Vägen från Nye Nye är väldigt lång och för att förstå hur ödsligt det är här ute kan jag berätta att jag under de första 30 milens körning mötte sammanlagt tre bilar.
Första stoppet är i Otavi. I fyrvägskorsningen utanför den lilla staden ligger en jättelik bensinmack samt Camel Inn Restaurant som är ett helt OK ställe att ta lunch på. Här finns också lite stånd och affärer och alltihop påminner mycket om hur jag föreställer mig att det var på handelsknutpunkter i Vilda Västern, fast hästarna och vagnarna nu är utbytta mot bilar och långtradare.
Utfodring av geparder på CCF.
Efter lunch besöker jag för första gången CCF – Cheetha Conservation Fund (www.cheetah.org) som ligger knappt fem mil öster om staden Otjivarongo och där man jobbar med att rädda geparder. I ärlighetens namn är det inte någon överväldigande upplevelse. Allt är extremt välorganiserat, men det känns lite för amerikanskt för min smak och grundaren Laurie Marker kommer mycket riktigt från USA.
Lämningarna av en gammal oxkärra berättar om historien som omger Düsternbrook.
Egentligen har jag tänkt övernatta i Otjivarongo, men jag beslutar mig för att pressa på ner mot Windhoek. Tursamt nog bestämmer jag mig för att ta en titt på gästfarmen Düsternbrook (www.duesternbrook.net) som blir en väldigt positiv överraskning. Farmen omfattar totalt 14 000 hektar mark och det första huset byggdes här redan 1908. I samband med en lång torrperiod öppnade man ett sorts kollo på 60-talet och det utvecklades sedan till dagens gästfarm med 15 bäddar. Allt känns väldigt genuint och dagens ägare Johann Vaatz (som är född på farmen) berättar massor av historier till middagen – som intagits i samma matsal under flera generationer. Johann har ett särskilt gott öga till de svenska äventyrarna Charles Anderson och Axel Eriksson som härjade i Namibia på 1800-talet och vars namn fortfarande poppar upp när man reser runt i Namibia.
