www.tripant.com

Fotvandring till lejonens middag (29/1, 2021, Somkhanda Game Reserve, KwaZulu-Natal, Sydafrika)

Postat den januari 30, 2021 av Clas Johansson

Det blir tidig uppstigning eftersom dagen bjuder på safari till fots i Somkhanda Game Reserve (www.wildtrust.co.za) eller (www.wildconnection.co.za). Det kanske låter farligt i en trakt med rätt mycket lejon, men guiderna är väl beväpnade och i ärlighetens namn har jag inte hört talas om någon som blivit skadad under en walking safari, som är fackuttrycket för det vi ska ge oss ut på.

En vit noshörning i Somkhanda. Precis som i många andra reservat sågar man av hornen för att stoppa tjuvjakten.

Efter en ganska kort promenad stöter vi på de första spåren av Big 5. Det är en vit noshörning som halkat runt i leran. Efter en stund får vi också syn på spåren av en svart noshörning.

Begreppen vit och svart har förresten inget med färgen att göra. Båda arterna är lika gråa, men den svarta är något mindre och betydligt ilsknare. De engelska namnen beror helt enkelt på språkförbistring. Den vita noshörningen betar gräs och har därför en bred/vid läpp. På afrikaans heter vid ”weit”. Det uppfattade engelsmännen som ”white”. Av bara farten döpte man den andra arten till black rhino. Kanske inte helt logiskt, men så är ju livet ibland…

Det är inte mycket lejonen lämnat till asätarna.

Spänningen går upp när noshörningsspåren korsas av lejonspår. Efter ett enhälligt beslut bestämmer vi oss för att ge upp noshörningarna och följa lejonet, som rätt snart visar sig vara flera lejon.

Spåren blir allt färskare och efter någon timme hittar platsen de alla leder till – i gräset ligger resterna av en wildebeest som lejonen dödat och kalasat på under natten. De har antagligen precis lämnat resterna eftersom inga asätare har hittat fram till kadavret ännu.

Somkhanda är vackert och lite besökt – en kombination jag gillar.

Vi följer spåren från middagsplatsen ner till vattnet, men lejonen har redan druckit sig otörstiga och dragit vidare. Själva är vi rejält törstiga (och rätt leriga) efter fyra timmars vandring så vi styr kosan mot lodgen som vi kan se på andra sidan vattenhålet.

Efter en stor, vällagad frukost på lodgen är jag tvungen att åka vidare igen och styr därför mot Johannesburg, dit det tar knappt sex timmar att köra. Somkhanda är dock definitivt ett reservat jag kommer att komma tillbaka till. Big 5, köra på egen hand och få besökare är en kombination jag gillar!

Publicerat i 4x4, Lodge, Safari, Sydafrika | Etiketter Big 5, lejon, noshörning, Somkhanda, Somkhanda Game Reserve | Lämna en kommentar

Gumbifolket fick tillbaka sin mark och skapade Big 5-reservat (28/1, 2021, Somkhanda Game Reserve, KwaZulu-Natal, Sydafrika)

Postat den januari 29, 2021 av Clas Johansson

Det är tur att man ganska nyligen byggt bro över floden Mkuze, annars hade det varit stopp här.

När jag slår upp ögonen på Babanango Valley Lodge (www.babanangovalleylodge.co.za) tidigt på morgonen forsar vattnet fortfarande ner från himlen. Den planerade morgonturen i reservatet byts därför mot förberedelser för resan till Somkhanda (www.wildtrust.co.za/somkhanda/) genom ett översvämmat KwaZulu-Natal.

Ingen vet vilka vägar som är farbara, men killgissningar är det gott om. Jag bestämmer mig till sist för den kortaste (och alltså sämsta) vägen. Men jag har tur och det är bara ett ställe där det blir svettigt med rätt djup lera. Min VW Amarok tuffar dock på utan någon tvekan. Efter 4 timmar och 170 kilometers körning tas jag emot av en glad gatevakt som inte sett en människa på flera dagar.

Det 12 000 hektar stora Somkhandareservatet kan du köra i själv om du har rätt bil.

Somkhanda har en annorlunda historia. I slutet av 1960-talet blev Gumbifolket tvångsförflyttade härifrån av apartheidregeringen. Efter en rättsprocess fick de tillbaka 20 000 hektar av sitt land år 2005. De bestämde då att 12 000 hektar av marken skulle bli ett naturreservat.

Gumbis har i samarbete med organisationen WildTrust (www.wildtrust.co.za) skapat ett Big 5 reservat som är ett av de mest spännande jag varit i. Inte för att man ser djur i vartenda hörn utan mer för att det är vilt, vackert och oexploaterat. Dessutom får man köra runt på egen hand om man har en riktigt bra fyrhjulsdriven bil. En familje-SUV har inte en chans på vägarna i Somkhanda.

En av tältcamperna i Somkhanda där man av tradition har många studenter.

Här finns bara en enda lodge – Somkhanda Lodge. Den drivs sedan en tid av Erik och Lundy Bredberg. Om du tycker Eriks namn låter svenskt har du rätt. Hans pappa var svensk yrkesofficer som sedan av tillfälligheter hamnade i Sydafrika och stannade där livet ut.

Utöver lodgen finns två campsiter med stationära tält samt Scotia – en wildcamp där man måste ha med sig allt själv. Den är också helt oinhägnad och det är något tämligen unikt i Sydafrika.

Ett av de trevliga traditionella husen på Somkhanda Lodge.

På lodgen (som även serverar god mat för en extra slant) bor du i trevliga rondavels och för det betalar du 525 rand per natt och person. Logi i tälten kostar 250 rand per natt och i Scotia kostar det 200 rand. Väldigt humana priser för ett Big 5-reservat.

Vill du veta mer eller boka är det enklaste att maila direkt till Lundy på bookings@wildconnection.co.za eller lundyb71@gmail.com.

Efter ankomsten och en hel del prat om Sverige ger vi oss ut i de blöta markerna där vi också skymtar floden Mkuze som utgör en av gränserna till reservatet.

Väljer du att äta på Somkhanda Lodge gör du det med utsikt över vattenhålet.

Erik kör och min privata guide är en kanadensisk tjej som just blivit klar med sin utbildning. Under de timmar vi är ute ser vi inte en enda annan besökare, men en hel del djur och mycket vacker natur. Elefanterna är ännu inte så många och därför är det fortfarande gott om träd överallt.

Middagen käkar vi utomhus med Covidavstånd och vattenhålet just inom synhåll. Eftersom det regnat så mycket finns det dock vatten överallt och djurens motivation för att promenera fram till vattenhålet är väldigt begränsad.

Publicerat i 4x4, Camping, Djur och natur, Lodge, Safari, Sydafrika | Etiketter Babanango Valley Lodge, Gumbi, Mkuze, Somkhanda, Somkhanda Game Reserve, WildTrust | Lämna en kommentar

Tysk miljardär satsar på Big 5-reservat (27/1, 2021, Babanango Game Reserve, KwaZulu-Natal, Sydafrika)

Postat den januari 28, 2021 av Clas Johansson

Leoparden är en av de fem stora.

Det finns massor av så kallade Big 5 Reserves i Sydafrika. Det innebär helt enkelt att du i dessa nationalparker eller privata reservat kan hitta lejon, leopard, elefant, buffel och noshörning.

De flesta av dessa reservat ligger koncentrerade kring den jättelika Krugerparken, men det finns också en hel del utspridda på andra håll i landet.

Jag trodde att jag hade full koll på alla områden där man kan hitta ”de fem stora”, men jag hade fel. Jag har missat minst två stycken och dessa ligger båda i KwaZulu-Natal, den provins som i norr gränsar till eSwatini (tidigare Swaziland) och Mozambique.

De båda reservaten drivs på diametralt motsatta sätt.

På väg till Babanango Game Reserve.

Babanango (www.babanango.co.za) är verket av den stenrika Hamburgfamiljen Weisser, som sedan länge har ett genuint Afrikaintresse.

Somkhanda (www.wildtrust.co.za/somkhanda/) är resultatet av en rättslig process där den lokala stammen i området fått tillbaka mark som de blev av med under apartheidtiden.

Min resa till dessa båda relativt okända reservat börjar i den sydligaste av de två – Babanango – som ligger ungefär åtta mil söder om den lilla staden Vryheid, där man pysslar med kossor och kol. Det är 165 mil dit från Cape Town, så det blir ett nattstopp i Bloemfontein.

Resan blir också en smula intressant eftersom det regnar i obegripliga mängder och många vattendrag svämmat över alla bredder (och broar).

Sovrum i jätteformat på Babanango Valley Lodge.

Jag når dock Babanango Valley Lodge (www.babanangovalleylodge.co.za) utan missöden. Eftersom lodgen precis öppnat och det är mitt i Covidtider har de ett osannolikt specialpris på 1 200 rand (ungefär 700 kronor) per natt. För det får jag ett gigantiskt rum i lyxklass, helpension med mat i samma klass och en tur med safarijeep i reservatet. Jag är trots det den enda externa gästen…

Det visar sig snabbt att Big 5 ännu inte är ett fullbordat faktum i Babanango. Covid och en bit saknat stängsel gör att lejonen och elefanterna ännu väntar på att introduceras i området. Man har dock goda förhoppningar om att det kommer att ske under 2021.

När alla stängsel är på plats kommer reservatet att vara ungefär 22 000 hektar stort. Innan allt snurrar som det ska har familjen Weisser enligt planerna investerat runt 250 miljoner kronor – helikoptern inräknad.

Punkteringen är snabbt fixad i ösregnet.

På eftermiddagen bestämmer jag mig för att trotsa regnet. Vi kan dock bara se en mindre bit av reservatet. Vattenmängderna och det faktum att man här har Black Cotton Soil sätter stopp för längre utflykter. När det regnar förvandlas den lerhaltiga Black Cotton Soil till en såphal och extremt ”klistrig” massa. En rätt dålig kombination för bilkörning på de mycket kuperade markerna.

Trots det ser vi en hel del djur och har en kul utflykt i ösregnet. Pricken över i är när vi får punktering och med gemensamma krafter byter hjul under ett träd som mildrar regnet något.

Under den utsökta middagen planerar jag för en ny tur tidigt på morgonen med förhoppning om uppehållsväder.

Publicerat i 4x4, Djur och natur, Lodge, Mat och Dryck, Safari, Sydafrika | Etiketter Babanango, Babanango Valley Lodge, Black Cotton Soil, Kwa-Zulu Natal, Somkhanda, Vryheid | 2 kommentarer

Solen ger massor av energi och vin (8-9/1, 2021, Upington – Paternoster – Scarborough, Sydafrika)

Postat den januari 10, 2021 av Clas Johansson

Trots att Upington (www.upington.co.za) såg öde ut när vi kom hit sent på kvällen kan vi på morgonen konstatera att det här är ett område där det händer mycket.

Den osannolika mängden soltimmar tillsammans med hygglig vattentillgång från Orange River har skapat en vindruvsindustri som går på högvarv. Man producerar både vin (som ännu har en bit kvar till topplistorna) och bordsdruvor.

I tornet i Khi Solar One förvandlas solenergi till het vattenånga.

Men det mest spännande är ändå solenergisatsningarna. Här finns inte bara stora traditionella solcellsparker utan också världens största solenergitorn – Khi Solar One – som än så länge är ett FoU-projekt. Med hjälp av 4 200 rörliga speglar på marken koncentrerar man solstrålarna mot tornets topp på drygt 200 meters höjd och skapar vattenånga som är upp till 530 grader varm. Med hjälp av denna drivs turbiner som genererar ström. En finess är att systemet lagrar energi i vattenångan och alltså fungerar även nattetid, om än med lägre effekt.

Solcellsfälten runt Upington är enorma.

Den norska firman Scatec (www.scatec.com) driver tre mer traditionella solcellsanläggningar i området och räknar med att producera 650 gigawattimmar per år. Det räcker för att förse en stad med 120 000 hushåll med el.

Tyvärr kan vi bara beundra anläggningarna på håll eftersom ingen i trakten tycks ha kommit på den geniala idén att ordna studiebesök på anläggningarna. Personligen skulle jag anmäla mig på stubben.

Gonana är väldigt trevligt.

Vi kör vidare via Pofadder och Springbok, två andra välkända värmehål i Sydafrika och tar oss sedan till den lilla kuststaden Paternoster och en vilsam natt på ett av mina favorit B&B:s – Gonana Guest House (www.gonanaguesthouse.com) – som drivs av den svenske entreprenören Jonas Sandström och där man kan få ett rum precis på stranden från 675 rand per person och natt.

Vi har sedan bara drygt 20 mil kvar till Scarborough söder om Cape Town och slutet på en drygt 600 mil lång och väldigt Covidanpassad nyårsresa.

Publicerat i Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Sydafrika | Etiketter Gonana Guest House, Khi Solar One, Orange River, Paternoster, Scatec, solceller, solenergitorn, Upington | Lämna en kommentar

Tom gränsstation i Covidtider (6-7/1, 2021, Kasane – Mahalapye, Botswana – Upington, Sydafrika)

Postat den januari 8, 2021 av Clas Johansson

Elefantvarningsskyltarna är inte för syns skull. Ofta är det så mycket elefanter efter vägarna att polisen åker ut för att varna trafikanterna.

Innan vi lämnar gränsstaden Kasane i norra Botswana besöker vi ett provtagningscentrum så att de kan stoppa pinnar i näsan på oss och konstatera att vi inte har Covid-19. Det hela går smidigt och labbet blir ungefär 600 kronor rikare per pinne.

Från Kasane tar vi A33 söderut. Botswanas huvudvägar är utmärkta och här uppe i norr behöver man bara för se upp för elefanter och poliser med hastighetskameror. Våra testresultat plockar vi upp i Francistown och sedan siktar vi på väg A1 och huvudstaden Gabarone. Vi lyckas inte riktigt ta oss dit eftersom utegångsförbudet träder i kraft 20.00.

Inredningsstilen på FlowerInn kanske inte riktigt är i min stil, men det är bekvämt och ägarfamiljen är jättetrevlig.

Istället hamnar vi i den lilla staden Mahalapye och ett B&B med det illustra namnet FlowerInn som drivs av en trevlig lokal familj. Rummet kostar knappt 500 kronor och den ena dottern pratar med den bredaste amerikanska accent jag hört på den här sidan Atlanten. Tänk vad Netflix kan åstadkomma…

Nästa morgon är det tidig start för att komma så långt som möjligt. Vi hoppar också över ett besök i Gabarone av samma skäl. Gränspassagen i Ramatlabama mellan Botswana och Sydafrika nästa helt öde på grund av Covid-19 och därför går den snabbt och smidigt. Efter gränsen väljer vi att åka genom de norra delarna av Sydafrika och det jätteområde som kallas Karoo och huvudsakligen ryms inom delstaten Northern Cape. Gillar du ödslig semiöken är det en fantastisk del av världen.

Vi tar oss ända till Upington som är det administrative centrat i den här delen av världen. Upington är också den plats i Sydafrika som har det tveksamma nöjet att ha den högsta medeltemperaturen i Sydafrika. Nattlogi hittar vi lätt i en kusligt Covid-öde stad och middagen blir frusen färdigpizza, som vi precis hinner köpa på en lokal mack innan utegångsförbudet träder i kraft 21.00. Konstiga tider vi lever i.

Publicerat i Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Botswana, Sydafrika | Etiketter A1, A33, FlowerInn, Francistown, Karoo, Kasane, Mahalapye, Northern Cape, Ramatlabama, Upington | Lämna en kommentar

Afrikansk fyrnationsgräns får miljardbro (5/1, 2021, Ihaha – Kasane, Botswana)

Postat den januari 6, 2021 av Clas Johansson

Motorvägen till Kasane.

Det är ren smula vemodigt att lämna Ihaha och styra mot civilisationen. Under den vecka vi varit ute har vi sett sammanlagt tre andra bilar med besökare. Och det är under den tid på året som normalt sett är den absoluta högsäsongen. Det är självfallet fantastiskt sett ur en rent självisk synvinkel, men katastrofalt för den livsviktiga turistnäringen.

Den nya bron är ett imponerande projekt.

Slutmålet för dagen är Kasane som ligger precis där gränserna för Botswana, Namibia, Zambia och Zimbabwe möts. Bara några kilometer från Kasane bygger man också ett av de största infrastrukturprojekten i Afrika just nu. Det är en kilometerlång bro som går mellan Zambia och Botswana just där floderna Zambesi och Chobe går ihop och som kostat ett par miljarder kronor.

Pråmolyckorna är väldigt vanliga.

Tidigare har pråmar i varierande grad av förfall varit det enda sättet att ta sig över floden och olyckorna har varit synnerligen regelbundna i den krokodil och flodhästfyllda floden. Kazungulabron kommer att helt förändra förutsättningarna i regionen. Bron skulle ha invigts i december, men Covid-19 har satt stopp även för detta. Ryktet säger att fördröjningen beror på att makthavarna av politiska skäl vill ha en storslagen invigning med massor av folk…

Krokodiler och flodhästar är just nu vanligare än turister.

Kasane är en populär utgångspunkt för safaris i Chobe National Park (www.chobe.com). Här finns massor av hotell och lodger och djurlivet i och kring floden är intensivt och lättillgängligt. Normalt sett trafikeras floden av ett oräkneligt antal båtar i olika storlekar som tar turister ut på Chobefloden. Nu är allt tomt, tyst och stilla och vi är de enda gästerna på Chobe Safari Lodge (www.chobesafarilodge.net).

Djuren har det lungt och skönt, men det är ont om turister att äta upp för krokodilerna.

Vi chartrar en liten båt och jag har sällan sett en så lycklig skeppare. Han tar oss på en tur som blir betydligt längre än vad vi först kommit överens om och ser betydligt mycket mer djur än turister, normalt sett är det precis tvärtom.

Publicerat i 4x4, Båtresor, Bil- och taxiresor, Botswana, Camping, Djur och natur, Safari, Zambia | Etiketter Chobe National Park, Chobe Safari Lodge, Ihaha, Kasane, Kazungula Bridge | Lämna en kommentar

Elefanter i massor (3-4/1, 2021, Savuti – Ihaha, Botswana)

Postat den januari 5, 2021 av Clas Johansson

En av fartsträckorna på väg till Ihaha.

Idag är det dags att flytta från Savuti till Ihaha Campsite via Ngoma Gate. Återigen är det en etapp som ser simpel ut på kartan, men som bjuder på en del svårigheter i praktiken. Det är knappt 13 mil, men tar 5-6 timmar att köra. Belöningen är den väldigt vackra campen, som ligger precis invid Chobeflodens strand. På andra sidan floden (som är rätt välfylld med krokodiler och flodhästar och därför inte inbjuder till bad) ligger Namibia.

Så här efter regnen är Chobeflodens stränder paradisiska och fulla av djur av olika slag.

Den här unga babianen gymnastiserade lyckligtvis inte i ”vårt” träd.

Återigen är vi helt ensamma i campen och kan välja och vraka bland platserna. Vi backar in vår Klipspringer (www.roro.co.za) under ett gigantiskt träd och får både härlig skugga och bra fästpunkter för vår hängmatta.

Vi håller sedan tummarna för att babianerna inte kommer att välja samma träd som natthärbärge. Deras toalettlämningar ser ut och luktar ungefär som våra egna, men de bryr sig inte om att gräva ner dem…

Vi får visserligen sällskap av några vervet monkeys, men de är betydligt diskretare i sitt uppträdande vän sina större kusiner. Det hindrar dem dock inte från att blixtsnabbt snappa åt sig allt ätbart om man vänder ryggen till för några sekunder. Både frukt och bröd försvinner upp i trädtopparna.

Elefanter är det gott om i Ihaha.

Om det varit lejonen som dominerat den första delen av resan så tas den rollen nu över av elefanter, giraffer, zebror, impalas och en otrolig massa fåglar av olika slag. Vi ser elefanthjordar med 30-40 djur som kommer ner för att dricka och bada i floden och flockarna med impalas är också imponerande.

Om du ser någon som använder kikaren så här kan du vara rätt säker på att det är en fågelskådare.

De flesta i gruppen är inbitna och duktiga fågelskådare och till och med jag, som har lite svårt för komma ihåg fåglar, lyckas lära mig ett och annat. Den yngre halvan av familjen blir också intresserad av fåglar. Han lyckas med hjälp av en lånad fågelbok och ett och annat tips snabbt identifiera 50 olika fåglar till de rutinerade ornitologernas oerhörda förtjusning!

På kvällen får vi bevittna ett makalöst skådespel med åska. På den namibiska sidan av Chobefloden blixtrar det oavbrutet och jag får då lära mig att det finns olika typer av åskväder. I Sverige ser vi ju oftast (tror jag…) blixtar som slår ner mot marken, men faktum är att de vanligaste blixtarna är de som aldrig lämnar molnen där de utvecklas (sheet lightning på engelska) och det är just sådana som vid sidan om lägerelden lyser upp vår middag.

Att se färska rovdjursspårare är alltid spännande. De här är inte från lejonet utan från en leopard som också höll till runt campen.

När vi vaknar på morgonen efter en natts väldigt skön sömn inser vi att lejonen inte övergett oss helt. Vi ser de färska spåren av en stor lejonhane på den sandiga väg som löper ungefär 10 meter från vårt tält. Lyckligtvis så förstår lejonen inte tältkonceptet så är bara dragkedjorna ordentligt fördragna är man helt säker. Motsatsen är möjligen en smula svår att bevisa eftersom de som eventuellt utsatts för det har svårt att berätta om det…

Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Botswana, Camping, Djur och natur, Safari | Etiketter babian, Chobefloden, elefant, Ihaha, Klipspringer, lejon, Ngoma, Savuti | Lämna en kommentar

350 elefanter dog av algförgiftat vatten (1-2/1, 2021, Khwai – Savuti, Botswana)

Postat den januari 3, 2021 av Clas Johansson

Lejonungarna är bara några dagar gamla och väl dolda i ett tätt buskage.

Idag är det dags att lämna den fantastiska vildmarkscampen i Khwai, men innan vi sticker passar vi på att kolla en av gårdagens upptäckter. I ett tjockt buskage mitt i campen hörde Simon ett jamande ljud. Det visade sig att en lejonhona med fyra nästan nyfödda ungar hade gömt sig där. Vi tittade försiktigt till dem ett par gånger igår, men nu på morgonen hade de dragit vidare till nya jaktmarker.

Hanen jobbar ihärdigt för att rulla iväg bollen med elefantspillning, medan honan bara åker med.

Det är tio mil att köra till vår nästa camp – Savuti Campsite. Det kan ju tyckas som nästgårds, men det tar större delen av dagen att ta sig dit. Det är också gott om dyngbaggar som vi försöker undvika att köra över. Dyngbaggarna här nere gör stora bollar av elefantspillningen och rullar sedan ”hem” dem genom att klättra upp på dem och förskjuta tyngdpunkten. Det är hanarna som gör jobbet. Honorna klamrar sig fast på bollarna och åker snålskjuts.

Kadavret av en av de 350 elefanter som dog när de drack algförgiftat vatten.

Vi blir också vittne till en oroande utveckling. I juni/juli dog ungefär 350 helt friska elefanter i Okavangodeltat plötsligt och till synes oförklarligt. Nu har man kommit fram till att de dog av giftiga alger i vattnet. Samma typ av algblomning som vi ibland får i svenska vatten. I Botswana kan man härleda blomningen direkt till höga temperaturer. Med andra ord dödar klimatförändringarna elefanter i Afrika. Vi såg (och kände lukten) av ett antal av kadavren efter de döda elefanterna.

Baobadträden blir både enormt stora och obegripligt gamla.

När vi når Savuti inser vi att det är en bemannad camp och där finns makalöst välskötta toaletter och duschar med varmvatten samt en liten shop som säljer dricka av olika slag och lite snacks. Stor lycka för de flesta i gruppen.

Naturen kring Savuti är väldigt varierad. Här finns både berg och slätter, tjock buskskog och öppna gräsområden. De märkliga Baobabträden, som kan bli upp till 4000 år gamla, trivs också här. Precis som i Khwai är allt knallgrönt efter de tunga regnen.

Härifrån har leoparden bra koll på omgivningen.
Foto: Des Steadman

Första kvällen i Savuti går mest åt till orientering campens omedelbara närhet, men nästa morgon är vi uppe i ottan igen. Återigen levererar kattdjuren. Först på menyn är en leopard som överblickar omgivningarna från en plats högt uppe i ett träd. Leopardernas förkärlek för träd beror inte bara på att det är en säker utsiktsplats utan också på att de gärna tar upp sina byten för att hålla dem undan från hyenor och lejon, som ofta åker snålskjuts på de skickliga fläckiga jägarna. Leoparderna jagar alltid ensamma och har inte en chans att försvara sitt byte mot de rovdjur som agerar i flock.

Girafferna har bra koll på lejonet.

När leoparden tröttnat på oss och värdigt promenerar iväg i gräset är det lejonen som tar över underhållningen. En flock ligger alldeles fram en stor grupp giraffer. Lejon gillar giraffer som middagsmat, men den här gången ligger de lugnt och girafferna är inte heller oroliga, även om de är mycket nära de stora katterna.

Dagens höjdpunkt står lejonen också för. Sent på eftermiddagen har en flock sju lejon fått vittring på en stor hjord med gnuer och det är uppenbart att lejonen gärna skulle ha gnuerna på menyn. De gillar också vår bil och som närmast är de bara en meter från framdörren. Förutsättningarna för jakten är dock inte perfekta och det är nästan helt mörkt innan en av lejonhonorna bestämmer sig för att slå till. Men gnuerna är på sin vakt och lejonet tröttnar snart på att jaga det utvalda bytet. Långdistanslöpning är inte lejonens bästa gren, de är typiska sprinters och lär göra 100 meter på under sex sekunder.

Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Botswana, Camping, Djur och natur, Safari | Etiketter algblomning, baobab, dyngbagge, elefantdöd, giraff, gnu, Khwai, lejon, leopard, Savuti | Lämna en kommentar

Botswana i ovanlig grön skrud (30-31/12, 2020, Maun – Khwai, Botswana)

Postat den januari 1, 2021 av Clas Johansson

Botswana är för ovanlighetens skull grönare än grönt. Tittar du noga kan du också se en massa vita fläckar, det är några av de miljarder fjärilar som migrerar genom Botswana på väg till Mozambique.

Ända sedan vi körde över gränsen till Botswana har vi slagits av något väldigt speciellt – Botswana är helt grönt! Det är något mycket ovanligt, normalt sett går landskapet i 100 nyanser av brunt, men osedvanligt ihärdiga regn har gjort att det växer högt grönt gräs i något som liknar neonfärg. Om du varit på Irland eller Island när gräset börjar komma på våren vet du hur den färgen ser ut. Buskar och träd är också frodigare än normalt.

Det finns faktiskt en väg under vattnet, men det är omöjligt att veta hur den ser ut.

Mängden vatten gör också att de mindre vägarna är minst sagt intressanta. De första 15 kilometrarna från Maun är helt OK, men sedan kommer vi ut på de vägar som är markerade som 4×4-vägar på kartan. Här är det helt annorlunda. Det är som att köra på en lågintensiv vattenfylld berg- och dalbana. Upp på ett litet krön och sedan ner i en svacka som är fylld med vatten av okänt djup. Detta upprepas ungefär var 100:e meter.

Sämre lägerplatser kan man ha.

Det går smärtsamt långsamt (10-15 km/h) att ta sig fram Khwai Community Camp som ligger inklämd precis där nationalparkerna Chobe (www.chobe.com) eller Moremi (www.moremi.com möts och där vi ska campa i ett par dagar. Campen är egentligen bara några skyltar som märker ut var man får slå upp sin boplats. Det finns dusch och toaletter, men de funkar ytterst sporadiskt och definitivt inte när vi är där. Just detta känns dock helt oväsentligt. Läget är obeskrivligt läckert och det finns inte en människa på flera timmars avstånd.

Några hundra meter från lägret flyter floden Khwai (som inte har något gemensamt med sin mer kända namne i Thailand som skildras i filmen ”Bron över Floden Kwai”).

Den första turen i omgivningarna blir lugn. Den fantastiska växtligheten är vacker, men inverkar negativt på möjligheterna att få se djur. Det beror på tre saker:

Växtligheten är så tät att det är svårt att se djuren, även om de är nära.
Det finns mat överallt och det betyder att djuren inte behöver röra sig så mycket.
Det finns vattensamlingar i varje sänka och djuren behöver inte gå fram till vattenhålen och floden.

Den här lejonungen tränar på att se skräckinjagande ut.

Red Lechwes finns bara i det här området.

Den andra dagen i Kwhai lossnar det plötsligt. Först får vi se en liten flock Red Lechwe, en antilop som i princip bara finns i norra Botswana och strax efteråt kör vi in i en flock väldigt avslappnade lejon som har en lååång föreställning för oss. Det är kul som omväxling, annars brukar ju lejon mest syssla med att sova och de mest spännande stunderna är när de gäspar…

Det myckna regnandet betyder också att vi då och då behöver ta oss över större vattendrag. Eftersom alla bilar i vår grupp har snorkel för luftintag och är anpassade för djupt vatten är det inga problem, men det är alltid en smula nervöst när vattnet börjar komma över motorhuven och upp mot vindrutan. Då gäller det att hålla nerverna i schack och inte öka farten, bilen ska bara glida fram så nära tomgång som möjligt. Sedan gäller det att till varje pris hålla motorn igång. Stannar den kommer vattnet in genom avgasröret och det betyder mer än problem…

När vi väl börjat se djur rullar det på med giraffer, elefanter, zebror, impalaflockar, flodhästar och krokodiler och några pukus, en annan antilop som bara finns här i Okavangodeltat. Fågelskådarna i gruppen har också högtidsstunder och samlar snabbt på sig en bra bit över 100 arter. Däremot håller sig hyenorna och vildhundarna borta.

Nyår i vildmarken.

Sista kvällen i Khwai är det nyårsafton och Simon och Des har gjort sig till med nyårdekorationer och extra fin middag. Trots det är det ingen som orkar hålla sig vaken till midnatt och det nya året skålas in betydligt tidigare. Det frestar på att kliva upp fem på morgonen för att vara ute när solen går upp och djuren är som aktivast.

Publicerat i 4x4, Botswana, Camping, Djur och natur, Safari | Etiketter Chobe, Khwai, lejon, Maun, Moremi, puku, red lechwe, vattenövergång | Lämna en kommentar

Världens största inlandsdelta, nu tomt på turister (29/12, 2020, Nata – Maun, Botswana)

Postat den december 30, 2020 av Clas Johansson

Okavango är världens största inlandsdelta.

Idag är det dags att ta sig från Nata till Maun, som är den stad de flesta utgår ifrån när de ska till nationalparkerna Chobe (www.chobe.com) eller Moremi (www.moremi.com) samt Okavangodeltat som är världens största inlandsdelta.

Deltat är ett märkligt fenomen. Okavangofloden, som rinner upp i Angola, rinner ner hit och sedan tar den bara slut. Under de våtaste perioderna (vilket styrs av regnen i Angola) är det vatten överallt, men i takt med att floden sinar försvinner också vattnet i deltat allt mer. Det är rätt mycket vatten som ”försvinner”. Totalt handlar det om elva kubikkilometer vatten varje år!

När jag var här senast (det var runt 20 år sedan…) var Maun fortfarande en stad med lite Vilda västernstämning och helt dominerad av safariindustrin. Turistindustrin är fortfarande helt överskuggande, men staden har växt rejält och känns nu som en mer ”normal” stad.

Många piloter har startat sin karriär i Maun.

Utan några som helst vetenskapliga bevis skulle jag tippa att Maun är den stad i världen som har flest små flygplan i förhållande till folkmängden. Att ta sig ut till lodgerna i Okavangodeltat landvägen är svårt (ofta omöjligt), tidsödande och obekvämt. Därför väljer de flesta turister att flyga ut. Det finns en trave charterfirmor och många nybakade piloter har fått sitt första jobb här.

För en 20-åring med ett färskt trafikflygarcert i bakfickan måste Maun vara något av en chock. Vädret är lynnigt, stödet i form av flygledning samt väderrapporter lindrigt sagt begränsat och flygfälten korta, dåligt underhållna och fulla med djur som tycker om den överblick som de öppna ytorna bjuder på. Lägg på det en lön som kanske är runt 10 000 kronor i månaden så förstår du att en hel del flygardrömmar både påbörjas och avslutas här.

Civiliserad camping på Crocodile Camp.

När vi svänger in på campingen på Crocodile Camp (www.sklcamps.com/crocodilecamp/) i Maun känns det för övrigt som att det mesta avslutats. Botswana har tuffa Covidregler och trots att detta är den mest intensiva turistperioden på året är det mer eller mindre tomt. Enstaka lokala besökare och ett fåtal Sydafrikaner är på plats, men jag ser inte en enda internationell turist. Självfallet en katastrof för branschen och området.

Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Botswana, Camping, Djur och natur, Evenemang, Safari | Etiketter Chobe, Maun, Moremi, Nata, Okavango | Lämna en kommentar