GPS-kartan räddar offroadkörningen (Skilpad, Namaqua National Park, Sydafrika – Canyon Mountain Camp, Hobas, Namibia, 25/10, 2018)

De ovanliga och mycket speciella quiverträden växer i Namaqua.

På morgonen börjar jag köra norrut i Nationalparken Namaqua National Park (www.sanparks.org). Parken startades framförallt med tanken att bevara den unika floran i området, så den är inget för den som vill se mycket djur. En springhare, några springbockar, ett par stenbockar och en kudu är dagens djurbehållning. Däremot är naturen väldigt vacker och det är inte en människa i parken.

Här är det lätt att köra vilse.

Jag bestämmer mig för att köra en off road väg ut ur parken och jag har nog aldrig varit så glad för att jag har en GPS-karta med även offroadvägar inlagda. På en karta i skala 1 på en miljon ser allt enkelt ut, men väl i terrängen är det en helt annan sak, med massor av boskapsgrindar och farmvägar. Ett par av de vägar jag körde hade överhuvudtaget inga synliga bilspår och var mer eller mindre igenväxta. Icke desto mindre kom jag ut på asfalt i närheten av Springbok efter 50 km som tog runt två timmar att köra! Tack Tracks for Africa (www.tracks4africa.co.za) som levererar GPS-chipet med vägarna för ungefär 500 kronor.

44 grader varmt vid gränsen.

Resten av vägen gick snabbt att köra och gränsövergången till Namibia var också snabbt avklarad, mycket kanske beroende på att det var 44 grader varmt och alla, inklusive gränspersonalen, ville ha allt överstökat så snabbt det bara gick! Vid första bästa bensinmack fick jag (förutom glass och kallt vatten) ett lokalt SIM-kort för några tior och en liten bunt lokal valuta. Den naimibiska dollarn växlas 1 till 1 mot den sydafrikanska randen och det går dessutom att använda sydafrikansk valuta utan problem. Mycket smidigt.

Canyon Mountain Camp ligger för sig själv en bra bit ut i vildmarken.

Ursprungsplanen var att tälta på den lilla fina campingplatsen i Hobas där man också har 8 ganska nybyggda chalets. Den rätt extrema värmen satte dock stopp för tältplanerna och istället blev natthärberget Canyon Mountain Camp. Företaget som driver den har fyra ställen i området nära Fish River Canyon. Det är Canyon Village (upmarket självhushåll) Canyon Lodge, Canyon Mountain Camp (enkelt självhushåll) och Canyon Roadhouse, som är ett legendariskt guest house.

Canyon Mountain Camp är mysig, men lite sliten.

Mountain Camp är mysig, men lite dåligt underhållet och besticken i köket för hela campen (som har åtta rum) bestod av tre knivar, en sked och en bakelsegaffel… Jag har egna grejer så för mig spelar det inte så stor roll, men för andra kan det ju blir en smula knepigt. I den här delen av världen räknar alla med välutrustade kök på självhushållen. Det är dock svårt att klaga när man har en hel camp för sig själv och kostnaden för att övernatta är 450 namibiska dollar per person!

Efter grillad strutsfilé och sallad på tomater, avocado och lök ter sig livet ganska skönt och det blir ytterligare en kväll med perfekt temperatur och galen fullmåne.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Lodge, Namibia, Sydafrika | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Privat kustväg och vandringstur i fullmåne (Lamberts Bay – Skilpad, Namaqua National Park, Sydafrika, 24/10, 2018)

Bukten i Doringsbaai är otroligt vacker, men den lilla staden är annars inte så mycket att skriva hem om…

Från Lamberts Bay och norrut finns en rätt vacker smitväg utefter kusten. Om du tar vänster direkt innan järnvägsbron kommer du till en liten vaktkur. Egentligen krävs ett tillstånd, men det går att ”köpa” på plats. Vägen följer kusten samt järnvägen och du hamnar slutligen i Doringbaai där allmänna vägar startar igen.

För att komma till Namaqua National Park (www.sanparks.org), som är mitt mål för dagen, måste man köra in i Kamieskroon och sedan åka under huvudvägen N7 ett par kilometer norr om stan. Inte helt självklart och rätt risigt skyltat. Från stan är det ungefär 20 km innan man kommer till det lilla parkkontoret.

Namaqua NP är en av de nyaste nationalparkerna och har kommit till genom att man successivt köpt upp farmer i området. Somliga av farmarna har avtal som gör att de fortfarande får driva djuruppfödning i inhägnade delar av parken, vilket stundtals gör det en smula förvirrande.

En kustcamp i Namaqua NP.

På senare år har man också köpt upp mark vid kusten och en smal korridor dit ner. Efter den vilda kusten ligger också ett antal otroligt vackra campingområden med några platser på varje. Här är det inte alls om man är van vid på sydafrikanska campingar. Den enda service som finns är små vindskydd som gör att eventuella tält inte blåser bort i den hårds sydostliga vinden som sveper efter kusten samt enkla torrdass. Till kustdelen tar man sig enklast via gaten i Groen River.

Fyra små, men fina, hus finns det i Skilpad i Namaqua NP.

Mitt mål är dock Skilpad camp som ligger några kilometer från ”huvudkontoret”. I campen ligger fyra små hus (eller chalet som man envisas med att kalla dem här nere) som är några av de finaste jag sett i sydafrikanska nationalparker. De är väl genomtänkta med en öppen köks/vardagsrumsdel samt ett separat och luftkonditionerat sovrum. Rätt skönt när det är 39 grader varmt ute. Husen är i toppskick och utrustat med alla tänkbara köksredskap. De kostar från 671 rand per natt!

Utsikten från verandan i Skilpad är inte helt fel.

Från verandan är utsikten makalös och uteplatsen kan också stängas in med glasdörrar under kalla vinterdagar (det är inte ovanligt att det snöar här uppe under de kallaste vinterdagarna i juni/juli). Kvällen jag är här är fantastisk, 26 grader varmt när solen gått ner och en fullmåne som gör att jag kan ta en vandringstur mitt i natten.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Hus, Sydafrika | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Sydafrikanskt värmerekord (Cape Town, Sydafrika – Lamberts Bay, 23/10, 2018)

Namibia är ett favoritland och med bilen packad med campinggrejer har jag gett mig ditåt. Det ska dock bli behagligt kostar dagsetapper.

Första anhalten är den lilla kuststaden Lamberts Bay (www.lambertsbay.co.za) som ligger ungefär 300 km norr om Cape Town. Det är en gammal fiskestad där man för några år sedan la ner allt som hade med fiske att göra och istället satsade på potatisodling. Nu för tiden lever man alltså på potter och turister som kommer i stora mängder vid vissa tider (påsk och när naturen blommar) och däremellan inte alls.

Lugnt i värmen på High Tide, men maten är fantastisk.

Det stora samtalsämnet just i dag är värmerekordet i staden. I går var det 40,5 grader vilket är extremt för en stad som ligger precis vid en del av Atlanten där det är ungefär 14 grader i vattnet för tillfället.

Lite svalare blir det när solen gått ner och jag ger mig av till den relativt nyöppnade Restaurangen High Tide (www.hightiderestaurant.co.za). Där regerar Bertina Engelbrecht i köket och hon gör det med bravur. Fantastiska fisk- och skaldjursrätter för otroligt lite pengar!

Övernattar gör jag på Sir Lamberts Guest House (www.lambertsbay.net).Det är inte riktigt lika spännande, men vad kan man begära när ett dubbelrum med frukost kostar 630 rand (drygt 400 kronor med nuvarande kurs!). Det är dock helt OK med stora rum, sköna sängar och luftkonditionering, vilket jag är särskilt tacksam för just idag!

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Mat och Dryck, Sydafrika | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Handgjort paraply till resan och höstrusket

Veckans Tips – Vecka 42 – 2018

Hos Fox kan du få ditt paraply i massor av olika utföranden.

