350 km på extremt små vägar (30/4, 2021, Graaf-Reinet – Sterkstroom, Sydafrika)

Ett av sällskapsrummen, kolla de vackra små fönstren på båda sidor om öppna spisen.

Jag vaknar till en jättelik frukost på Wheatlands Country House (www.wheatlands.co.za) och gör ytterligare en runda i huset för att kika på alla härliga arkitektoniska detaljer.

Det finns hur mycket som helst att upptäcka, men till sist är jag tvungen att slita mig för att hinna med dagens etapp. Ett återbesök står dock högt upp på att göra-listan.

En av de större vägarna…

Jag ska bara köra ungefär 300 km, men har bestämt mig för att enbart köra småvägar. När vi pratar om småvägar här nere är det vägar som knappt finns i Europa längre. På sina ställen är det bara två hjulspår man följer och här och där måste man öppna boskapsgrindar. Eftersom det regnat rätt mycket är det också rejält lerigt på sina ställen. Medelhastigheten landar på knappt 50 km/tim.

Här uppe ligger Mountain Zebra NP.

Höjdpunkterna på etappen är R337 från Pearston till Cradock med snö på en av bergstopparna, (vägen passerar precis nedanför Mountain Zebra National Park och jag tycker det är en av de finaste parkerna i Sydafrika) samt R344 mellan Tarkastad och Sterkstroom (där det är miltals mellan gårdarna och väldigt många är övergivna och förfallna).

På gräsmattan framför Stagger Inn brukar dovhjortarna beta.

Trots en enorm mängd potthål, sylvassa stenar och djup lervälling kommer jag utan missöden fram till Stagger Inn som jag hittat på den underbara boendesajten Lekkeslaap (www.lekkeslaap.co.za) där man kan hitta de mest häpnadsväckande ställen att bo på. Stagger Inn används mest för jaktgäster, men den här iskalla kvällen är jag ensam. Jag blir väl omhändertagen och får en middag av samma storlek som den de brukar servera till uthungrade sydafrikanska jägare. Det syns knappt att jag rört fatet när jag är klar.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Arkitektur, Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Sydafrika | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nattvila i hus som byggdes av strutsförmögenhet (29/4, 2021, Cape Town – Graaf Reinet, Sydafrika)

När det inte går att lämna Sydafrika roar jag mig att undersöka sydafrikanska avkrokar som jag missat tidigare. Denna gång ska jag bege mig till några rätt lite besökta områden i delstaterna Eastern Cape och KwaZulu-Natal.

Desolation Valleys spännande klippformationer är en av höjdpunkerna i parken.

Första dagen första stopp är Graaf-Reinet, som är en av de äldsta städerna i Sydafrika. Den är bokstavligen omringad av Camdeboo National Park (www.sanparks.org). Parken är mest känd för sina dramatiska klippor och den stora dammen, men här finns också en hel del djur och ornitologerna har ungefär 250 fågelarter att leta efter.

I stan är det kyrkan, klubben och en gammal biograf/teater som är de stora dragplåstren och det går i ärlighetens namn rätt snabbt att klara av dem.

Några av de 7000 fåren och getterna drivs in för kvällen.

Kvällens övernattning är en mycket positiv överraskning. Wheatlands Country House (www.wheatlands.co.za) ligger ungefär 50 km söderut från Graaf-Reinet. Huset byggdes under ”strutsfjädereran” i slutet av 1800- och början av 1900-talet, då strutsfarmarna skapade enorma förmögenheter. När hysterin var som värst var kilopriset för strutsfjädrar nästan lika högt som för diamanter! Men modet ändrades snabbt och strax före första världskriget kraschade marknaden brutalt. Idag är det angoragetter och merinofår som syns på familjens gård, som nu drivs av sjunde generationen.

Wheatlands är i så gott som originalskick.

Glädjande nog har det gjorts väldigt få förändringar av huset som blev klart 1912 och har en takhöjd på över fyra meter, stora öppna spisar, imponerade väggpaneler, intrikata fönsterpartier i olika färger samt ”pressed cealings”, alltså innertak som klätts med järnplåtar med olika mönster och sedan målats. Allt är möblerat med antikviteter och bokhyllorna är många och fyllda av böcker som familjen samlat på sig under husets drygt 100-åriga historia.

Här var det lätt att somna.

Till middag får jag en härlig viltpaj med färsk broccoli följt av en äppelpaj som skulle ha räckt till en hel familj. Givetvis är det dukat med det 100-åriga familjesilvret i matsalen. Efter det är det inte särskilt svårt att somna i paradsovrummet, som har ett enormt burspåk med vackert glas.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Arkitektur, Bed&Breakfast, Sydafrika | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Wolwehoek – privat lyxcamping i sydafrikanska vildmarken

Veckans Tips – Vecka 9 – 2021

Wolwehoek – vildmarksretreat i privat dalgång.

En kul bieffekt av sökningar på internet är att man ibland får upp oväntade träffar som leder till något helt annat än ursprungssyftet med sökningen. En sådan bieffekt var det när jag hittade det exklusiva ”vildmarksretreatet” Wolvehoek (www.wolwehoek.co.za).

Jag letade efter ett nytt litet safaritält till min safaribil och eftersom Wolwehoek har det största safaritält jag sett, tyckte Google att det var ett lämpligt svar på min sökning…

Den bästa delen av vägen till Wolwehoek.

Det är inte helt lätt att beskriva Wolwehoek. Till att börja med ligger det rätt avlägset med Montagu som närmaste stad 4 mil västerut. På Google Maps på svenska beskrivs det som ”fjällstuga”, vilket ju är rätt kul, men inte helt rättvisande.

Om  vi börjar med läget så ligger Wolwehoek 30-40 minuters off-roadkörning från närmaste asfalt. Har du inte fyrhjulsdrift och rejäl markfrigång kan du glömma  en vistelse här. När du sedan kommer fram till Leopards Kloof befinner du dig i en helt egen dalgång mellan höga, dramatiska berg, närmaste granne är låååångt borta.

Alla moderna bekvämligheter förklädda i antikviteter.

I dalgången finns det  läckraste safaritält jag någonsin sett. Det är tillverkat av ett tältföretag i Cape Town som heter Cristys (www.cristys.co.za). Det är ungefär 5 x 10 meter stort och innehåller allt man kan behöva och lite till.

Det har en sovavdelning med en stor skön dubbelsäng, ett härligt badrum med ett badkar på lejontassar samt en umgängesyta med rejäl soffgrupp och ett litet matbord för de två personer som det här boendet är avsett för. Här finns också en liten köksavdelning, men det mesta av matlagningen sker nog ändå utomhus.

Keramikkaminen värmer utmärkt.

Inget av det här är unikt, men det är gjort på ett ovanligt läckert sätt. Tältet står på en hög plattform, det har en rejäl veranda och en 12 meter lång ”hängmatta” efter ena långsidan. Det är inrett med antikviteter, äkta mattor, afrikanska masker, stjärnkikare, juste porslin och en urläcker kamin i keramik från Earthfire (www.earthfire.co.za).

Det är nästan så att man väntar sig att någon med extremt brittiskt uttal, knästrumpor, konstig mustasch, safarihjälm och storviltsstudsare ska kliva in genom tältöppningen när solen börjar gå ner.

Nice outside shower.

Men det tar inte slut med tältet.

Nedanför badrummet finns en utomhusdusch som är perfekt när solen kommer över bergskanten på  morgonen och börjar ge lite värme i luften. På andra sidan finns en vedeldad hot tub i sten. Det tar 4-5 timmar att värma upp den, men när den har värmen uppe håller den i sig i ett dygn om det inte är för kallt ute.

Ovanför tältet finns det sydafrikanska altaret – grillplatsen (eller the braai area som det heter på det lokala lingot). Förutom en enorm grillugn bjuder man också en separat vedeldad pizzaugn.

Rejält överdimensionerad braai med pizzaugn.

Det finns självfallet ingen fast el här uppe, så man förlitar sig på ved, solceller och gastuber, något som funkar alldeles utmärkt i den här delen av världen.

Vad gör man då i Wolwehoek? Jag skulle säga; tar det lungt och vilar upp sig. Du kommer inte att se en enda annan människa, det finns inga spår av civilisation och det är helt tyst sånär som på vinden och elden. Leoparden som ibland promenerar genom dalgången gör det mycket diskret och det enda du kommer att se av den är (i bästa fall) spåren på det sandiga offroadspåret som leder hit. Vill du bränna kalorier finns det förstås goda möjligheter, bergssidorna är branta och utsikten när du kommer upp på topparna storlagen.

2 500 rand per dygn kostar det och kortaste bokningen är 2 dygn. Med sydafrikanska mått relativt dyrt, men när man varit där är det värt varenda cent!

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Djur och natur, Lodge, Sydafrika | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Fotvandring till lejonens middag (29/1, 2021, Somkhanda Game Reserve, KwaZulu-Natal, Sydafrika)

Det blir tidig uppstigning eftersom dagen bjuder på safari till fots i Somkhanda Game Reserve (www.wildtrust.co.za) eller (www.wildconnection.co.za). Det kanske låter farligt i en trakt med rätt mycket lejon, men guiderna är väl beväpnade och i ärlighetens namn har jag inte hört talas om någon som blivit skadad under en walking safari, som är fackuttrycket för det vi ska ge oss ut på.

En vit noshörning i Somkhanda. Precis som i många andra reservat sågar man av hornen för att stoppa tjuvjakten.

Efter en ganska kort promenad stöter vi på de första spåren av Big 5. Det är en vit noshörning som halkat runt i leran. Efter en stund får vi också syn på spåren av en svart noshörning.

Begreppen vit och svart har förresten inget med färgen att göra. Båda arterna är lika gråa, men den svarta är något mindre och betydligt ilsknare. De engelska namnen beror helt enkelt på språkförbistring. Den vita noshörningen betar gräs och har därför en bred/vid läpp. På afrikaans heter vid ”weit”. Det uppfattade engelsmännen som ”white”. Av bara farten döpte man den andra arten till black rhino. Kanske inte helt logiskt, men så är ju livet ibland…

Det är inte mycket lejonen lämnat till asätarna.

Spänningen går upp när noshörningsspåren korsas av lejonspår. Efter ett enhälligt beslut bestämmer vi oss för att ge upp noshörningarna och följa lejonet, som rätt snart visar sig vara flera lejon.

Spåren blir allt färskare och efter någon timme hittar platsen de alla leder till – i gräset ligger resterna av en wildebeest som lejonen dödat och kalasat på under natten. De har antagligen precis lämnat resterna eftersom inga asätare har hittat fram till kadavret ännu.

Somkhanda är vackert och lite besökt – en kombination jag gillar.

Vi följer spåren från middagsplatsen ner till vattnet, men lejonen har redan druckit sig otörstiga och dragit vidare. Själva är vi rejält törstiga (och rätt leriga) efter fyra timmars vandring så vi styr kosan mot lodgen som vi kan se på andra sidan vattenhålet.

Efter en stor, vällagad frukost på lodgen är jag tvungen att åka vidare igen och styr därför mot Johannesburg, dit det tar knappt sex timmar att köra. Somkhanda är dock definitivt ett reservat jag kommer att komma tillbaka till. Big 5, köra på egen hand och få besökare är en kombination jag gillar!

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Lodge, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Gumbifolket fick tillbaka sin mark och skapade Big 5-reservat (28/1, 2021, Somkhanda Game Reserve, KwaZulu-Natal, Sydafrika)

Det är tur att man ganska nyligen byggt bro över floden Mkuze, annars hade det varit stopp här.

När jag slår upp ögonen på Babanango Valley Lodge  (www.babanangovalleylodge.co.za) tidigt på morgonen forsar vattnet fortfarande ner från himlen. Den planerade morgonturen i reservatet byts därför mot förberedelser för resan till Somkhanda (www.wildtrust.co.za/somkhanda/) genom ett översvämmat KwaZulu-Natal.

Ingen vet vilka vägar som är farbara, men killgissningar är det gott om. Jag bestämmer mig till sist för den kortaste (och alltså sämsta) vägen. Men jag har tur och det är bara ett ställe där det blir svettigt med rätt djup lera. Min VW Amarok tuffar dock på utan någon tvekan. Efter 4 timmar och 170 kilometers körning tas jag emot av en glad gatevakt som inte sett en människa på flera dagar.

Det 12 000 hektar stora Somkhandareservatet kan du köra i själv om du har rätt bil.

Somkhanda har en annorlunda historia. I slutet av 1960-talet blev Gumbifolket tvångsförflyttade härifrån av apartheidregeringen. Efter en rättsprocess fick de tillbaka 20 000 hektar av sitt land år 2005. De bestämde då att 12 000 hektar av marken skulle bli ett naturreservat.

Gumbis har i samarbete med organisationen WildTrust (www.wildtrust.co.za) skapat ett Big 5 reservat som är ett av de mest spännande jag varit i. Inte för att man ser djur i vartenda hörn utan mer för att det är vilt, vackert och oexploaterat. Dessutom får man köra runt på egen hand om man har en riktigt bra fyrhjulsdriven bil. En familje-SUV har inte en chans på vägarna i Somkhanda.

En av tältcamperna i Somkhanda där man av tradition har många studenter.

Här finns bara en enda lodge – Somkhanda Lodge. Den drivs sedan en tid av Erik och Lundy Bredberg. Om du tycker Eriks namn låter svenskt har du rätt. Hans pappa var svensk yrkesofficer som sedan av tillfälligheter hamnade i Sydafrika och stannade där livet ut.

Utöver lodgen finns två campsiter med stationära tält samt Scotiaen wildcamp där man måste ha med sig allt själv. Den är också helt oinhägnad och det är något tämligen unikt i Sydafrika.

Ett av de trevliga traditionella husen på Somkhanda Lodge.

lodgen (som även serverar god mat för en extra slant) bor du i trevliga rondavels och för det betalar du 525 rand per natt och person. Logi i tälten kostar 250 rand per natt och i Scotia kostar det 200 rand. Väldigt humana priser för ett Big 5-reservat.

Vill du veta mer eller boka är det enklaste att maila direkt till Lundy på bookings@wildconnection.co.za eller lundyb71@gmail.com.

Efter ankomsten och en hel del prat om Sverige ger vi oss ut i de blöta markerna där vi också skymtar floden Mkuze som utgör en av gränserna till reservatet.

Väljer du att äta på Somkhanda Lodge gör du det med utsikt över vattenhålet.

Erik kör och min privata guide är en kanadensisk tjej som just blivit klar med sin utbildning. Under de timmar vi är ute ser vi inte en enda annan besökare, men en hel del djur och mycket vacker natur. Elefanterna är ännu inte så många och därför är det fortfarande gott om träd överallt.

Middagen käkar vi utomhus med Covidavstånd och vattenhålet just inom synhåll. Eftersom det regnat så mycket finns det dock vatten överallt och djurens motivation för att promenera fram till vattenhålet är väldigt begränsad.

 

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Camping, Djur och natur, Lodge, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Tysk miljardär satsar på Big 5-reservat (27/1, 2021, Babanango Game Reserve, KwaZulu-Natal, Sydafrika)

Leoparden är en av de fem stora.

Det finns massor av så kallade Big 5 Reserves i Sydafrika. Det innebär helt enkelt att du i dessa nationalparker eller privata reservat kan hitta lejon, leopard, elefant, buffel och noshörning.

De flesta av dessa reservat ligger koncentrerade kring den jättelika Krugerparken, men det finns också en hel del utspridda på andra håll i landet.

Jag trodde att jag hade full koll på alla områden där man kan hitta ”de fem stora”, men jag hade fel. Jag har missat minst två stycken och dessa ligger båda i KwaZulu-Natal, den provins som i norr gränsar till eSwatini (tidigare Swaziland) och Mozambique.

De båda reservaten drivs på diametralt motsatta sätt.

På väg till Babanango Game Reserve.

Babanango (www.babanango.co.za) är verket av den stenrika Hamburgfamiljen Weisser, som sedan länge har ett genuint Afrikaintresse.

Somkhanda (www.wildtrust.co.za/somkhanda/) är resultatet av en rättslig process där den lokala stammen i området fått tillbaka mark som de blev av med under apartheidtiden.

Min resa till dessa båda relativt okända reservat börjar i den sydligaste av de två – Babanango – som ligger ungefär åtta mil söder om den lilla staden Vryheid, där man pysslar med kossor och kol. Det är 165 mil dit från Cape Town, så det blir ett nattstopp i Bloemfontein.

Resan blir också en smula intressant eftersom det regnar i obegripliga mängder och många vattendrag svämmat över alla bredder (och broar).

Sovrum i jätteformat på Babanango Valley Lodge.

Jag når dock Babanango Valley Lodge (www.babanangovalleylodge.co.za) utan missöden. Eftersom lodgen precis öppnat och det är mitt i Covidtider har de ett osannolikt specialpris på 1 200 rand (ungefär 700 kronor) per natt. För det får jag ett gigantiskt rum i lyxklass, helpension med mat i samma klass och en tur med safarijeep i reservatet. Jag är trots det den enda externa gästen…

Det visar sig snabbt att Big 5 ännu inte är ett fullbordat faktum i Babanango. Covid och en bit saknat stängsel gör att lejonen och elefanterna ännu väntar på att introduceras i området. Man har dock goda förhoppningar om att det kommer att ske under 2021.

När alla stängsel är på plats kommer reservatet att vara ungefär 22 000 hektar stort. Innan allt snurrar som det ska har familjen Weisser enligt planerna investerat runt 250 miljoner kronor – helikoptern inräknad.

Punkteringen är snabbt fixad i ösregnet.

På eftermiddagen bestämmer jag mig för att trotsa regnet. Vi kan dock bara se en mindre bit av reservatet. Vattenmängderna och det faktum att man här har Black Cotton Soil sätter stopp för längre utflykter. När det regnar förvandlas den lerhaltiga Black Cotton Soil till en såphal och extremt ”klistrig” massa. En rätt dålig kombination för bilkörning på de mycket kuperade markerna.

Trots det ser vi en hel del djur och har en kul utflykt i ösregnet. Pricken över i är när vi får punktering och med gemensamma krafter byter hjul under ett träd som mildrar regnet något.

Under den utsökta middagen planerar jag för en ny tur tidigt på morgonen med förhoppning om uppehållsväder.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Djur och natur, Lodge, Mat och Dryck, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Solen ger massor av energi och vin (8-9/1, 2021, Upington – Paternoster – Scarborough, Sydafrika)

Trots att Upington (www.upington.co.za) såg öde ut när vi kom hit sent på kvällen kan vi på morgonen konstatera att det här är ett område där det händer mycket.

Den osannolika mängden soltimmar tillsammans med hygglig vattentillgång från Orange River har skapat en vindruvsindustri som går på högvarv. Man producerar både vin (som ännu har en bit kvar till topplistorna) och bordsdruvor.

I tornet i Khi Solar One förvandlas solenergi till het vattenånga.

Men det mest spännande är ändå solenergisatsningarna. Här finns inte bara stora traditionella solcellsparker utan också världens största solenergitornKhi Solar One – som än så länge är ett FoU-projekt. Med hjälp av 4 200 rörliga speglar på marken koncentrerar man solstrålarna mot tornets topp på drygt 200 meters höjd och skapar vattenånga som är upp till 530 grader varm. Med hjälp av denna drivs turbiner som genererar ström. En finess är att systemet lagrar energi i vattenångan och alltså fungerar även nattetid, om än med lägre effekt.

Solcellsfälten runt Upington är enorma.

Den norska firman Scatec (www.scatec.com) driver tre mer traditionella solcellsanläggningar i området och räknar med att producera 650 gigawattimmar per år. Det räcker för att förse en stad med 120 000 hushåll med el.

Tyvärr kan vi bara beundra anläggningarna på håll eftersom ingen i trakten tycks ha kommit på den geniala idén att ordna studiebesök på anläggningarna. Personligen skulle jag anmäla mig på stubben.

Gonana är väldigt trevligt.

Vi kör vidare via Pofadder och Springbok, två andra välkända värmehål i Sydafrika och tar oss sedan till den lilla kuststaden Paternoster och en vilsam natt på ett av mina favorit B&B:s – Gonana Guest House (www.gonanaguesthouse.com) – som drivs av den svenske entreprenören Jonas Sandström och där man kan få ett rum precis på stranden från 675 rand per person och natt.

Vi har sedan bara drygt 20 mil kvar till Scarborough söder om Cape Town och slutet på en drygt 600 mil lång och väldigt Covidanpassad nyårsresa.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Sydafrika | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tom gränsstation i Covidtider (6-7/1, 2021, Kasane – Mahalapye, Botswana – Upington, Sydafrika)

Elefantvarningsskyltarna är inte för syns skull. Ofta är det så mycket elefanter efter vägarna att polisen åker ut för att varna trafikanterna.

Innan vi lämnar gränsstaden Kasane i norra Botswana besöker vi ett provtagningscentrum så att de kan stoppa pinnar i näsan på oss och konstatera att vi inte har Covid-19. Det hela går smidigt och labbet blir ungefär 600 kronor rikare per pinne.

Från Kasane tar vi A33 söderut. Botswanas huvudvägar är utmärkta och här uppe i norr behöver man bara för se upp för elefanter och poliser med hastighetskameror. Våra testresultat plockar vi upp i Francistown och sedan siktar vi på väg A1 och huvudstaden Gabarone. Vi lyckas inte riktigt ta oss dit eftersom utegångsförbudet träder i kraft 20.00.

Inredningsstilen på FlowerInn kanske inte riktigt är i min stil, men det är bekvämt och ägarfamiljen är jättetrevlig.

Istället hamnar vi i den lilla staden Mahalapye och ett B&B med det illustra namnet FlowerInn som drivs av en trevlig lokal familj. Rummet kostar knappt 500 kronor och den ena dottern pratar med den bredaste amerikanska accent jag hört på den här sidan Atlanten. Tänk vad Netflix kan åstadkomma…

Nästa morgon är det tidig start för att komma så långt som möjligt. Vi hoppar också över ett besök i Gabarone av samma skäl. Gränspassagen i Ramatlabama mellan Botswana och Sydafrika nästa helt öde på grund av Covid-19 och därför går den snabbt och smidigt. Efter gränsen väljer vi att åka genom de norra delarna av Sydafrika och det jätteområde som kallas Karoo och huvudsakligen ryms inom delstaten Northern Cape. Gillar du ödslig semiöken är det en fantastisk del av världen.

Vi tar oss ända till Upington som är det administrative centrat i den här delen av världen. Upington är också den plats i Sydafrika som har det tveksamma nöjet att ha den högsta medeltemperaturen i Sydafrika. Nattlogi hittar vi lätt i en kusligt Covid-öde stad och middagen blir frusen färdigpizza, som vi precis hinner köpa på en lokal mack innan utegångsförbudet träder i kraft 21.00. Konstiga tider vi lever i.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Botswana, Sydafrika | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Afrikansk fyrnationsgräns får miljardbro (5/1, 2021, Ihaha – Kasane, Botswana)

Motorvägen till Kasane.

Det är ren smula vemodigt att lämna Ihaha och styra mot civilisationen. Under den vecka vi varit ute har vi sett sammanlagt tre andra bilar med besökare. Och det är under den tid på året som normalt sett är den absoluta högsäsongen. Det är självfallet fantastiskt sett ur en rent självisk synvinkel, men katastrofalt för den livsviktiga turistnäringen.

Den nya bron är ett imponerande projekt.

Slutmålet för dagen är Kasane som ligger precis där gränserna för Botswana, Namibia, Zambia och Zimbabwe möts. Bara några kilometer från Kasane bygger man också ett av de största infrastrukturprojekten i Afrika just nu. Det är en kilometerlång bro som går mellan Zambia och Botswana just där floderna Zambesi och Chobe går ihop och som kostat ett par miljarder kronor.

Pråmolyckorna är väldigt vanliga.

Tidigare har pråmar i varierande grad av förfall varit det enda sättet att ta sig över floden och olyckorna har varit synnerligen regelbundna i den krokodil och flodhästfyllda floden. Kazungulabron kommer att helt förändra förutsättningarna i regionen. Bron skulle ha invigts i december, men Covid-19 har satt stopp även för detta. Ryktet säger att fördröjningen beror på att makthavarna av politiska skäl vill ha en storslagen invigning med massor av folk…

Krokodiler och flodhästar är just nu vanligare än turister.

Kasane är en populär utgångspunkt för safaris i Chobe National Park (www.chobe.com). Här finns massor av hotell och lodger och djurlivet i och kring floden är intensivt och lättillgängligt.  Normalt sett trafikeras floden av ett oräkneligt antal båtar i olika storlekar som tar turister ut på Chobefloden. Nu är allt tomt, tyst och stilla och vi är de enda gästerna på Chobe Safari Lodge (www.chobesafarilodge.net).

Djuren har det lungt och skönt, men det är ont om turister att äta upp för krokodilerna.

Vi chartrar en liten båt och jag har sällan sett en så lycklig skeppare. Han tar oss på en tur som blir betydligt längre än vad vi först kommit överens om och ser betydligt mycket mer djur än turister, normalt sett är det precis tvärtom.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Båtresor, Bil- och taxiresor, Botswana, Camping, Djur och natur, Safari, Zambia | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Elefanter i massor (3-4/1, 2021, Savuti – Ihaha, Botswana)

En av fartsträckorna på väg till Ihaha.

Idag är det dags att flytta från Savuti till Ihaha Campsite via Ngoma Gate. Återigen är det en etapp som ser simpel ut på kartan, men som bjuder på en del svårigheter i praktiken. Det är knappt 13 mil, men tar 5-6 timmar att köra. Belöningen är den väldigt vackra campen, som ligger precis invid Chobeflodens strand. På andra sidan floden (som är rätt välfylld med krokodiler och flodhästar och därför inte inbjuder till bad) ligger Namibia.

Så här efter regnen är Chobeflodens stränder paradisiska och fulla av djur av olika slag.

Den här unga babianen gymnastiserade lyckligtvis inte i ”vårt” träd.

Återigen är vi helt ensamma i campen och kan välja och vraka bland platserna. Vi backar in vår Klipspringer (www.roro.co.za) under ett gigantiskt träd och får både härlig skugga och bra fästpunkter för vår hängmatta.

Vi håller sedan tummarna för att babianerna inte kommer att välja samma träd som natthärbärge. Deras toalettlämningar ser ut och luktar ungefär som våra egna, men de bryr sig inte om att gräva ner dem…

Vi får visserligen sällskap av några vervet monkeys, men de är betydligt diskretare i sitt uppträdande vän sina större kusiner. Det hindrar dem dock inte från att blixtsnabbt snappa åt sig allt ätbart om man vänder ryggen till för några sekunder. Både frukt och bröd försvinner upp i trädtopparna.

Elefanter är det gott om i Ihaha.

Om det varit lejonen som dominerat den första delen av resan så tas den rollen nu över av elefanter, giraffer, zebror, impalas och en otrolig massa fåglar av olika slag. Vi ser elefanthjordar med 30-40 djur som kommer ner för att dricka och bada i floden och flockarna med impalas är också imponerande.

Om du ser någon som använder kikaren så här kan du vara rätt säker på att det är en fågelskådare.

De flesta i gruppen är inbitna och duktiga fågelskådare och till och med jag, som har lite svårt för komma ihåg fåglar, lyckas lära mig ett och annat. Den yngre halvan av familjen blir också intresserad av fåglar. Han lyckas med hjälp av en lånad fågelbok och ett och annat tips snabbt identifiera 50 olika fåglar till de rutinerade ornitologernas oerhörda förtjusning!

På kvällen får vi bevittna ett makalöst skådespel med åska. På den namibiska sidan av Chobefloden blixtrar det oavbrutet och jag får då lära mig att det finns olika typer av åskväder. I Sverige ser vi ju oftast (tror jag…) blixtar som slår ner mot marken, men faktum är att de vanligaste blixtarna är de som aldrig lämnar molnen där de utvecklas (sheet lightning på engelska) och det är just sådana som vid sidan om lägerelden lyser upp vår middag.

Att se färska rovdjursspårare är alltid spännande. De här är inte från lejonet utan från en leopard som också höll till runt campen.

När vi vaknar på morgonen efter en natts väldigt skön sömn inser vi att lejonen inte övergett oss helt. Vi ser de färska spåren av en stor lejonhane på den sandiga väg som löper ungefär 10 meter från vårt tält. Lyckligtvis så förstår lejonen inte tältkonceptet så är bara dragkedjorna ordentligt fördragna är man helt säker. Motsatsen är möjligen en smula svår att bevisa eftersom de som eventuellt utsatts för det har svårt att berätta om det…

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Botswana, Camping, Djur och natur, Safari | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar