Porto är väldigt vackert med de gamla husen som klättrar på de branta kullarna.
Jag lämnar San Sebastian tidigt på morgonen och kör söderut på de fina motorvägarna mot Portugal och landets näst största stad Porto. Det är nästan 80 mil, men går ändå på knappt 8 timmar.
Det enda som bromsar upp en smula är tankstopp samt betalstationerna som ibland ligger rätt tätt i Spanien. I Portugal har man ett smartare system, här registreras bilnumret och kopplas till ett betalkort, sedan läser kameror av skylten i farten och sedan debiteras sträckorna automatisk, ungefär som biltullarna i Stockholm.
Bakom den halva av det gamla huset som är prydd med illgröna kakelplattor döljer sig Porta Persona.
I Porto har jag bokat tre nätter på det pyttelilla guest houset Porto Persona (www.portopersona.pt) som ligger precis bredvid klassiska konserthuset Casa da Musica (www.casadamusica.com). Det är nog en av mina mer lyckade hotellbokningar någonsin. Porto Persona driva av den mycket charmiga damen Luisa, som förutom hotellvärd är läkare på heltid.
Hon köpte huset (som byggdes i början av 1900-talet) som en ruin 2012 och har sedan gjort ett fantastiskt jobb med att rusta upp det helt i originalskick. Fönster, dörrar, golv, stuckaturer – allt är i originalskick och när något saknades letade hon reda på duktiga hantverkare som gjorde kopior med gammal teknik. Jag har en liten svit med en fantastisk terrass med solnedgång. För detta samt en underbar frukost betalar jag 125 euro per natt. Ska ni till Porto är det här ni ska bo. Basta!
Modern och luftkonditionerad metro.
Så fort jag ställt in mina grejer beger jag mig ut i Porto. Staden ligger med ena stadsgränsen mot floden Douros och den andra mot Atlanten och är väldigt kuperad. Massor av gamla hus i varierande skick finns kvar och det är bedövande vackert.
För att ta sig fram kan man använda sig av metron (www.metrodoporto.pt), som invigdes 2002, och alltså måste vara en av Europas modernaste. Från mitt hotell ner till de äldsta stadsdelarna är det bara tre stationer och det går i ett luftkonditionerat nafs.
Den gamla spårvagnen tränger sig fram mellan bilar och stenmurar.
När alla gamla hus blir en smula övermäktiga sätter jag mig på raka motsatsen till metron. Det är en urgammal spårvagn som i 20 km/tim går från den gamla staden utefter floden ner till strandpromenaden. En kul resa där man hinner kika ordentligt på omgivningarna.
Strandpromenaden är också spännande, även om både den och de stränder som kantar den är lite slitna. Det gör dock att det känns lite mer genuint och den salta friska luften gör att man verkligen känner att man befinner sig vid Atlanten.
Fiskgrillen står mitt på gatan och bevakas inte bara av grillmästaren utan också av ett rejält band med måsar.
I slutet av promenaden (som är lååååång) ligger Matosinos. Det var tidigare en fiskeby, men den har sedan länge växt ihop med Porto. På Rua Herios da Franca ligger fiskhandlarna och fiskrestaurangerna på rad. Gästerna är nästan bara portugiser, eftersom det ligger lite långt borta från turistkvarteren, och maten är fantastisk. Mycket grillas på träkol och för att det ska fungera göra man det utomhus på gatan precis bredvid borden på trottoaren.
Jag bestämmer mig för att sätta mig på O Valentim (www.ovalentim.com), som jag blivit rekommenderad av min värdinna. Inte bara är min jättebit bläckfisk och de små snabbt wokade paprikorna delikata utan det händer ständigt saker på gatan som gör att tiden går väldigt fort.