Höstrusket närmar sig med stormsteg och därmed också säsongen för paraplyer. Vi har väl alla haft vår beskärda del av paraplyer som blåser sönder, inte går att fälla upp eller försvinner spårlöst. Gemensamt för dessa paraplyer brukar vara att de var billiga.

Faktum är dock att det faktiskt finns paraplyer som håller under många år och tål rejäla vindar samt långa resor. En av de bästa tillverkarna är engelska Fox Umbrellas (www.foxumbrellas.com) som har varit i branschen sedan 1868. De tillverkar fortfarande alla paraplyer för hand i sin egen fabrik i Shirley nära Croydon strax söder om London.

Handtagen är ett sätt att göra paraplyet personligt.

Fox gör alla tänkbara sorter av paraplyer. Här finns vanliga paraplyer, hopfällbara (på längden alltså…) paraplyer, teleskopiska paraplyer och golfparaplyer. Dessutom tillverkar man vanliga promenadkäppar och hopfällbara jaktstolar. Allt går att få i massor av olika färger, med olika handtag, spetsar, fodral, kantsömmar, etc. Totalt är det runt 15 olika val som ska till när man beställer ett paraply, så det är ingen större risk att just ditt paraply kommer att likna någon annans. Har du egna idéer går det säkert att fixa det också.

Har du vägarna förbi fabriken och hör av dig i förväg så kan du få kika både på massor av olika paraplyer och på hur man tillverkar dem.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Friluftsgrejer, Storbritannien | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Flyg kontra båt och bästa restaurangen med romfabrik (Praslin – Mahé, Seychellerna, 5/10, 2018)

Båten på väg in i hamnen i Mahé.

Tidig uppstigning på Nid’Aigle Lodge på Praslin (www.nidaigle.co) och sedan taxi till den lilla hamnen, som ligger 10 minuter från det hus där vi bott de senaste två dagarna. Vi hinner precis med en ägg- och baconmacka på det lilla fiket i hamnbyggnaden innan det är dags för att åka tillbaka med färjelinjen Cat Cocos (www.catcocos.com) till Seychellernas huvudstad Victoria på ön Mahé. Resan tar en timme och kostar 650 rupees eftersom jag lyckades boka den i hyggligt god tid.

Båttidtabellen på Seychellerna.

Hur man färdas mellan öarna är för övrigt något att tänka på om du ska åka till flera öar i Seychellerna. Alternativen är båt eller flyg med Air Seychelles (www.airseychelles.com). Båt kan tyckas självklart (romantiskt, billigt, vackert), men när man kikar närmare på det så är det inte lika självskrivet.

Komfort: Flyget tar 15 minuter och anknyter till de internationella ankomsterna, båten tar en timme och du måste in till kajen i stan. När det är lite sjö är det dessutom väldigt gungigt och åtgången på små påsar där passagerarna lämnar delar av sitt maginnehåll är rätt stor.

När flygen ska landa får bilarna på Praslin snällt vänta.

Pris: 1 300 rupees tur/retur med båten. 1 900 tur/retur med flyget (för de som bor på Seychellerna kostar det bara 600 rupees).

Sceneri: Visst är det kul att se vad som händer i hamnarna och se nästa ö torna upp sig i fjärran, men Seychellerna har inte mycket till skärgård, så båtresan är inte jättespännande. Från flyget har du fantastisk panoramautsikt över öarna.

Skulle jag åka direkt till Praslin eller La Digue utan stopp på Mahé skulle jag utan att tveka välja flyget.

Fina fisken på marknaden i Victoria.

När vi steg iland i Victoria tog vi oss in till stan, som inte ligger många minuter från kajen. En snabb rundtur till fots tog oss till klocktornet, som är en liten kopia av Big Ben. Vidare till det hinduiska templet och sedan till den lilla marknaden där man främst säljer fisk, frukt och grönsaker.

Efter dessa tre sevärdheter har du sett en stor del av staden…

Färskaste tonfisken.

På andra våningen av marknaden finns det också ett antal butiker som säljer souvenirer och hantverk från Seychellerna samt ett litet hak som heter The Market Bistro, som har bra mat, vibig stämning och gratis, snabbt internet. Dagens rätt var en ordentlig portion carpaccio på nyfångad tonfisk med vitlöksbröd, riktigt gott!

Takamaka gör rom på Seychellernas sockerrör.

Med fyllda magar satte vi kurs på romdestilleriet Takamaka  (www.takamakarum.com) som ligger på den gamla franska plantagen Le Plain St Andre. Där möttes vi av en av ägarnas (romfabriken ägs av två bröder vars familj har långa anor på ön) sydafrikanska fru Retha d´Offay, som visade oss runt och bjöd på de romsorter som man producerar.

Takamakas romsorter.

Takamaka gör sex sorters rom. Jag är ju ingen vidare spritdrickare, men gillade bäst St Andre (som lagrats i bourbonfat i sex år) samt den blott 23-procentiga Kokosrommen. Takamakas rom görs enbart på sockerrör från ön och med 35 000 lådor har man nu nått produktionstaket, det finns helt enkelt inte fler sockerrör att köpa upp. Visste du förresten rom är världens vanligaste sprittyp och att den mörka färgen på rommen åstadkoms genom att man bränner insidan av ekfaten innan man lagrar rommen?

La Grande Maison är landets bästa restaurang enligt många.

För den som vill besöka den lilla romfabriken går det två guidade turer varje dag. Turen inklusive provsmakning kostar 150 rupees. I det återskapade enkla, men vackra, huvudhuset på plantagen finner man för övrigt La Grande Maison Restaurant (www.facebook.com/LGMsey/). Den drivs av kocken Christelle Verheyden och många tycker att hon har den bästa restaurangen på Seychellerna.

Sorgligt nog var restaurangen i dag abonnerad för en trave diplomater, som är på besök på Seychellerna, och därför får mitt besök vänta till nästa gång jag är på de här trevliga öarna.

Chez Payet.

Det sista natthärbärget för den här resan – Chez Payet Airport Guest House (www.chezpayet-guesthouse.com) – når inte upp på något sätt till samma arkitektoniska höjder som plantagehuset, men det ligger bara några minuter från flygplatsen (tidig flight i morgon bitti) och värden Rodney Payet är en trevlig figur – och det kommer man långt på i min bok.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Båtresor, Flygresor, Hantverk, Hotell, Marknader, Mat och Dryck, Seychellerna, Trädgårdar | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Vacker golf och stränder för alla (Praslin, Seychellerna, 4/10, 2018)

Du kör garanterat alla huvudvägar på Praslin på en dag.

Dags att utforska Praslin, som är den näst största ön i Seychellerna, lite noggrannare. En minimal hyrbil levererad till vårt lilla guest house Nid’Aigle Lodge, (www.nidaigle.co) kostar 40 euro om dagen. Det kan tyckas mycket på en ö där man inte kan köra mer än några mil om dagen, men det faktum att importtullen på bilar är nära 100 % gör det dyrt för uthyrarna att investera.

Andra sätt att ta sig runt är med bussarna som går rätt ofta och bara kostar 7 rupees per resa. Det går också att åka taxi, men det är rätt dyrt. Räkna med 30-40 euro för en mellanlång resa. Vill du ha en taxibil för en hel dag får du lägga upp 150 euro. Förutsatt att du är OK med slingriga, smala vägar och vänstertrafik är med andra ord hyrbil ett väldigt bra alternativ.

Vacker är ett svagt ord när det gäller Lemurias golfbana.

Vi börjar med att styra mot Constance Lemuria Resort (www.constancehotels.com) som var Seychellernas första femstjärniga hotell när det öppnade för 18 år sedan. Det är fortfarande en väldigt trevlig resort på ett mycket väl tilltaget landområde med tre stränder och en mycket vacker 18 håls golfbana i den högre klassen. Om du bor på Lemuria ingår golfen i ditt rumspris. Om du har annan nattlogi är greenfeen 1 850 rupees.

Anse Georgette är den vackraste stranden på Lemuria.

Eftersom alla stränder enligt lag är tillgängliga för alla kan du besöka stränderna vid hotellet. Du får då parkera utanför grindarna och promenera in. För att släppa in dig vill hotellet dock att du hör av dig på telefon dagen innan och anmäler att du kommer. Är det inte för mycket folk verkar man dock vara rätt liberala på det här området. Av stränderna är Anse Georgette den vackraste och mest naturliga, men den ligger också längst bort från parkeringen och det är en rejäl promenad för att komma hit.

Village de Pécheur har både en bra restaurang och trevliga rum.

Efter en snabbtur på Lemuria fortsätter vi till Anse Volbert där öns flesta hotell ligger. Ett trevligt sådant är Village de Pécheur (www.villagedupecheur.com-seychelles.com) som också har en bra restaurang där vi äter räkor och papegojfisk till lunch. Vill du bo här så se till att du får ett rum i huvudbyggnaden med utsikt mot havet.

Som ofta äter vi i skuggan av kokosträd och vi diskuterar hur många som kan tänkas få kokosnötter i huvudet varje år. En Googlesökning avslöjar att det som kallas ”death by coconut” är drygt 150 varje år så se upp när du sitter under ett träd med mogna kokosnötter nästa gång!

Grillad haj fanns på buffén på Laurier.

För middag hittar vi trevliga Laurier (www.laurier-seychelles.com) vars affärsidé är att enbart servera middag och alltid göra det som en fräsch buffé för 475 rupees. Uppenbarligen fungerar det väldigt bra eftersom restaurangen var mer än fullsatt.

Man driver också ett litet hotell där man försöker satsa på att vara lite mer ekologisk än kollegorna.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Bil- och taxiresor, Djur och natur, Golf, Hotell, Mat och Dryck, Seychellerna, Sol och bad, Uncategorized | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

På de kvinnliga kokosnötternas hemö (La Digue – Praslin, Seychellerna, 3/10, 2018)

På Domaine Les Rochers är det bara två lägenheter per hus.

Alldeles för tidigt var det dags att Domaine Les Rochers (www.domainelesrochers.com) på La Digue.

Det tyckte tydligen vädergudarna också eftersom de satte igång ett rejält regnväder för att stoppa oss från att lämna vår otroligt trevliga lägenhet på Domaine Les Rochers (www.domainelesrochers.com).

Den märkliga Coco De Mer växer bara naturligt på Seychellerna.

Båten Cat Roses (www.seychellesbookings.com) mellan La Diogue och Praslin (uttalas pralä med franskt tonfall) tar bara 15 minuter, men för det får en turist hosta upp 235 rupees. Vi landar på piren i Baie St Anne och åker sedan direkt till Fond Ferdinand Nature Reserve som öppnade för allmänheten först för några år sedan. Här har man de flesta av världens Coco De Mer-palmer, som ger de mytomspunna dubbelkokosnötterna. 125 rupees kostar inträde och en bra guidad tur.

Nötterna (det är de som är överst på bilden) här är ungefär fem år gamla.

Coco De Mer är en märklig art som har manliga och kvinnliga träd. Precis som i vår värld är det kvinnorna som fixar sista delen av fortplantningen och nötterna har också påtagligt kvinnliga former. Under lång tid hade man ingen aning om var nötterna kom ifrån (de flöt iland då och då på andra ställen) och det gav upphov till diverse sägner om undervattensskogar och andra fantasifulla förklaringar. Det var först på 1700-talet man upptäckte nötterna på då obebodda Seychellerna. Här växer de numera vilt på endast två öar.

Valter är en av dem som berättar om Coco De Mer i reservatet.

De kvinnliga träden bär 6-7 små kokosnötter per år och de måste pollineras inom två dagar (numera görs det oftast för hand). Det gör att det oftast bara är 1-2 nötter som befruktas och växer till de jättelika frukterna. Den största man registrerat vägde 42 kg och det gör den till världens största frukt.

Trädet är mycket ovanligt och sedan länge helt skyddat. När nötterna ramlar ner efter hela 7 års mognadstid tar man tillvara dem och säljer dem som souvenirer för 5 000 rupees styck!

Anse Lazio är ytterligare en kritvit paradisstrand på Seychellerna.

Fond Ferdinand bjuder självfallet även på en massa andra växter och dessutom på en fantastisk utsikt över bukten Sainte Anne, som man når efter ungefär 90 svettiga minuter i trappor i djungeln, glöm inte vattnet!

Nästa anhalt är den otroligt vackra stranden (känns som jag sagt detta förut de senaste dagarna…) Anse Lazio i nordöstra hörnet av ön, där vi äter lunch på Bonbon Plume Restaurant. Bläckfisksallad, räkor med bananer (oväntat gott!) och kokoskaka gör att en viss trötthet infinner sig.

En lägenhet (eller snarare ett hus) på Nid’Aigle Lodge.

Nästa (och dagens sista) anhalt är Nid’Aigle Lodge, (www.nidaigle.co) på den sydligaste stranden Anse Consolation. Lodgen drivs av Sonny Morgan (www.sonnymorgan.com), som också är en av Seychellernas mest kända musiker med 13 album bakom sig och en trogen utländsk publik, framförallt i Australien. 115 euro per natt kostar en väldigt trevlig lägenhet med fint kök och jätteterrass, allt i en prunkande trädgård och ett par minuter från stranden. Att Sonny är en minst sagt trevlig figur gör ju inte det hela sämre.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Båtresor, Djur och natur, Lägenhet, Mat och Dryck, Musik, Seychellerna, Sol och bad, Vandring | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Stränderna med hög skuggfaktor bäst (La Digue, Seychellerna, 2/10, 2018)

La Digue är ingen stor ö, men kartan blir större om du klickar på den.

Det blev ett morgontidigt besök på den lokala mataffären där konserv- och torrvarusortimentet är imponerande, men färskvarorna rätt få. Man får komma ihåg att vi är på en hyggligt avlägsen ö där man har svårt att odla på grund av salthalten i marken. 4 små yoghurt, ett litet paket flingor, ett ännu mindre paket mjukost och några friterade fläsksvålar (det enda som var lokalt) gick på drygt 150 kronor…

Med detta och lite frukt i magen var vi dock redo för dagens cykelutflykt vars mål var att utforska resten av stränderna på ön La Digue.

Först på menyn var Anse Sévére som ligger precis norr om den lilla hamnstaden La Reunion där i princip alla de 5 000 invånarna bor. Just det faktum att det bor en hel del människor här vid sidan av turisterna är en av de saker som gör ön charmig. När man cyklar runt passerar man sjukhuset, dagiset, skolan och helt vanliga öbor.

På Anse Fourmise finns såväl vit sand som skugga och få besökare.

Anse Sévére är en helt ok strand, med ett antal små stånd där man säljer dricka och enklare maträtter. Självfallet är där också en del folk eftersom det är gångavstånd från den del av ön där de flesta turister bor. Orkar man bara trampa 10-15 minuter till så hamnar man på östkusten där det blir ännu lugnare. Stränderna Anse Banane och Anse Fourmise har också den stora fördelen att de bjuder på stora träd med skugga. Här nere jagar man nämligen inte sol utan skugga! Sol finns det alldeles för mycket av…

Under palmbladen på Chez Jules.

Efter någon timme i skuggan på stranden och ett par besök i havet med stora, läckra vågor (och hyggliga strömmar) hade vi fått upp aptiten och cyklade därför till strandhaket Chez Jules  (www.facebook.com/ChezJulescafe/)  som i princip är ett palmbladstak fem meter från strandkanten. Men skenet bedrar, de lagar riktigt, riktigt god mat till vettiga priser. Testa gärna salladen med rökt fisk och krydda extra med deras egen chiliblandning som kan ge flintskalliga nytt hår (även om det inte funkade i mitt fall…)! Chez Jules har öppet till 20.00.

Stora vågor på Grand Anse.

Efter en välbehövlig siesta bar det av på cykel igen. Den här gången söderut till Grand Anse, där det inte finns någon som helst skugga förrän på kvällen, men däremot väldigt stora och roliga vågor. När förhållandena är rätt går det också att surfa här. Det finns ytterligare ett par stränder i södra änden av ön, men de kräver en del fotarbete för att nås.

Minsta och bästa juiceståndet.

På vägen tillbaka slog vi oss ner i det minsta av de tre juicestånd som finns på vägen från Grand Anse till stan. För två enorma, delikata milkshakes (som med påfyllning i praktiken var tre och en halv) och två tallrikar med frukt slutade notan på 125 rupees. Mest prisvärt hittills!

Bästa take awayen.

Ännu lite närmare stan, men ändå en bra bit från centrum ligger för övrigt stans bästa take-away – Rey & Josh– som koncentrerar sig på lokal kreolsk mat och också har en hel del av de bofasta som kunder, det är ju alltid ett bra tecken. Även här är det påfallande billigt. En delikat fish curry går på 65 rupees, det är vad en flaska öl kostar på andra restauranger.

Fish Trap på stranden.

Middagen blev en tudelad historia med bläckfisksallad och kycklingcurry på Fish Trap som har en servering som går ända ner till vattenbrynet och efterrätt på Le Repair (www.lerepaireseychelles.com) som förutom en bra italiensk restaurang också är ett populärt boutiquehotell.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Cykling, Djur och natur, Mat och Dryck, Seychellerna, Sol och bad | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

På världens mest fotograferade strand (Mahé – La Digue, Seychellerna, 1/10, 2018)

Hyrbilen på en typisk liten väg på Mahé.

Efter effektiv utcheckning från Morels St Louis (www.morels-st-louis-apartment.tophotelseychelles.com) och kvick packning av hyrbilen körde vi ner till hamnen i Victoria och lämnade bilen. På Seychellerna går det till så att man lämnar bilen öppen och lämnar nyckeln under mattan i bagageutrymmet. Säkerhetstänket är en smula enklare än vad vi är vana vid hemma i Sydafrika…

Cat Cocos är jobbig för de sjösjuka.

Efter billämning blev det frukost på hamn restaurangen Fish Tail innan ombordstigningen på Cat Cocos  (www.booking.catcocos.com)  katamaran för att starta en liten öluff med första stopp på La Digue. Färjorna här är inte billiga, en enkel biljett för den 1,5 timme långa resan kostar 1060 rupees. Trots att sjön inte var särskilt grov slingrade båten rejält i alla riktningar och det gick åt rejält med sjösjukepåsar bland passagerarna. Har du anlag för sjösjuka ska du med andra ord ta sjösjuketabletter innan du kliver ombord på en färja på Seychellerna.

Mycket läckert sovrum på Domaine Les Rochers.

La Digue (som bara är cirka fem kilometer lång) är det dominerande färdmedlet cykel och jag kvitterade därför ut en sådan på Tati’s Bicycle Hire, som ligger precis till höger om hamnpiren. Med cykelns hjälp gick det snabbt att ta sig till  Domaine Les Rochers  (www.domainelesrochers.com)  som ägs av ett trevligt grekiskt/seychelliskt par. En otroligt fin liten lägenhet med all utrustning som tänkas kan (det finns till och med tvättmaskin, vilket är toppen när man reser i tropiskt klimat) kostar 195 euro per natt. Här finns två bungalows och fyra lägenheter att välja på. Alla lika fina.

Typisk kreolsk lunch på Lanbousir.

Efter incheckning och en bra genomgång av vår värd Costas var det dags att hoppa upp på cykeln igen och trampa iväg till L’Union Estate (www.lunionestate.com) som var de första plantageägarnas egendom. Nu är den ett friluftsmuseum där man kan se diverse odlingar, en koprafabrik, jättesköldpaddor, ett traditionellt båtvarv och det gamla kolonialhuset. 115 rupees kostar inträdet.

Här finns även Lanbousir restaurant (www.facebook.com) som bjöd på en väldigt stadig lunch med grillad fisk, kycklingcurry, stekta nudlar och ett par fräscha sallader.

Från den välfotograferade stranden Anse Source d’Argent.

Fortsätter man några hundra meter från restaurangen kommer man till den kritvita stranden Anse Source d’Argent, som anses vara en av världens mest fotograferade. Det är inte svårt att förstå varför! Den är obegripligt vacker, det finns dessutom mycket skuggande träd att slå sig ner under och sist, men inte minst, är stranden långgrund och skyddad av ett yttre rev. Men det är självfallet också mycket folk här, så den riktiga paradiskänslan infinner sig inte.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Båtresor, Djur och natur, Lägenhet, Seychellerna, Sol och bad | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

På miniatyrvägar i strandparadiset (Mahé, Seychellerna, 30/9, 2018)

På stranden vid Pointe Police behöver man inte trängas.

Efter pannkaksfrukost på Captains Villa (www.captainsvilla-seychelles.com) bar det av ut igen på huvudön Mahé. Målet för dagen var att undersöka resten av vägarna på ön. Kvar på kartan var två blindtarmar på östra sidan, en i norr och en i söder.

På väldigt små vägar tog vi oss till Pointe Police allra längst söderut på Mahé. Här är det i princip helt öde, förmodligen beror det till stor del på att det är rätt svåra strömmar i havet och att det också är mycket besvärliga stenar och koraller nära den kritvita stranden. Kort sagt är det svårbadat. För den som vill ha en romantisk picknick och bara doppa fötterna är det dock idealiskt, ingen kommer att störa detta. Ett undantag kan vara havssköldpaddorna som kommer upp på stranden och lägger ägg.

Du kan utnyttja lyxresortens strand utan att det kostar en krona.

Via ytterligare ett par svårbadade stränder hamnade vi sedan på stranden Ante Intendence. Området domineras av lyxresorten Banyan Tree Resort (www.banyantree.com), men stranden är fri för alla och den är väldigt fin.

Håll till vänster på kostigen vid entrén till Banyan så kommer du efter en del skumpande ner till en liten parkering i södra änden av den långa stranden.

Seafood och pizza är bäst på La Gaulette.

Att snegla på villor som kostar från 10000 kronor per natt gör oss en smula hungriga och första vettiga matstoppet är La Gaulette   (www.lagauletterestaurant.business.site)   på Anse Gaulette, som är en väldigt långgrund och familjevänlig strand. Restaurangen ligger precis på andra sidan den lilla vägen som kantar stranden. Efter räkor och kreolskt fläsk intaget i maklig takt går färden vidare norrut i lika maklig takt.

Buss på slingriga vägar.

Efter en tids körning når vi stranden Anse Souillac. Här är vägen så smal att två bilar inte kan mötas och det blir därför en del övning på att backa hyggligt långa sträckor. Många tycker säkert att det här är på tok för jobbigt och även här kan du därför hitta stränder där du är rätt ensam. Apropå vägar är det förresten värt att påpeka att Mahé har bra busstrafik med SPTC (www.sptc.sc) och det går att ta sig kollektivt till strängt taget varje vrå på ön till mycket rimlig kostnad. Sju rupees (knappt fem kronor) kostar en bussresa.

Har du några miljoner över kan du köpa en etta på Eden Island.

På vägen tillbaka över bergen från östra till västra sidan får vi också syn på Eden Island (www.edenisland.sc). Det är ett tämligen hejdlöst projekt där man byggt ett antal artificiella öar i havet utanför huvudstaden Victoria och fyllt dem med exklusiva bostäder, hotell, restauranger, en marina och en shoppingmall. Vill du köpa en etta här får du räkna med att hosta upp ungefär 4,5 miljoner kronor.

Betydligt mer anspråkslöst är vårt härbärge Morels St Louis  (www.morels-st-louis-apartment.tophotelseychelles.com) i Victoria, där nattvilan i en lägenhet med tre bäddar kostar 115 euro.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Bil- och taxiresor, Djur och natur, Hotell, Mat och Dryck, Seychellerna | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar