www.tripant.com

Trädfällning på riksvägen (15/10, 2020, Kirkwood – Hogsback, Sydafrika)

Postat den oktober 16, 2020 av Clas Johansson

Här är vägen fortfarande utmärkt, men från den det här smala passet och norrut blir det bara värre och värre.

Över frukost studerar jag kartan och hittar då väg R335 (det är alltså beteckningen på en riksväg…) genom Zuurberg Pass i närheten av Addo Elephant National Park. Början på vägen är helt OK, men sedan blir det bara värre och värre och flera gånger funderar jag på om jag verkligen kommit rätt. På ett ställe måste jag till och med gå ut och såga ner ett träd som rasat över vägen. Hur länge det legat där har jag ingen aning om, men inte såg det färskt ut.

Vassa stenblock, branta sluttningar och rätt våldsamma stigningar gör att jag tvingas köra väldigt försiktigt. Att byta ett punkterat däck i en brant grussluttning på en bil som väger över två ton är inget jag drömmer om. Därför tog 43 km en bra bit över två timmar.

Shane Eades har gjort underverk på det som var en igenväxt bergssluttning och lösningarna med återanvända material liknar inget annat jag sett.

Den fortsatta resan går också i huvudsak på mindre vägar, men i betydligt högre tempo, via Grahamstown och Alice innan jag slutligen når målet för dagen, som är den lilla bergsbyn Hogsback vars högsta topp ligger på nästan 2 000 meters höjd.

I Hogsback ligger backpackerstället Terra Khaya (www.terrakhaya.co.za) där ägaren Shane huserar sedan drygt tio år. Han tröttnade då på tempot i filmindustrin i Cape Town, köpte en skogsbeklädd bergssida och slog upp sitt tält. Sedan dess har han förädlat marken till ett enkelt, men trevligt, hostel där man bor i små egensinniga bungalows eller i en sovsal.

Rid på Shanes hästar och campa efter Wild Coast. Ett av de sista vildmarksäventyren till häst.

Allt här är ekologiskt och maten, som ofta lagas av volontärer, för det mesta vegetarisk. Shane har också en flock hästar och för den ridkunniga finns det alla typer av turer. De längsta pågår i flera veckor och går längs den ödsliga kust som inte utan skäl kallas för Wild Coast. Det här är sannolikt en av de mest vildmarksmässiga ritter som går att göra i världen utan att spräcka plånboken.

Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Lodge, Ridning, Sydafrika | Etiketter Hogsback, R335, Terra Khaya, Wild Coast, Zuurberg Pass | Lämna en kommentar

Punkteringsförsening i ödemarken (14/10, 2020, Cape Town – Kirkwood, Sydafrika)

Postat den oktober 15, 2020 av Clas Johansson

Idag går resan från Cape Town med Johannesburg som slutmål. Jag ska dock ta den långa vägen via Little Karoo, Wild Coast och Kruger National Park. Snabbaste vägen till Jo´burg är knappt 150 mil, med den här rutten blir det drygt 300 mil och en del av dessa mil är minst sagt svårkörda.

Det var länge sedan Prince Albert koloniserades.

Första biten gör jag det enkelt för mig och kör knappt 40 mil efter N1 (som är snabbaste rutten). Men vid järnvägsstationen Prins Albert Weg svänger jag av mot just Prince Albert och här börjar äventyret, först med små, fina asfaltvägar. Efter ett tag försvinner asfalten och snart är jag ute på de öde grusvägar som är typiska för hela det enorma semiökenområdet som kallas Karoo.

Karoo täcker ungefär en tredjedel av Sydafrikas yta, men här bor bara en miljon av landets knappt 60 miljoner invånare. Det betyder att det går i snitt 2,5 invånare per kvadratkilometer. Jämför det med till exempel Norrbotten som har 3 invånare per kvadratkilometer så förstår ni ungefär hur ödsligt det är i Karoo. Det är inte alls ovanligt att en helt vanlig farm här är på 10 000 hektar.

Min rutt går via Prins Albert och Willowmore som båda är små, trevliga städer med rätt mycket äldre bebyggelse kvar.

Om vägen ser ut så här så stannar man när någon står i vägkanten.

Allt rullar på bra och sedan händer det där som alltid händer i Karoo. Vid sidan av vägen står en pytteliten bil och bredvid den en ännu mindre dam i 70-årsåldern. Om man inte är på väg akut till sjukhuset så stannar man när det står en bil vid sidan av vägen i Karoo, det kan ta timmar innan nästa bil kommer.

Det visar sig snabbt att damen har punktering. Inga problem. Jag hissar upp bilen och tar av hjulet. När jag ska sätta på reserven visar det sig att även det är punkterat. Det är bara att ta de trasiga däcken, köra in till stan och få dem fixade. Det är lätt gjort, men tar tid – mycket tid. Jag undviker till varje pris att köra i mörker i Sydafrika och min övernattningsplan förvandlas från praktik till teori.

Wolwefontein ligger på andra sidan gatan från den numera överväxta järnvägsstationen.

Första logiförsöket gör jag på Wolwefontein Hotel som är ett charmigt gammalt järnvägshotell som ligger i den minimala byn Wolwefontein. Det är ett av bara fyra järnvägshotell som fortfarande är i drift i Sydafrika. På hotellet finns endast ägaren och en oräknelig skara hundar. Det finns ingen mat, ingen ström och inget vatten. De har ingen egen hemsida heller, men du hittar dem på Facebook.

Lätt besviken kör jag vidare mot Kirkwood där det är gott om logi. Slutligen hamnar jag på Lemon3Lodge (www.lemon3lodge.co.za) där jag får ett enormt rum och frukost för 600 rand.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jeepspår genom Coronatrakter (4/10, 2020, Clanwilliam – Cape Town, Sydafrika)

Postat den oktober 5, 2020 av Clas Johansson

Den gamla vattenreservoaren har blivit pool.

När dagsljuset börjar titta fram vid Enjo Nature Farm (www.soulcountry.info) passar jag på att titta runt innan frukosten serveras. De har ett antal små, trevliga hus som alla är hyggligt privata. Här finns också en campingplats med vatten, el, toaletter och duschar. Sydafrikaner som campar är ju rätt bekväma av sig och har massor av utrustning i bilarna. Själv är jag helt nöjd med en bit platt mark precis invid en damm.

Här finns också en enorm reservoir med utsikt över dalgången som utnyttjas som svimmingpool.

I fint väder serveras frukosten i skuggan av vinrankor utanför den gamla mangårdsbyggnaden.

Den gamla mangårdsbyggnaden går i traditionell stil och är rejält tilltagen med en fin trädgård framför. Sammantaget är det ett trevligt ställe att tillbringa några dagar på och bergen går att undersöka till fots, med cykel (bring your own) eller i fyrhjulsdriven bil.

När jag är på väg att lämna Enjo möter jag en bil med en fransman som äger en stor farm högre upp i dalgången. Han tipsar om en urgammal jeepväg som skär rakt genom Cederbergen söderut. En sån utmaning är ju svår att motstå och jag rattar därför mot den lilla staden Wupperthal (www.wupperthal.co.za).

På Wupperthals skofabrik har inte mycket förändrats sedan starten.

Redan vägen dit är rätt uppseendeväckande och det känns rätt otroligt att de fortfarande kan driva en skofabrik där! Strassberger (www.strassbergers.co.za) (vars huvudfabrik ligger i Clanwilliam) är Sydafrikas äldsta skofabrik och de gör fantastiska traditionella Veldshoen, men också grejer med lite modernare snitt – även om de inte direkt konkurrerar med Norditaliensk design…

Även om det är lite svårt att se så är faktiskt det här vägen.

Efter Wupperthal tuffar det till sig rejält och jeepspåret klänger efter bergssidorna. På några ställen är det så smalt att jag inte ser vägen när jag kikar ut genom sidorutan. Inte helt bekvämt med tanke på att det är några hundra meter ner tills marken planar ut.

Hela vägen är ungefär 10 mil lång och det tar fyra timmars intensiv körning att klara av den. Ett par tämligen intressanta flodpassager är kryddande ingredienser. Det otroliga är att det ligger att par små samhällen efter vägen! Hur de fixar sitt vanliga liv i vår moderna tid är en smula svårt att förstå.

I de här bergen utspelar sig en del av eon Meyers ”Coronabok” Fever.

En kul detalj är att Deon Meyer använt Wupperthal som en del i en av sina böcker. Meyer är en av mina sydafrikanska favoriter och normalt sett rör han sig i den undre världen i Cape Town.

Wupperthal dyker dock upp i boken ”Fever”. Den skrevs för några år sedan och skildrar Sydafrika efter att ett Coronavirus slagit till mot världen. Att läsa den i dessa tider är nervpirrande eftersom han beskriver en inledning som är nästan kusligt lik vad vi upplevde i början av året. Sedan har lyckligtvis fortsättningen på ”vårt” Coronavirus gått åt ett annat håll.

Många av Meyers böcker är översatta till svenska, men konstigt nog inte just den här, som är en av hans bästa.

Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Camping, Djur och natur, Kläder, Lantgård, Sydafrika | Etiketter Cederberg, Clanwilliam, Deon Meyer, Enjo Nature Camp, Fever, jeepspår, Wupperthal | Lämna en kommentar

Camping med hästbesök (3/10, 2020, Paternoster – Clanwilliam, Sydafrika)

Postat den oktober 4, 2020 av Clas Johansson

Hästarna hälsar på när jag slagit läger på Enjo Nature Farm.

Efter en god frukost på Gonana Guest House (www.gonanaguesthouse.com) i Paternoster säger jag hej till personalen och styr mot Clanwilliam, som är en puttinuttig stad vid foten av Cederbergen.

En sökning på www.booking.com avslöjar att det i närheten finns ett ställe som heter Enjo Nature Farm (www.soulcountry.info) inte allt för långt borta. De små gästhusen är fullbokade, men i Sydafrika brukar det mesta lösa sig och jag har dessutom tält och sovsäck i bilen, så jag åker på vinst och förlust.

Matlagning över öppen eld i Cederbergen.

Lösningen blir att jag campar på farmen, men en bra bit från husen. Det blir väldigt mysigt med öppen eld och halvvilda hästar som hälsar på för att kolla vad jag har i mina matlådor.

Mormor i familjen är chef för uthyrningen (hon vill ha 100 rand för tältplatsen) och hon berättar att de tog över farmen för ungefär ett år sedan i spåren av att mannen i den tidigare ägarfamiljen omkom när han kraschade utanför Stellenbosch med sitt lilla flygplan.

När brasan brunnit ner är det bara jag och stjärnorna som är vakna och rätt omgående är jag lika släckt elden.

Publicerat i 4x4, Camping, Djur och natur, Sydafrika | Etiketter Cederberg, Clanwilliam, Enjo Nature Camp, Gonana Guest House | Lämna en kommentar

Världens äldsta fotspår (2/10, 2020, Cape Town – Paternoster, Sydafrika)

Postat den oktober 3, 2020 av Clas Johansson

Den vilda kustlinjen kombineras med…

Det är dags för mig att lufta mig igen. Dagens första mål är West Coast National Park (www.sanparks.org) som är 1-2 timmars körning från Cape Town.

Det här är ingen vild park full med djur. Det är istället kombinationen av kust och kargt inland som är spännande. Visst finns det en och annan bontebok, springbokar, eland och strutsar på land samt sälar i vattnet vid den gamla valfångstön utanför kusten (ta med en riktigt bra kikare om du vill se dem), men vill du bara se djur ska du välja en annan park.

…massor av blommor i det ökenliknande landskapet.

Särskilt i augusti/september lockar den helt makalösa blomningen i det karga landskapet. Hur mycket blommor det är varierar från år till år, men just detta år har blomsäsongen varit smått otrolig tack vare att det regnat frikostigt efter många års svår torka. Fortfarande i oktober är det gott om blommor.

En annan attraktion i parken är att det är här man hittat det äldsta bevarade mänskliga fotspåret. Det är 117 000 år gammalt och visar spåren efter en kvinna som gått i strandkanten. Eftersom folk inte kunde låta bli att göra graffitti på klippan kring fotspåret har klippan nu flyttas till South African Museum (www.iziko.org.za) i Cape Town. Det finns dock en kopia av spåret på det lilla besökscentret i parken och det är otroligt hur tydligt avtrycket är.

Hightec är inget för Wolfgat, men det hindrar inte att maten är utsökt.

När jag sett mig mätt på blommor och ätit mig mätt på restaurangen Geelbeck (som ligger intill besökscentret) ställer jag in navigatorn på Peter Noster. När jag var där för nästan 25 år sedan var det fortfarande en liten rätt, tämligen sömning före detta fiskeby. Numera är det en blomstrande turistmagnet med massor av boenden och restauranger.

Helt ohotad i restaurangtoppen är Wolfgat (www.wolfgat.co.za) som för en tid sedan blev utsedd till världens bästa restaurang i sin kategori. De jobbar enbart med råvaror från området och det mesta är helt vilt. Vill du ha ett bord här får du var ute minst ett par månader i förväg.

Gonana ligger ett stenkast från stranden.

Min nattvila får jag på nyöppnade Gonana Guest House (www.gonanaguesthouse.com). Det är ett verk av den svenske sydafrikaentreprenören Jonas Sandström, som hade oturen att öppna precis innan Sydafrika stängde ner helt för att stoppa spridningen av Covid-19. Nu är dock dörrarna öppna igen och av allt att döma går det bra. Det är inte konstigt, det är ett väldigt trevligt boende och dessutom mycket prisvärt. En natt kostar från 675 rand per person och natt inklusive en utmärkt frukost.

Publicerat i Bed&Breakfast, Djur och natur, Historia, Sol och bad, Sydafrika | Etiketter äldsta fotspåret, Geelbeck, Gonana Guest House, Pater Noster, West Coast National Park, Wolfgat | Lämna en kommentar

Första ridturen på ett halvår (15/9, 2020, Knysna – Cape Town, Sydafrika)

Postat den september 16, 2020 av Clas Johansson

När livet är normalt finns det hur mycket som helst att göra för den som är turist i Knysna (www.knysna.gov.za). Nu är det dock rätt lugnt även på den fronten.

De första ridkunderna på nästan ett halvår är efterlängtade.

Därför blir jag väldigt glad när jag upptäcker att Black Horse Trails (www.blackhorsetrails.co.za) öppnar för första gången på ett knappt halvår. De blir ännu gladare när de får kunder sin första öppna dag och gör allt för att vi ska trivas. Det gör vi. För ett par timmars ridning betalar vi 400 rand person. Mycket prisvärt.

Black Horse Trails ligger nära Wilderness en dryg halvtimmes körning söderut från Knysna och de kortare ridturerna görs i naturreservatet som gränsar till stallet. Andrea, som kom hit från Tyskland för många år sedan, basar för turerna och för de som är lite mer erfarna på hästryggen gör hon även flerdagsritter med övernattning.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vrakpriser när turisterna saknas (13-14/9, 2020, Kokstad – Knysna, Sydafrika)

Postat den september 13, 2020 av Clas Johansson

Att lämna Kokstad är en befrielse. Hit kommer jag inte tillbaka om jag inte måste.

Inloppet till Knysna kan vara en hårresande upplevelse. Marginalerna i inloppet är mycket små och vågorna ofta skrämmande höga.

Färden går söderut genom KwaZulu Nathal och sedan in i Eastern Cape. Framåt kvällen kör jag in i Knysna (www.knysna.gov.za). Det är en trevlig turistort som vanligtvis sprudlar av liv. Nu i Coronatider är det väldigt lugnt och hela staden kämpar med följderna av de tuffa regler som Sydafrika har.

Bollard Bay är et riktigt lyxigt och trevligt B&B.

När jag bläddrar igenom (www.booking.com) dyker det ena häpnadsväckande erbjudandet efter det andra upp. Valet faller på Bollard Bay House (www.bollardbayhouse.com). En svit med två sovrum och helt makalös utsikt över Knysnabukten samt inloppet från Indiska Oceanen kostar till sist kostar 2 160 rand för två nätter. Inklusive frukost för tre personer. Det är under 600 kronor per natt på ett boende som kan tävla med vilket boutiquehotell som helst! Allt är tiptop och värden Mike en ovanligt trevlig bekantskap även med sydafrikanska mått mätt. Så har de också väldigt många europeiska stamkunder och Mike är personlig vän med många av dem.

Om det finns mycket att välja mellan bland boendena så är det sämre på matsidan. Alla har dragit ner på öppettider och menyer och många har stängt helt i väntan på normala tider. Jag är dock rätt övertygad om att många av dem inte kommer att öppna igen. Konkurserna i turistbranschen kommer att svida för landets ekonomi.

Publicerat i Bed&Breakfast, Sol och bad, Sydafrika | Etiketter Bollard Bay House, Knysna, Kokstad | Lämna en kommentar

Otur i Kokstad (12/9, 2020, Emahlathini – Kokstad, Sydafrika)

Postat den september 13, 2020 av Clas Johansson

Det är nästan så att man väntar sig att näcken ska dyka upp dammen.

På morgonen visar sig Emahlathini Guest Monkey Farm (www.emahlathiniguestfarm.co.za) från sin bästa sida. De har en stor damm och morgondimman svävar över den. När solen jagar iväg dimbanken får jag syn på frukostrummet som ligger på en brygga i dammen – det är ett läckert läge och frukosten är det inte heller något fel på.

Avfärden går snabbt och färden går timme efter timme söderut. När det är dags för kväll ser Kokstad ut som ett bra alternativ. Det är det nog i teorin, men jag och Kokstad klickar inte riktigt. Jag checkar snabbt in och ger mig ut för att leta mat. Först på alla rankinglistor är Cassandra´s. Hur de hamnat i toppen är en gåta.

Jag ringer för att kolla om de har öppet. Det har de. Efter lite letande kommer jag in i en nästan öde matsal och får en omfångsrik meny. Jag beställer calamares. En något slokörad servitör kommer tillbaka och meddelar att man inte har det. Inga problem, jag tar kyckling istället. Samma besked. När jag frågar vad de faktiskt har får jag efter en stund beskedet att de inte har någonting! Ridå.

Räddningen blir Nandos (www.nandos.co.za). Det är som KFC fast ätbart…

Natten blir också en mardröm med svårt berusade lokala Brats som runt och skriker i korridorerna. På morgonen är jag så upprörd att hotellet betalar tillbaka på de 900 rand jag betalat för rummet.

Publicerat i Hotell, Lantgård, Mat och Dryck, Sydafrika | Etiketter Emahlathini Guest Monkey Farm, Kokstad, Nandos | Lämna en kommentar

Lejonhane utanför tältet (11/9, 2020, Manyeleti Game Park – Emahlathini, Sydafrika)

Postat den september 12, 2020 av Clas Johansson

När vi vaknar på morgonen har vi spår av en ung lejonhane utanför tältet. Den har säkert uppmärksammat hyenornas lyckade jakt och det är förmodligen en av anledningarna till hyenornas snabba middag. De hade ingen lust att dela med sig till lejonen, när de för en gångs skull lyckats jaga på egen hand.

Morgonbadande elefanter.

Vi gör en sista game drive och belönas bland mycket annat med badande elefanter, några nyfikna zebror och en väldigt avslappnad giraffamilj. Ett bra slut på en unik vecka, då vi inte sett en enda annan besökare, men otroligt mycket djur i alla storlekar!

Jag bestämmer mig för att ta en liten omväg tillbaka till Cape Town också. Eftersom vägarna är små och det är gott om folk och djur på dem tar det sin lilla tid och första stoppet är därför beräknat till Amsterdam. Här råkar jag för första gången någonsin ut för en dubbelbokning på (www.booking.com) så när jag ringer för att kolla om kvällsmat blir de förtvivlade på det ställe jag bokat.

Skälet till att det heter Monkey Farm.

Istället för det planerade stoppet blir det övervintrad macka på en bensinmack och mörkerkörning till Emahlathini Guest Monkey Farm (www.emahlathiniguestfarm.co.za).

När jag vaknar på morgonen visar det sig att det är en rejäl farm där man faktiskt har några stora burar med apor. Inte riktigt i min smak, men självfallet skitkul för barnfamiljer.

Publicerat i Djur och natur, Lodge, Safari, Sydafrika | Etiketter Emahlathini Guest Monkey Farm, Manyeleti | Lämna en kommentar

Hyenor på unik och lyckad jakt (10/9, 2020, Manyeleti Game Park, Sydafrika)

Postat den september 11, 2020 av Clas Johansson

Den är buffeln var en smula misstänksam.

Den sista hela dagen i Manyeleti (www.manyeleti.com) är till en början rätt odramatisk med en morgonvandring som dock innefattar en närkontakt med en rätt misstänksam buffel. När vi sakta drar oss undan bestämmer han sig för att göra detsamma. Kloka beslut från båda sidor.

Det är så 99,99 procent av alla möten med stort och presumtivt farligt vilt slutar. Vad som går snett i de övriga fallen tvistar de lärde om. Bara några dagar innan vår resa har en guide blivit dödad av en stor elefant i Kruger när han inspekterade en lodge och det finns ingen vettig förklaring till varför det hände, men alla har sina teorier runt lägerelden.

Innan vi kommer till elden den här kvällen får vi dock vara med om något unikt.

Under några dagar har en wildebeestko (gnu på svenska) vandrat runt kring Pungwe Safari Camp (www.pungwe.co.za) på egen hand. Redan det är ett ovanligt beteende, eftersom honorna normalt sett går i flock. Hon verkade inte skadad, men ändå lite ”frånvarande”, om man nu kan använda det uttrycket för ett vilt djur.

Så här ser det ut när ett gäng hyenor äter upp en gnu på 11 minuter.

Uppenbarligen har hyenorna gjort samma iakttagelse och precis när vi är på väg att köra in i campen för att njuta av middagen slår de till. En hyena börjar jaga wildebeesten till guidernas stora förtjusning. De är övertygade om att det är helt meningslöst eftersom hyenor inte är några vidare löpare och wildebeestarna är utmärkta galoppörer. Guiderna har många gånger sett hyenor försöka jaga, men aldrig någonsin sett dem lyckas. Om jag säger att våra fyra guider har en sammanlagd heltidserfarenhet på drygt 100 år så förstår ni oddsen.

Den unga hyenan har uppenbarligen inte tittat på oddsindikatorn och efter en stund får den grepp om wildebeestens ena bakben. Hyenor har djurvärldens starkaste käkmuskler och när den får grepp om något är enda chansen att sparka den så hårt att den släpper greppet. Det lyckas inte den här kon med. Tvärtom blir hon rätt snart trött av att släpa 50 kg hyena bakom sig. Så fort hon stannar upp är hyenakamraterna på plats, de dyker upp som spöken ur buskarna och när bytet väl är på marken är avlivningen brutal, men snabb.

Middagen är också unikt rask. Direkt efter jakten är ett 10-tal hyenor på plats. De river vilt i bytet och biter både sig själva och andra i ivern. På elva (11!) minuter är allt på wildebeesten borta – kött, hud, inälvor, ben. Hyenorna har till och med slickat upp blodet på marken. Det enda som är kvar är övre delen av skallen och hornen, men de försvinner under natten. På morgonen är det endast en bar fläck i sanden som vittnar om nattens unika händelse.

Publicerat i Djur och natur, Lodge, Safari, Sydafrika | Etiketter hyenajakt, Manyeleti, Pungwe | Lämna en kommentar