.

Det moderna museet är också en spännande del av Serralves. Här är det en utställning av den etiopiskfödda konstnärinnan

Det moderna museet är också en spännande del av Serralves. Här är det en utställning av den etiopiskfödda konstnärinnan Julie Mehretu som visas.

Tyvärr fick han inte njuta särskilt länge av villan och parken var inte ens uppväxt när han 1953 tvingades sälja egendomen efter att textilindustrin börjat gå på knä. Köparen var en annan, mer förutseende, textilmagnat och de två textilherrarna gjorde ett avtal som betydde att det inte gick att stycka av något av den stora egendomen, vars markvärden idag måste vara enorma.

1986 köptes egendomen av staten och ett år senare öppnades den för första gången för en storögd allmänhet som bara hade kunnat ana var som doldes bakom murar och staket. Ganska snart bestämde man sig också för att bygga ett hypermodernt museum för nutida konst. Det jobbet var klart 1999 och nu genomförs massor av spännande utställningar i museet.

Badrummet i röd marmor är rätt hejdlöst.

Badrummet i röd marmor är rätt hejdlöst.

Även om jag gillade ett par av utställningarna så var ändå det gamla art deco-huset och parken den största upplevelsen. Huset är helt orört sedan det byggdes, förutom en mycket varsam underhållsrenovering som gjordes för några år sedan. Det är som att kliva in i en tidsmaskin när man öppnar dörren till de enorma rummen.

Tyvärr har alla möbler försvunnit under resans gång så det är väldigt ödsligt. Men det går ända att se framför sig hur det såg ut.

Parken har gjorts mer spännande med moderna konstverk.

Parken har gjorts mer spännande med moderna konstverk.

Parken är jättelik och väldigt vacker med enorma träd, stenlagda gångar, stora och små dammar och längst ner en undervisningsträdgård och den gamla kryddträdgården som rätt skött nog skulle kunna förse en stor del av Porto med örtkryddor. Här finns också en del gamla lantraser som man försöker rädda för kommande generationer.

När jag tar mig från Serralves visar termometern på +39 grader och därför blir det inre tjänst innan det är dags att ta sig ut för mat.

Här döljer sig Taberna dos Esquecidos.

Här döljer sig Taberna dos Esquecidos.

Kvällen bjuder på en restaurang som jag aldrig hade kunnat hitta om jag inte fått tips om den. Tipset fick jag givetvis av hotellvärdinnan Luisa och det är hennes syster Paula som ligger bakom Taberna dos Esquecidos. De har ingen hemsida, men den ligger på Tv. de Cedofeita 40A om du vill ta dig dit. För att göra den ändå svårare att hitta ligger den på andra våningen i ett vingligt litet hus på den dåligt upplysta bakgatan.

Paulas mat är det dock inget fel på och efter getost och fikon får jag en enorm portion klassisk bacalau (torsk). Allt är väldigt gott och det är inte svårt att somna i den sköna sängen på Porto Persona (www.portopersona.pt) när jag tagit mig tillbaka med metron.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Arkitektur, Hotell, Konst, Konst, Porto, Portugal, Trädgårdar | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Drömhotell i Porto (San Sebastian, Spanien –  Porto, Portugal, 19/8, 2017)

Porto är väldigt vackert med de gamla husen som klättrar på de branta kullarna.

Porto är väldigt vackert med de gamla husen som klättrar på de branta kullarna.

Jag lämnar San Sebastian tidigt på morgonen och kör söderut på de fina motorvägarna mot Portugal och landets näst största stad Porto. Det är nästan 80 mil, men går ändå på knappt 8 timmar.

Det enda som bromsar upp en smula är tankstopp samt betalstationerna som ibland ligger rätt tätt i Spanien. I Portugal har man ett smartare system, här registreras bilnumret och kopplas till ett betalkort, sedan läser kameror av skylten i farten och sedan debiteras sträckorna automatisk, ungefär som biltullarna i Stockholm.

Bakom den halva av det gamla huset som är prydd med illgröna kakelplattor döljer sig Porta Persona.

Bakom den halva av det gamla huset som är prydd med illgröna kakelplattor döljer sig Porta Persona.

I Porto har jag bokat tre nätter på det pyttelilla guest houset Porto Persona (www.portopersona.pt) som ligger precis bredvid klassiska konserthuset Casa da Musica (www.casadamusica.com). Det är nog en av mina mer lyckade hotellbokningar någonsin. Porto Persona driva av den mycket charmiga damen Luisa, som förutom hotellvärd är läkare på heltid.

Hon köpte huset (som byggdes i början av 1900-talet) som en ruin 2012 och har sedan gjort ett fantastiskt jobb med att rusta upp det helt i originalskick. Fönster, dörrar, golv, stuckaturer – allt är i originalskick och när något saknades letade hon reda på duktiga hantverkare som gjorde kopior med gammal teknik. Jag har en liten svit med en fantastisk terrass med solnedgång. För detta samt en underbar frukost betalar jag 125 euro per natt. Ska ni till Porto är det här ni ska bo. Basta!

Modern och luftkonditionerad metro.

Modern och luftkonditionerad metro.

Så fort jag ställt in mina grejer beger jag mig ut i Porto. Staden ligger med ena stadsgränsen mot floden Douros och den andra mot Atlanten och är väldigt kuperad. Massor av gamla hus i varierande skick finns kvar och det är bedövande vackert.

För att ta sig fram kan man använda sig av metron (www.metrodoporto.pt), som invigdes 2002, och alltså måste vara en av Europas modernaste. Från mitt hotell ner till de äldsta stadsdelarna är det bara tre stationer och det går i ett luftkonditionerat nafs.

Den gamla spårvagnen tränger sig fram mellan bilar och stenmurar.

Den gamla spårvagnen tränger sig fram mellan bilar och stenmurar.

När alla gamla hus blir en smula övermäktiga sätter jag mig på raka motsatsen till metron. Det är en urgammal spårvagn som i 20 km/tim går från den gamla staden utefter floden ner till strandpromenaden. En kul resa där man hinner kika ordentligt på omgivningarna.

Strandpromenaden är också spännande, även om både den och de stränder som kantar den är lite slitna. Det gör dock att det känns lite mer genuint och den salta friska luften gör att man verkligen känner att man befinner sig vid Atlanten.

Fiskgrillen står mitt på gatan och bevakas inte bara av grillmästaren utan också av ett rejält band med måsar.

Fiskgrillen står mitt på gatan och bevakas inte bara av grillmästaren utan också av ett rejält band med måsar.

I slutet av promenaden (som är lååååång) ligger Matosinos. Det var tidigare en fiskeby, men den har sedan länge växt ihop med Porto. På Rua Herios da Franca ligger fiskhandlarna och fiskrestaurangerna på rad. Gästerna är nästan bara portugiser, eftersom det ligger lite långt borta från turistkvarteren, och maten är fantastisk. Mycket grillas på träkol och för att det ska fungera göra man det utomhus på gatan precis bredvid borden på trottoaren.

Jag bestämmer mig för att sätta mig på O Valentim (www.ovalentim.com), som jag blivit rekommenderad av min värdinna. Inte bara är min jättebit bläckfisk och de små snabbt wokade paprikorna delikata utan det händer ständigt saker på gatan som gör att tiden går väldigt fort.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Arkitektur, Historia, Hotell, Musik, Porto, Portugal | Lämna en kommentar

Arzak – mat på världsnivå (San Sebastian, 18/8, 2017)

Dagens inlägg kommer att handla om en enda sak: Matlagning på riktigt hög nivå.

Arzak utifrån, fast just nu är fasaden dold bakom byggställningar.

Arzak utifrån, fast just nu är fasaden dold bakom byggställningar.

Den här fredagen startade egentligen redan i går. Då skickade jag ett mail till en av världens bästa restauranger – Arzak (www.arzak.es) – för att höra om de mot förmodan hade något ledigt bord. Eftersom man ofta måste beställa bord på Arzak ett halvår i förväg och vi dessutom är mitt i den mest hektiska säsongen var mina förväntningar lågt ställda.

En kort stund efter att mailet gått iväg ringde min telefon. Det var Mónica, restaurangnestorn Juan Mari Arzaks personliga assistent som meddelade att jag var välkommen på lunch och att såväl Juan Mari som hans dotter Elena (utsedd till världens bästa kvinnliga kock) gärna ville träffa mig. Det kändes lite som att jag av en ren slump fått audiens hos påven…

Matsalen på Arzak har utvecklats en smula sedan man slog upp dörrarna år 1897.

Matsalen på Arzak har utvecklats en smula sedan man slog upp dörrarna år 1897.

För att förbereda mig för lunchen promenerade jag de 4 kilometrarna från Gamla Stan i San Sebastian till restaurangen, som ligger på Alto de Moiracruz i de östra delarna av staden. Där har den legat sedan Juan Marias farföräldrar beslutade att år 1897 starta ”vägkrog” efter huvudvägen N1, som då gick precis utanför huset på sin väg från Frankrike till Madrid.

Juan Maris mamma Francisca (pappan dog redan då han var 9 år gammal) utvecklade krogen till något mycket mer än bara en enkel taverna och 1966 klev Juan Mari in på heltid, trots att mamman hade hoppats att han skulle satsa på ett ”riktigt” yrke som läkare eller advokat. I mitten av 70-talet var Juan Mari drivande i arbetet med att lyfta fram det nya baskiska köket. Resten är, som det heter, historia och det stenhårda arbetet gav 1989 tre stjärnor i Guide Michelin (www.viamichelin.com). Juan Mari har också fått fler utmärkelser än han kan komma ihåg.

Far och dotter - Juan Mari och Elena Arzak jobbar tillsammans i köket varje dag.

Far och dotter – Juan Mari och Elena Arzak jobbar tillsammans i köket varje dag.

I mitten av 1990-talet var det dags för dottern Elena (efter många år på krogar utanför Spanien) att göra entré på arenan. Tills rätt nyligen drev de restaurangen helt tillsammans och tillbringade lika mycket tid i köket, men sedan en tid har Juan Mari, som nu är 75 år, börjat dra ner på den tid han tillbringar i köket. Han är dock där varje eftermiddag, så äter du lunch där kommer du säkert att stöta på honom! Och inget hamnar på borden utan att han och Elena är helt överens.

Teamet på Arzak har också lyckats med konstycket att behålla stjärnorna allt sedan 1989. ”Det kräver kreativitet och ständig utveckling”, kommenterar Elena när hon berättar för mig om vad som driver henne framåt. Och även om det är gott om matlagningspriser även i hennes CV är det viktigaste vad gästerna tycker ­– och deras krav är självfallet skyhöga när avsmakningsmenyn kostar 210 Euro per person.

Bakom mig syns några av de 1 200 smaksättare man experimenterar med i labbet.

Bakom mig syns några av de 1 200 smaksättare man experimenterar med i labbet.

En rundvandring ger en ganska klar indikation på varför prislappen ligger på den nivån. Här finns en specialbyggd vinkällare med plats för 120 000 flaskor (fast det just nu bara finns 100 000 på hyllorna…). Den matematiskt begåvade kan ju roa sig med att räkna ut vad försäkringsvärdet och lagerkostnaden på det är! Här finns också ett särskilt matlaboratorium där speciellt anställda jobbar enbart med att utveckla nya rätter. I labbet finns bland annat 1 200 plastbehållare med smaksättare av olika slag. På något sätt har svenske kocken Mathias Dahlgrens snus bidragit till en av lådorna, det är dock något oklart hur detta gått till och vad det skulle kunna användas till…

Det är gott om kvinnor på Arzak.

Det är gott om kvinnor på Arzak.

I köket, där den dagliga maten lagas, jobbar 30 personer och det är minst sagt trångt om saligheten. Det är dock lugnt, effektivt och vänligt samt mycket långt ifrån den machostämning som finns i ganska många restaurangkök på lägre nivå. Möjligen kan det ha att göra med att det alltid varit väldigt mycket kvinnor på Arzak. ”Kvinnor lagar bättre mat än män”, säger Juan Mari utan att tveka när vi resonerar över en kopp espresso efter maten. Han bör ju veta eftersom han är uppväxt i något av ett matriarkat där kvinnorna stod för mat både hemma och på restaurangen.

Så här kan det se ut när man får krill på tallriken på Arzak.

Så här kan det se ut när man får krill på tallriken på Arzak.

Men hur lagar man då mat på Arzak i dag? Ja, klart är att man har en alldeles egen baskisk stil utan att för den skull fastna i traditioner. ”Vi håller oss i framkanten och gör väldigt mycket research”, kommenterar Elena. En nyckel är ingredienserna. De grundläggande råvarorna – köttet, fisken, fågeln, grönsakerna, etc. – kommer alltid från trakten, medan man gärna tar hjälp med smaksättningen med hjälp av produkter från andra delar av världen.

”Jag tror att vi också omedveten tagit intryck av trenden att laga mer hälsosam mat och använda mindre kött”, säger Elena eftertänksamt.

Men vad är det då som finns på tallrikarna? Att gå igenom hela avsmakningsmenyn skulle kräva mer text än någon av er skulle orka läsa så låt mig ta några exempel:

  • Scarlakansröda räkor med krill och en sås på rödbetor och avocado.
  • Pocherat ägg med kanderad tomat, pozole (mexikansk majsrätt) och cordyceps (en kinesisk hälsosvamp).
  • Liten bläckfisk med flera olika sorters persikor och en sås baserad på fiskens bläck.
  • Grillat duvbröst med sake, physalis, mandarin, apelsin och krispig lök.
  • Vit och brun choklad (från Belgien och Vietnam) med en fyllning av mint, kiwi och neroli (en olja som är gjord på ett destillat av pomeransblommor).

Att säga att det är gott är ett gigantiskt understatement. Allt som kommer in på tallrik efter tallrik är makalöst! Och det bästa av allt är att inget känns som en upprepning av något annat, det är hela tiden helt nya smaker och texturer. Det känns som man är ute på ett enda långt smakäventyr, men efter en väl genomtänkt led. Att det är så snyggt att man ibland inte vill sätta gaffeln i det gör ju inte saken sämre.

Det är inte svårt att förstå hur Juan Mari och Elena kan behålla sin stjärnor! I´ll be back…

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Mat och Dryck, Spanien | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Morgonparty och terrordåd (San Sebastian, 17/8, 2017)

Partygatan Juan de Bilbao.

Partygatan Juan de Bilbao.

Det här har varit en märklig resedag. Jag vaknade i morse 06.00 av något som lät som ett mellanting av allsång och hurrande fotbollshuliganer. När jag öppnade balkongdörren och kikade ner på gatan där jag bor visade det sig att en del av barerna inte hade stängt ännu och partyt fortfarande var i full gång! Hur vanliga människor pallar att bo här övergår mitt förstånd…

Slutsatsen av detta är du som reser till San Sebastian fundera över det kloka att bo i Gamla Stan. Gillar du hejdlöst party fram till morgonkvisten är det en lysande idé, men vill du ha en smula nattsömn är det bättre att söka ett härbärge någon annanstans i stan.

Trängtrupperna grupperar på torget.

Trängtrupperna grupperar på torget.

När jag smet ut vid 7-tiden var i alla fall de sista gästerna utkastade och sopgubbarna hade börjat kämpa med drivorna av avfall i den smala gränden. Runt hörnet, på ett av torgen, hade också trängtrupperna till stöd för kvällens fest samlats. Jag menar förstås de som levererar den enorma mängd råvaror och alkohol som krävs för att hålla turisterna nöjda en kväll. När jag räknade lastbilar var det 57 stycken som stod hopklämda på torget och en svärm av svettiga män med pirror som sprang runt till de 100-tals krogar som trängs på en yta som inte är större än Skeppsholmen i Stockholm.

Det låter som rena turisthelvetet, men det märkliga är att det trots allt är väldigt trevligt även i denna del av San Sebastian. Här finns fortfarande påfallande mycket normalt liv. Smeden har sin överbelamrade verkstad vägg i vägg med baren, hårfrisörskan håller till några dörrar längre ner och det finns rätt mycket små affärer som turisterna inte sätter sin fot i.

Seglarskolan på väg ut ur hamnen för dagens lektion.

Seglarskolan på väg ut ur hamnen för dagens lektion.

Hamnen som avslutar Gamla Stan är också mysig med små fiskrestauranger, ett akvarium och ett sjöfartsmuseum. Här går det också att lära sig segla, hyra paddleboards eller kanoter och spela vattenpolo för den som gillar att få huvudet nedtrycket under vattenytan.

Nedanför strandpromenaden ligger den stora stranden där badarna drar sig fram och tillbaka i takt med tidvattnet, som är runt 6 meter i San Sebastian.

Cykel är ett bra transportmedel i San Sebastian.

Cykel är ett bra transportmedel i San Sebastian.

San Sebastian är så pass litet att man klarar sig alldeles utmärkt med att promenera eller cykla. Cyklar går att hyra i butiker, men det finns också ett cykelpoolsystem (www.dbizi.com) där man bara betalar för tiden man cyklar och sedan lämnar hojen i ett speciellt cykelställ. Det är också gott om ordentliga cykelvägar. Själv hade jag precis cyklat färdigt och satt mig i skuggan under ett träd med datorn i högsta hugg när jag fick första signalen att något förskräckligt hade hänt i Barcelona, där jag var för bara två dagar sedan.

Fyrverkeriet föregick av en tyst minut.

Fyrverkeriet föregick av en tyst minut.

I takt med att fler och fler fick klart för sig att det hade utförts ett terrordåd i Barcelona blev minerna allt allvarligare och min middag på den fina restaurangen Rekondo (www.rekondo.com) blev en mycket dämpad historia. När jag promenerade hemåt vid 22-tiden hade poliserna även här plockat fram automatvapen och skottsäkra västar.

Ett av kvällens stora evenemang var ett jättelikt fyrverkeri och det gick givetvis inte att stoppa. Däremot hölls en tyst minut för att hedra de dödade. Det var en mäktig känsla när all aktivitet upphörde och 10 000-tals människor kring den flera kilometer långa strandpromenaden tystnade och mobiltelefonernas ljus lyste upp folkmassan.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Mat och Dryck, Sol och bad, Spanien | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Hyrbilsvarning och delikata Pintxos (Barcelona – San Sebastian, 16/8, 2017)

Ni som följer Tripant regelbundet vet att jag strävar efter att berätta om positiva reseupplevelser. Att dela mina negativa erfarenheter är inte särskilt fruktbart och sannolikheten att någon annan ska råka ut för samma sak är ju försvinnande liten.

Stundtals känner jag dock att jag måste varna för något. Det här är ett sånt tillfälle och det handlar om det spanska hyrbilsbolaget OK Rent a Car (www.okrentacar.es/en/).

Jag hyr i princip alltid mina bilar via Holidayautos (www.holidayautos.com). Det är i nio fall av tio ytterst effektivt, enkelt och prisvärt. Jag har aldrig lyckats hitta motsvarande bil till ett bättre pris än det som kan erbjudas av Holidayautos. Det är när det går snett som det blir krångligt. Jag är kund hos Holidayautos och de gör upp med hyrbilsfirman, som inte är särskilt intresserad av att lösa eventuella problem. Det blir ibland ett moment 22 där de olika parterna skyller på varandra.

Upplevelsen hos OK Rent a Car på flygplatsen i Barcelona går dock utanpå det mesta jag upplevt. Kommer glad i hågen dyker jag upp och kan konstatera att jag är trea i kön och att det borde gå blixtsnabbt att hämta bilen. Det gör det inte. Ganska snabbt märks det att det är med skumt med stämningen vid utlämningen. Varje kund tar oändlig tid och de har typ en miljon frågor var. När jag kommer fram förstår jag varför.

Jag lämnar över voucher, körkort och Amexkort. ”Passport!” säger mannen bakom disken. ”No”, säger jag, som inte vill skylta med mitt pass. Istället får han nöja sig med ID-kort (vad han nu ska med det till när han redan har körkortet).

Funkar ej på OK Rent a Car.

Funkar ej på OK Rent a Car.

”We don´t äccäpt Amärican äxpräs” är nästa punschline. Konstigt tycker jag, eftersom jag betalade hyran med det. Anledningen till att jag använder ” Amärican äxpräs” är att de har en utmärkt försäkring som gör att jag kan hoppa över alla extraförsäkringar.

”You payed to Holidayautos. This is OK Rent a Car”, förklarar pedagogen bakom disken. Jag inser det lönlösa i att tjafsa och letar fram mitt MaterCard.

Hyresmannen drar 101 + 24 Euro och reserverar 750 Euro för självrisk.

”101 for one tank of fuel”, säger pedagogen. Hm, jag gör ett snabbt överslag. En Nissan Quashqai har en 55 liters tank. Det gör att bensinpriset blir 1,84 Euro. På macken kostar det 1,19 Euro. Bra vinst på den soppan.

”24 Euro adminstration of fuel”, förklarar pedagogen. Väldigt dyrt för att fylla på soppa, men OK, något ska de ju tjäna pengar på. Om jag lämnar den full slipper jag avgiften, förmodar jag? ”No”, säger pedagogen. Alltså 24 Euro för att de ska titta på tankmätaren, hela hyran kostade 178 Euro…

Jag ska lämna tillbaka bilen 06.00, förklarar jag. ”Not possible”, förklarar pedagogen. Vi öppnar 08.00, men vi kan ta emot den 07.00 för 40 Euro extra. Jag klipper den diskussionen och bestämmer mig för att hitta en annan plan för återlämningen.

Efter en del tjafs om huruvida bilen får passera vissa gränser kommer det bästa:

Den värdefulla hyrbilsdekalen.

Den värdefulla hyrbilsdekalen.

”You go out and check car. Mark everything on this paper and pay special attention to the antenna and our sticker”. De vill alltså att jag ska gå ut och på egen hand kontrollera skicket på bilen och notera om det finns några skador och särskilt kolla om deras egen dekal (som är en plastdekal värd 50 öre) sitter på den, det utgår säkert en straffavgift om den inte gör det när man lämnar tillbaka bilen!

Jag gör hyrbilsfirmans jobb och ringar in vartenda litet märke på lacken, inklusive den skit som de inte tvättat av. Många ringar blir det…

När jag äntligen kan köra iväg har det gått en timme. Jag var trea i kön. När jag åker står det drygt 20 sällskap i kön. Ni kan tänka er hur stämningen var och deras väntetid!

Den korta sammanfattningen är: Använd inte OK Rent a Car, även om priserna vid en första anblick kan tyckas mycket konkurrenskraftiga så äts de snabbt upp av konstiga avgifter.

San Sebastian är sig likt, fullproppat på stranden och makalös mat.

San Sebastian är sig likt, fullproppat på stranden och makalös mat.

Den första nästan 60 mil långa bilresan går utmärkt på de fantastiska spanska betalvägarna. Drygt 5 timmar senare är jag i San Sebastian (www.sansebastianturismo.com) och kan checka in på Roger´s House (ja, jag får förstås ringa på nödnumret eftersom den ytterst solbrände receptionisten låg på stranden med 10 000 andra…). Stan är fullsmockad och jag får betala 150 Euro per natt för att enstjärnigt hotell – en bra lektion i tillgång och efterfrågan!

Delikata Pintxos på turistfria Meson Bidea-Berri.

Delikata Pintxos på turistfria Meson Bidea-Berri.

Tankar på det släpper dock snabbt när jag får ge mig ut på stan. Det är lika trevligt som när jag var här för 40 år sedan – även om det blivit otroligt mycket turistigare. Och de delikata Pintxos fyller fortfarande bardiskarna. Pintxo är det baskiska ordet för tapas. Och för er som undrar hur det uttalas: tx är baskiskans ch, det vill säga ett kort sje-ljud som i kärring.

Ett bra råd är att lämna Gamla Stan när det blir matdags och dra sig över bron till den nyare delen av staden. Spana sedan ut något ställe där det sitter lokala gäster och ta ett glas samt fyll en tallrik med det du tycker ser läckert ut, maten är minst lika bra här som i Gamla Stan, turisterna färre och notan lägre. Själv hamnade jag på Meson Bieda-Berri på Karkizano. Det var jag och ett gäng äldre gentlemän som smaskade på delikata Pintxos for 1,60 Euro styck.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Hotell, Hyrbilsresor, Mat och Dryck, Spanien | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Dansande djävlar vid frukostbordet (Barcelona, 15/8, 2017)

Igår tyckte jag det var lugnt på morgonen, det fick jag äta upp i morse. Idag startade nämligen årets största festlighet i Barcelona. Det är Festa Major de Gràcia (www.festamajordegracia.cat) som i år firar 200-årsjubileum. För säkerhets skull är det också helgdag (Jungfru Marias himmelsfärd) i Spanien i dag.

Ghostbusters blockerade en av de smala gatorna.

Ghostbusters blockerade en av de smala gatorna.

Festan är en enorm gatufestival där grannarna i de olika kvarteren går ihop och bygger om gatumiljön för festen, som varar i en knapp vecka.

Ombyggnaderna kan vara allt från att man hänger upp lite dekorationer på något tema till komplicerade och stora installationer där man lagt ner enormt mycket tid. Det finns allt från lekfulla teman, som exempelvis Ghostbusters, till allvarliga påminnelser om holocaust. Rätt många grannskap gillar dock det spöklika, så det är mycket skelett och vålnader i gränderna i Gracia under de här dagarna.

Entusiastisk djävul I Gracia.

Entusiastisk djävul I Gracia.

I vart och vartannat gathörn och på vartenda torg (och sådana är det gott om) har man också byggt upp scener för musik och andra uppträdanden.

Det bjuds även på en massa olika karnevalståg. Jag tolkar det som att det även här är de olika grannskapen som gör sina egna tåg. I tågen handlar det nästan uteslutande om trumband, historiska figurer med muskedunder (som avlossas gärna och ofta med öronbedövande följder) samt djävlar med snurror som sprider gnistor och smällare omkring sig. En svensk brandchef skulle få spel om något liknande skulle utspela sig i Sverige och djävlarna skulle snabbt hamnat bakom lås och bom. Här tas det dock med upphöjt lugn.

Skrämmer hundar och barn.

Skrämmer hundar och barn.

En och annan skräckfigur i storformat bogseras också runt på gatorna av djävlarna mot en fond av skräckslagna, darrande hundar samt gråtande och lika skräckslagna småbarn, som inte alls förstår vad som pågår.

Själv satt jag på mitt favorittorg Place de Villa de Gracia och intog i lugn och ro frukost när helvetet i dubbel bemärkelse bröt lös och djävlarna (som själva har skyddsglasögon och proppar i öronen…) plötsligt dansade några meter från mitt bord och fyllde min morgonjuice med eldgnistor. De gäster som såg lite morgontrötta ut piggnade snabbt till…

Väggarna på La Llesca pryds av någon anledning av gamla radioapparater.

Väggarna på La Llesca pryds av någon anledning av gamla radioapparater.

Jag försökte promenera runt och titta på alla de olika installationerna, men det finns massor och de är utspridda på ett stort område så det är möjligt att jag missade någon.

Mitt på dagen blev det dessutom otroligt mycket folk och jag tog då min tillflykt till den genuina grillkrogen Taverna La Llesca (www.tavernalallesca.com) som var fullproppad med gäster från grannskapet. Här är det kött i alla former som gäller. Själv beställde jag en klassisk (enorm) entrecote med bönor och aioli, superenkelt och otroligt gott till en kostnad av 12 Euro!

Barnet som ska toppa tornet på väg upp.

Barnet som ska toppa tornet på väg upp.

Mänskliga torn, eller castellars som katalanerna kallar dem, är en tradition här i Katalonien och under festveckan finns det många tillfällen att se olika grupper som ”bygger” sina torn. Somliga är ganska små medan andra involverar 100-tals personer och kräver ganska avancerad planering för att fungera.

Byggnationen, som kan vara åtta personer hög, är färdig först när ett litet (och lätt…) barn klättrar hela vägen upp och höjer handen. Sen förstår jag inte riktigt hur man som förälder törs skicka upp sin sjuåring högst upp på ett svajande mänskligt torn som är 10-12 meter högt, men det är en annan femma.

Somodo har bara runt 20 platser så det är klokt att beställa bord.

Somodo har bara runt 20 platser så det är klokt att beställa bord.

För kvällens näringsintag styrde jag stegen mot Somodo (www.somodo.es). Det är en pytteliten krog som drivs av den japanske kocken Shojiri Ochi och han kombinerar på ett mycket spännande sätt det japanska köket med de katalonska traditionerna och de råvaror som finns runt hörnet. Det finns två menyer att välja på, men eftersom jag ville smaka så mycket som möjligt slog jag till på den stora 10-rätters menyn, som kostar strax under 40 Euro – smått otroligt prisvärt! På menyn fanns de flesta typiska råvarorna här i trakten – bläckfisk, anklever, makrill, lamm, getost och mycket mer – men tillagat på ett minimalistisk och otroligt vackert sätt.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Barcelona, karneval, Mat och Dryck, Spanien | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Svårslagen matupplevelse (Barcelona, 14/8, 2017)

Med sydafrikanska sovvanor i blodet slog jag upp ögonen strax före sex på morgonen och tyckte det var en bra idé att ge sig ut på Barcelonas gator vid 7-tiden. Skönt så till vida att det är väldigt lugnt i trafiken, men en smula tråkigt eftersom nästan ingenting verkar har kommit igång den tiden på dygnet…

Lugn matmarknad.

Lugn matmarknad.

Jag satte mitt hopp till matmarknaderna, där borde ju morgonpigga hemmafruar och stadsdelen Gracias kockar vara i full fart med att proviantera. Jag startade med Mercat de la Libertat, men hemmafruarna i upptagningsområdet var förmodligen på semester och kockarna på konferens, tomt var det i alla fall och dessutom insåg jag att många av butiksinnehavarna har semester under augusti.

Ägghandlaren hade öppet.

Ägghandlaren hade öppet.

Inte särskilt många kvarter bort ligger nästa matmarknad – Mercat de l`Abaceria Central (www.mercatabaceria.com). Här var det lite mer fart, men långt ifrån fullsatt. Däremot hittade jag det lilla fiket Bon Vivant (0932-19 09 05) tvärs över gatan. De serverar nymalet kvalitetskaffe från värdens alla hörn och små frasiga baguetter med delikata pålägg. Prova gärna salamin som är gjord på kött från grisar som är uppfödda på ekollon.

Gaudi har gått loss i Parc Güell.

Gaudi har gått loss i Parc Güell.

Styrkt av frukosten satte jag kurs på Parc Güell (www.parkguell.cat). Den är en av områdets (och Barcelonas) verkligt stora turistmagneter och den är registrerad som ett världsarv av Unesco. Från början var parken tänkt att bli ett helt nytt område med villor, trädgårdar och paviljonger, men projektet lyfte aldrig och istället fick den i Barcelona alltid närvarande arkitekten Gaudi fria händer att göra vad han ville. Gaudi lät fantasin flöda och de som sett hans hus förstår vad det innebär! Byggnaderna och platserna i parken för tankarna till sagornas värld eller något som skulle kunna uppstå när skaparen under lång tid haft för nära kontakt med kemiska preparat. Den inre delen av parken är ett museum som bara tar emot ett visst antal människor per dag. Att bara komma dit och tro att man ska komma in är lönlöst under turistsäsongen. Boka på nätet i god tid (kostar 7 euro) och ta gärna med dig picknick-mat, utskänkningen är inte något vidare och alltid fullsatt.

Bar Vall serverar både inne och ute.

Bar Vall serverar både inne och ute.

Gracia är fullt av små torg och parker och i många av dem finner man en restaurang eller två. Placa de Rovira I Trias är inget undantag. Här återfinns Restaurant Bar Vall som lär ha funnits här i nästan 100 år. Det är en trevlig, okomplicerad restaurang, som också har ett antal mysiga bord ute på själva torget.

Den flottaste shoppinggatan i Barcelona är ju La Rambla. Här finns alla de stora internationella lyxmärkena om man är intresserad av dem – det är inte jag. I Gracia kan man istället uppsöka gatan Carrer Gran de Gracia. Den är också full med butiker, men här hittar man framförallt spanska märken, det är både roligare och billigare. En kul bekantskap var Calma House (www.calmahouse.com). Det är en liten kedja som specialiserat sig på textilier till hemmet, framförallt kuddar. De har tre olika butiker i Barcelona.

Lokal gin med lite sötma.

Lokal gin med lite sötma.

Kvällen var en sällan skådad upplevelse för smaklökarna. En första omgång fick de på cocktailbaren Bobby Gin (www.bobbygin.com). Som namnet antyder är de specialister på gin. Den gin tonic jag beställde är den i särklass godaste jag någonsin kommit i närheten av. Basen var det lokala ginmärket Modernessia och Schweppes Premium Mixer och de 12 Euro det kostade var mycket väl placerade pengar.

Ankleverterinn.

Ankleverterinn.

Efter drinken sneddade jag över gatan till La Singular (www.lasingular-barcelona.com) som bjuder på traditionell katalansk mat med en fantasifull twist. Som tur var hade det blivit något missförstånd med min bokning och jag fick därför sitta vid bardisken med utsikt rakt in i köket. Briljant underhållning.

Carpaccio på fläsk.

Carpaccio på fläsk.

Calamares.

Calamares.

Jag lyckades klämma i mig fyra rätter. Först en ankleverterrin med svamp och timjan. Sedan kom en carpaccio på fläsk med en dressing gjord av olivolja, fräst mandel, morot, rosepeppar och mynta på en bädd av tunna ananasskivor marinerade i citrus och honung. Näst på tur var pyttesmå, hastigt frästa, kalamares med romesco sås och en grönsaksspagetti, alltså mycket långa, tunna, snabbt wokade grönsaker. Till sist gled det ner en ostmousse med färsk frukt. Allt inklusive ett par glas vin gick på 38 Euro och det är en måltid jag kommer att komma ihåg väldigt länge!

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Arkitektur, Barcelona, Mat och Dryck, Museum, Shopping, Spanien, Trädgårdar | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tight anslutning till trevlig spansk stadsdel (Pretoria, Sydafrika – Barcelona, Spanien, 12-13/8, 2017)

Mina resor till Europas olika hörn blir plötsligt betydligt längre än vad de varit. Det beror på att jag numera bor i Sydafrikas huvudstad Pretoria. Därför började min resa till Barcelona på lördagskvällen.

Den här gången valde jag att flyga med Swiss (www.swiss.com). När jag bokar nattflygning väljer jag nästan alltid Swiss och det är av en enda anledning – de snabba bytena! I Zürich går det blixtsnabbt att byta flight. Planet från Johannesburg anländer till Schweiz vid sextiden på morgonen och redan en tre kvart senare kan man vara i luften igen på väg till slutdestinationen någon annanstans i Europa – och incheckat bagage är med. I just det här fallet innebar det att jag var i Barcelona före nio på morgonen!

Sedan har Swiss inte särskilt bra mat och det är supertrångt på planen som går mellan Sydafrika och Schweiz , men jag står ut med detta för att det går fort och att jag alltid kommer fram i tid (peppar, peppar…).

Har jag inte så bråttom flyger jag annars gärna med KLM (www.klm.com) som har dagflygningar, vilket är mycket bekvämare. Då är det tidigt uppstigning, men jag kan sova i min egen säng på kvällen, vilket är en otrolig fördel.

Turistkortet Hola BCN är bra att ha.

Turistkortet Hola BCN är bra att ha.

Framme i Barcelona går det också smidigt, min väska rullar upp på bandet först av alla (förmodligen för att den var sist in i planet…) och jag promenerar till turistinformationen. Där lämnar jag in en utskrift med en OCR-kod för ett 4-dagars turistkort – Hola BCN – som jag köpt av kollektivtrafiken (www.tmb.cat) via nätet. Kortet kostar 27,50 Euro.  Två dagar kostar 14,50, tre dagar 21,20, och fem dagar 33,20 Euro. Väl placerade pengar.

Nästa steg är att ta flygbussen Aerobus (www.aerobusbcn.com) in till Plaza Catalunya. Från terminal 1 heter den A1 och från terminal 2 A2, föredömligt simpelt. Det kostar 5,90 Euro och tar en normal dag cirka 35 minuter, en lugn söndag morgon går det betydligt fortare.

Residencia Universitaria Augusta - mycket enkelt, men med bra läge och väldigt billigt.

Residencia Universitaria Augusta – mycket enkelt, men med bra läge och väldigt billigt.

Efter ett enkelt byte till tåg hamnar jag på stationen Gracia i stadsdelen med samma namn. Här har jag hittat ett väldigt enkelt hotell – Residencia Universitaria Augusta (www.residencia-augusta.com). Mitt enkelrum, som i ärlighetens namn mer ser ut som cellen i ett kloster och har dusch i korridoren, kostar 180 Euro för tre nätter. Det är rent, har en fläkt i taket och ligger mot en väldigt lite trafikerad gata. När det inte är högsäsong går det att få ett dubbelrum för 55 Euro per dag – mycket billigare än så blir det inte i Barcelona om man vill ha ett eget rum.

Läget är också perfekt, mitt i Gracia, som är en lite mer bohemisk stadsdel, där inte turisterna är så dominerande som på många andra ställen. Jag inleder dagen med frukost på det lilla torget Place de Villa de Gracia. Här finns ett par caféer där man får en kaffe latte och en mycket liten baguette för drygt 3 euro, dessutom kan man sitta hur länge som helst i skuggan under träden och titta på folk utan att någon tar illa upp.

Sedan tar jag tjuren vid hornen och vandrar i den tilltagande värmen ner till den klassiska gågatan La Rambla där det är proppfullt med folk, trots att det är söndag och nästan alla de tjusiga affärer som kantar gatan är stängda. Jag tror inte jag kommer att återvända när affärerna öppnar, risken är då att bagaget redan tidigt på resan blir alldeles för omfångsrikt…

Där La Rambla slutar startar båtutflykterna

Där La Rambla slutar startar båtutflykterna

Istället för att fönstershoppa promenerar jag ner till vattnet och tar en en och en halv timmes lång båttur med Las Golondrinas (www.lasgolondrinas.com) längs med de välfyllda stränderna norr om den lilla hamnen. Det är kul att se staden och kullarna kring den från det perspektivet och dessutom är det svalkande i värmen! Det finns lite olika turer,  just den jag valde kostar 15 Euro.

Kvällen hade jag planerat att tillbringa på en restaurang med storbilds-TV för att se den klassiska fotbollmatchen mellan Barcelona och Madrid, men eftersom den började först 22.00 fick den planen i ärlighetens namn fick det vika för en natts ordentlig sömn. På morgonen fick jag veta att Madrid vunnit med 3-1 på bortaplan och det var därför natten var så lugn!

 

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Barcelona, Båtresor, Bussresor, Flygresor, Hotell, Spanien | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar