B & B med pub och restaurang i stallet (20/4, 2022, Richmond, Sydafrika)

En av de största sevärdheterna i Richmond är det lilla museet som är helt dedikerat till hästar! I stan finns också osedvanligt många antikvariat och en årlig bokmässa för äldre böcker.

Dags för en ny ”liten” bilresa från norra Sydafrika ner till Cape Town. Som vanligt när jag inte har någon brådska så blir det småvägar som gäller stora delar av vägen. Det kommer att göra min resa betydligt längre än de knappa 160 mil som den är om man kör den utmärkta, men urtråkiga, motorvägen N1 från Pretoria till Cape Town.

Första dagen handlar det om att komma så nära Beufort West som möjligt innan det blir mörkt och eftersom jag denna gång har en smula svårt att komma i väg på morgonen (normalt sett åker jag 04.00…) hamnar jag i Richmond.

Den trevliga gården på Karoo Manor Guest House.

I Richmond ligger Karoo Manor Guesthouse (www.karoomanor.co.za). Sedan ett par år drivs detta historiska Guesthouse av Len and Pat som lämnade det hektiska livet i Johannesburg för den lugna lunken i Karoo.

De har fyra rum i den gamla mangårdsbyggnaden och för två personer betalar man runt 700 rand för en natt.

På puben sitter man på sadlar istället för stolar.

I det gamla stallet från 1850-talet har Len och Pat pub och restaurang. För den som är intresserad av gamla ting och historiska hus finns det hur mycket som helst att upptäcka. Barstolarna är gamla sadlar och man sitter alldeles intill den långa foderränna där hästarna fick sitt hö innan stallet blev pub.

I Karoo ska man givetvis äta lamm och det var precis vad jag gjorde. Fåren i Karoo (de sägs vara ungefär 30 miljoner…) går fritt och livnär sig på vad de hittar i naturen och det ger ett fantastiskt smakrikt kött. Köttet är så speciellt att det är ursprungsmärkt precis som Parmesanost, Champagne eller Parmaskinka.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Böcker, Boende, Litteratur, Sydafrika | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Big Five och makalös lodge nära Johannesburg/Pretoria (28/10, 2021, Welgevonden, Sydafrika)

Vill du se många noshörningar med hornen kvar är Welgevonden att bra ställe att vara på.

Det är inte bara i de statliga parkerna i Sydafrika som man kan hitta ”The Big Five” (Lejon, Leopard, Elefant, Noshörning och Buffel). Det finns också många privata naturreservat som kan stoltsera med de fem stora.

Delar av Welgevonden är savannliknande.

Ett sådant reservat är Welgevonden (www.welgevonden.org), som är relativt okänt trots att det bara ligger cirka tre timmars körning från flygplatsen i Johannesburg. Reservatet är hela 36 000 hektar stort och har en väldigt varierad natur. I norr är det rejält kuperat, medan det i söder påminner om de stora savannerna i Östafrika. Man har också ett ovanligt stort bestånd noshörningar och har valt att inte såga av hornen på dem för att skydda dem mot tjuvjägare. Istället finns här en ovanligt effektiv skyddsorganisation.

Welgevonden ligger i den del av Sydafrika som kallas Waterberg och som även en icke afrikaansspråkig förstår betyder det ”Vattenbergen”. Namnet är mycket talande och det finns med andra ord ovanligt mycket vatten för att vara i den här delen av världen.

Här finns ett 20-tal lodger och en del privata hus. Alla har minst 500 hektar mark omkring sig och ingen av dem ser någon av sina grannar. Med andra ord är det riktigt bra vildmarkskänsla i reservatet.

Jag åker till Welgevonden för att jag helt enkelt är nyfiken på hur det ser ut och jag blir mycket positivt överraskad av vad jag hittar så nära Johannesburg/Pretoria.

Entren till Laluka.

Än mer positiv blir jag när jag spontant bestämmer mig för att stanna kvar i Welgevonden över natten och av en ren slump hamnar på Laluka Safari Lodge (www.lalukasafarilodge.com).

Laluka togs för en tid sedan över av den belgiska familjen Eeman och de har gjort underverk med den nu femstjärniga lodgen. De har vänt på varenda sten och renoverat med de bästa och mest ekologiska material som de kunnat hitta. Det är sofistikerat utan att kännas det minsta överdrivet.

Varje Bungalow har en egen liten pool.

Den ”afrikanska delen” av familjen Eeman består av pappa Didier, sonen Simon och hans italienska fru Giulia. Simon och Giulia ansvarar för den dagliga driften av Laluka och Didier, som dragit sig tillbaka från sitt bankjobb i Belgien, stöttar med bland annat marknadsföring.

Laluka tar max tolv gäster som bor i rejält tilltagna privata bungalows med magnifik utsikt och egen pool nedsänkt i terassen framför huset. För säkerhets skull är hela campen inhägnad av elstängsel, så det är ingen risk att du blir överraskad av ett hungrigt lejon eller en irriterad elefant när du är på väg hem från kvällsmålet i mörkret…

Maten är på topp på Laluka.

Maten på Laluka är förresten värd ett eget kapitel. Jag har varit på många lodger, men det som serveras på Laluka är något av det bästa jag stött på! Den är inte tillkrånglad, men däremot fräsch, spännande och överraskande. Du som är matlagningsintresserad kan studera hur de skickliga kockarna jobbar eftersom köket är öppet ut mot restaurangen. De delar dessutom gärna med sig av sina trick. För att stimulera matlagningen ytterligare och föra in nya idéer kommer en belgisk stjärnkock hit med jämna mellanrum och spenderar någon vecka i köket.

För att försäkra sig om de bästa råvarorna till köket har Laluka också köpt en egen farm i utkanten av reservatet. Här odlar de sina egna organiska grönsaker och har egna djur. Egen honung och osttillverkning ger också genomslag på menyn.

Det är ingen slump att personalen kallar sig Lalukafamiljen.

Frågan är dock om inte Lalukas största tillgång är personalen! Familjen Eeman har lyckats skapa en stämning som gör att det känns som att man kommer och hälsar på en familj i deras privata afrikanska lodge. Servicen är på topp, men det finns inte en tillstymmelse till underdånigt uppassande, något som tyvärr kan kännas på många lyxiga ställen i Sydafrika.

Är du fotointresserad finns det förresten lysande möjligheter att utveckla dina kunskaper i naturfotografi. Simon är en skicklig fotograf (han har bidragit med bilderna som illustrerar den här artikeln) och har tagit alla bilder som pryder lodgen. Han har också byggt upp en exklusiv elektronisk fotostudio där du kan jobba med dina bilder och även skriva ut dem i hög kvalitet.

Självfallet har den höga nivån ett pris. Du betalar runt 8 500 rand per natt och person för att bo här, men då ingår nästan allt – all mat och dryck (förutom de riktigt exklusiva dryckerna), två safaris per dag, vandring om du känner för det, tvätt, wifi samt transfer till och från gaten till reservatet. Personligen tycker jag det är väl placerade pengar om du vill få en mångfacetterad safariupplevelse.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Djur och natur, Lodge, Mat och Dryck, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Punktering i ödemarken – och reservhjulet stulet (17-18/10, 2021, Beaufort West – Pretoria, Sydafrika)

Det är långt mellan gårdarna på de ödsliga bergsvägarna .

Dagens etapp på min resa från Cape Town till Pretoria tar mig från Beaufort West via väg R61 till Murraysburg, Nieu-Bethesda, Middleburg och Colesburg till Phillippolis. Första biten är i ärlighetens namn rätt trist med en spikrak väg genom ett pannkaksplatt, torrt landskap. Jag kan dock skönja bergen norr om vägen och så fort jag svänger av från R61 strax innan Aberdeen och ut på småvägarna norrut så blir det fantastiskt vackert igen. Jag kör på ödsliga vägar och då och då genom branta bergspass med magnifik utsikt. Som vanligt ser jag inte en enda bil.

Tryckmätaren TPMS201DX har fungerat utmärkt under snart tre år och överlevt många punkteringar.

Det märkliga är att de här små grusvägarna ofta är riktigt bra att köra på. För det mesta kan jag köra fort, men givetvis finns det också sträckor som är obeskrivligt dåliga. Och trots att jag har riktigt bra terrängdäck på bilen så är punkteringar en ständig huvudvärk. Efter ett par tidigare ordentliga punkteringar har jag skaffat trycksensorer i däcken, som larmar när trycket sjunker. Utan dessa är det stor risk att däcket blir förstört innan man upptäcker punkteringen. Men varningssignalerna gör att jag kan stanna i tid och byta däck. Det enda jag saknar är en femte sensor så man kan se trycket även efter att man bytt till reserven.

Dagens punktering inträffar strax innan den pittoreska lilla staden Nieu-Bethesda. Ena bakdäcket har sett för många vassa stenar och jag svänger av för att hissa upp min VW Amarok och byta till reservhjulet. Till min hjälp har jag en ny hydraulisk domkraft, som ersätter den livsfarliga högdomkraften som är standard på de flesta terrängbilar. Jag har skaffat en ARB Hydraulic Long Travel Jack (https://www.arb.com.au/recovery/hi-lift-jacks-accessories/jack/) . Den kostar en förmögenhet, men är värd vartenda öre.

Dagens punktering bjuder dock på en överraskning. När jag ska hissa ner reservdäcket, som sitter under flaket på bilen, känns det en smula ovant och jag böjer mig ner under bilen för att kika. Till min stora förvåning är det helt tomt där hjulet ska sitta. Någon har helt enkelt stulit reserven i ett obevakat ögonblick! Märkligt nog är det här den första stölden jag råkat ut för under mina fyra år i Sydafrika. Men ännu märkligare är nog att jag just på den här resan har fem hjul till på bilens flak! Det är en uppsättning standarddäck som jag bestämt mig för att köra upp till Pretoria – och ett av dem sitter snart på plats.

Die Waenhuis är en mysig restaurang som serverar bra mat.

Trött och törstig efter däckbytet svänger jag in på förträffliga restaurangen Die Waenhuis (www.facebook.com)  i Nieu-Bethesda och får en härlig söndagslunch för 140 rand.

Under lunchen funderar jag på det kloka i att fortsätta på småvägarna med ett vanligt landsvägsdäck på bilen. Beslutet blir att lämna småvägarna och köra på asfalt upp till Phillippolis där jag tänker tillbringa natten. Eftermiddagsetappen blir därför rätt odramatisk.

Die Groenhuis ligger i den lilla pittoreska orten Philippolis.

På vägen slår jag en signal till Jens FriisDie Groenhuis Guesthouse (www.diegroenhuis.co.za). Jens var journalist i Johannesburg innan han bestämde sig för att flytta hem till Phillippolis och ta över det lilla hotellet efter sina föräldrar – precis innan Coronan bröt ut. Under den hårda pandeminedstängningen i Sydafrika ägnade han tiden åt att bygga om och renovera och nu har Groenhuis plats för 20 gäster. Om några av dem är från teamet runt Discoverys dokusåpa ”Naked and Afraid” som just nu spelas in i trakten är jag inte säker på, men mycket tyder på det…

När jag på söndagskvällen får assistans av den hjälpsamma grannen Johan för att laga min punktering visar det sig att han också är kugge i TV-produktionen. Han ser till att deras fordon funkar och just nu har han ett dygn på sig att byta växellåda i en av deras bilar. Det innebär att han får stiga upp mitt i natten, köra de knappa 20 milen till Bloemfontein, plocka upp en ny växellåda, köra tillbaka och sedan skruva in den nya lådan innan det blir mörkt. Försök få den servicen på en svensk bilverkstad!

Själv kliver jag också upp väldigt tidigt på måndagsmorgonen för att köra de sista 65 milen till Pretoria och för att göra det bekvämt för mig själv väljer jag att ta denna etapp på motorvägen N1 – tråkigt, men bekvämt och snabbt.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Mat och Dryck, Sydafrika | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mot huvudstaden genom boskapsgrindar (16/10, 2021, Cape Town – Beaufort West, Sydafrika)

Att köra från Cape Town till Pretoria är normalt sett en synnerligen tråkig övning. 14-16 timmar på en i princip spikrak väg är inte något nöje, även om omgivningarna här och där är vackra.

Stundtals väljer jag därför att köra småvägar. Det blir inte särskilt mycket längre, men tar förstås väldigt mycket längre tid. Idag väljer jag en ny rutt för första etappen. Den går via Wellington, Ceres, Sutherland, Merweville och dagen slutar i Beaufort West.

Vingården på Waverly Hills odlas helt organiskt.

Dagen börjar med en bra överraskning. Precis när det börjar tunna ut med vingårdar ser jag plötsligt en skylt som pekar mot Waverly Hills (www.waverlyhills.co.za) . Det märkliga är att jag läste om just denna vingård i en vinbok igår. Waverly Hills tillverkar alla sina viner organiskt och har fått en del bra recensioner. Jag passar på att utnyttja ett par specialerbjudanden och får ett par lådor bra viner för under 30 kronor flaskan. Mycket bra start på resan.

En typisk gård i Karoo. Till höger syns ett kupolformat hus som var vanligt när Karoo började koloniseras. Numera finns bara ett par hundra kvar.

Strax efter vingården kör jag igenom den lilla staden Ceres. Sedan börjar den riktiga vildmarken och den enorma halvöknen Karoo, som täcker nästan en tredjedel av Sydafrika och är större än Tyskland!

Trots de enorma vidderna bor här bara en knapp miljon människor, sju miljoner får (som är varumärkesskyddade precis som Parmaskinka och Champagne) samt en miljon getter. De sistnämnda står förresten för nästan 60 procent av mohairproduktionen i världen.

Boskapsgrindar är fortfarande vanliga efter småvägarna i Karoo.

För att ni ska förstå hur ödsligt det är i Karoo kan jag berätta att jag under fyra timmars körning mellan Ceres och Merweville bara mötte två (!) bilar. Däremot fick jag öppna ett oändligt antal boskapsgrindar och hur otroligt det än kan låta passerade jag också två små Padstals. Den ordagranna översättningen av Padstal är ”liten affär vid vägen”, men nuförtiden är de oftast små restauranger med god, billig, hemlagad mat. Ofta finns det också några hyllor med sådant som produceras på gården där de ligger.

Tyvärr var det lite för kallt i poolen på Herehuis.

Efter Merweville försöker jag förgäves hitta en minimal väg som ska gå genom bergen till Beaufort West, men trots en halvtimmes idogt letande lyckas jag inte hitta den och därför blir det ungefär 10 mil på huvudvägen N1 som avslutning på dagen.

I Beaufort West tar jag in på det lilla guesthouset Die Herehuis Gastehuis (www.herehuis.co.za) . Ett trevligt rum kostar mig 640 rand inklusive frukost och hade det varit lite varmare hade jag kunnat svalka mig i deras pool.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Hotell, Sydafrika, Vin | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

350 km på extremt små vägar (30/4, 2021, Graaf-Reinet – Sterkstroom, Sydafrika)

Ett av sällskapsrummen, kolla de vackra små fönstren på båda sidor om öppna spisen.

Jag vaknar till en jättelik frukost på Wheatlands Country House (www.wheatlands.co.za) och gör ytterligare en runda i huset för att kika på alla härliga arkitektoniska detaljer.

Det finns hur mycket som helst att upptäcka, men till sist är jag tvungen att slita mig för att hinna med dagens etapp. Ett återbesök står dock högt upp på att göra-listan.

En av de större vägarna…

Jag ska bara köra ungefär 300 km, men har bestämt mig för att enbart köra småvägar. När vi pratar om småvägar här nere är det vägar som knappt finns i Europa längre. På sina ställen är det bara två hjulspår man följer och här och där måste man öppna boskapsgrindar. Eftersom det regnat rätt mycket är det också rejält lerigt på sina ställen. Medelhastigheten landar på knappt 50 km/tim.

Här uppe ligger Mountain Zebra NP.

Höjdpunkterna på etappen är R337 från Pearston till Cradock med snö på en av bergstopparna, (vägen passerar precis nedanför Mountain Zebra National Park och jag tycker det är en av de finaste parkerna i Sydafrika) samt R344 mellan Tarkastad och Sterkstroom (där det är miltals mellan gårdarna och väldigt många är övergivna och förfallna).

På gräsmattan framför Stagger Inn brukar dovhjortarna beta.

Trots en enorm mängd potthål, sylvassa stenar och djup lervälling kommer jag utan missöden fram till Stagger Inn som jag hittat på den underbara boendesajten Lekkeslaap (www.lekkeslaap.co.za) där man kan hitta de mest häpnadsväckande ställen att bo på. Stagger Inn används mest för jaktgäster, men den här iskalla kvällen är jag ensam. Jag blir väl omhändertagen och får en middag av samma storlek som den de brukar servera till uthungrade sydafrikanska jägare. Det syns knappt att jag rört fatet när jag är klar.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Arkitektur, Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Sydafrika | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nattvila i hus som byggdes av strutsförmögenhet (29/4, 2021, Cape Town – Graaf Reinet, Sydafrika)

När det inte går att lämna Sydafrika roar jag mig att undersöka sydafrikanska avkrokar som jag missat tidigare. Denna gång ska jag bege mig till några rätt lite besökta områden i delstaterna Eastern Cape och KwaZulu-Natal.

Desolation Valleys spännande klippformationer är en av höjdpunkerna i parken.

Första dagen första stopp är Graaf-Reinet, som är en av de äldsta städerna i Sydafrika. Den är bokstavligen omringad av Camdeboo National Park (www.sanparks.org). Parken är mest känd för sina dramatiska klippor och den stora dammen, men här finns också en hel del djur och ornitologerna har ungefär 250 fågelarter att leta efter.

I stan är det kyrkan, klubben och en gammal biograf/teater som är de stora dragplåstren och det går i ärlighetens namn rätt snabbt att klara av dem.

Några av de 7000 fåren och getterna drivs in för kvällen.

Kvällens övernattning är en mycket positiv överraskning. Wheatlands Country House (www.wheatlands.co.za) ligger ungefär 50 km söderut från Graaf-Reinet. Huset byggdes under ”strutsfjädereran” i slutet av 1800- och början av 1900-talet, då strutsfarmarna skapade enorma förmögenheter. När hysterin var som värst var kilopriset för strutsfjädrar nästan lika högt som för diamanter! Men modet ändrades snabbt och strax före första världskriget kraschade marknaden brutalt. Idag är det angoragetter och merinofår som syns på familjens gård, som nu drivs av sjunde generationen.

Wheatlands är i så gott som originalskick.

Glädjande nog har det gjorts väldigt få förändringar av huset som blev klart 1912 och har en takhöjd på över fyra meter, stora öppna spisar, imponerade väggpaneler, intrikata fönsterpartier i olika färger samt ”pressed cealings”, alltså innertak som klätts med järnplåtar med olika mönster och sedan målats. Allt är möblerat med antikviteter och bokhyllorna är många och fyllda av böcker som familjen samlat på sig under husets drygt 100-åriga historia.

Här var det lätt att somna.

Till middag får jag en härlig viltpaj med färsk broccoli följt av en äppelpaj som skulle ha räckt till en hel familj. Givetvis är det dukat med det 100-åriga familjesilvret i matsalen. Efter det är det inte särskilt svårt att somna i paradsovrummet, som har ett enormt burspåk med vackert glas.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Arkitektur, Bed&Breakfast, Sydafrika | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Wolwehoek – privat lyxcamping i sydafrikanska vildmarken

Veckans Tips – Vecka 9 – 2021

Wolwehoek – vildmarksretreat i privat dalgång.

En kul bieffekt av sökningar på internet är att man ibland får upp oväntade träffar som leder till något helt annat än ursprungssyftet med sökningen. En sådan bieffekt var det när jag hittade det exklusiva ”vildmarksretreatet” Wolvehoek (www.wolwehoek.co.za).

Jag letade efter ett nytt litet safaritält till min safaribil och eftersom Wolwehoek har det största safaritält jag sett, tyckte Google att det var ett lämpligt svar på min sökning…

Den bästa delen av vägen till Wolwehoek.

Det är inte helt lätt att beskriva Wolwehoek. Till att börja med ligger det rätt avlägset med Montagu som närmaste stad 4 mil västerut. På Google Maps på svenska beskrivs det som ”fjällstuga”, vilket ju är rätt kul, men inte helt rättvisande.

Om  vi börjar med läget så ligger Wolwehoek 30-40 minuters off-roadkörning från närmaste asfalt. Har du inte fyrhjulsdrift och rejäl markfrigång kan du glömma  en vistelse här. När du sedan kommer fram till Leopards Kloof befinner du dig i en helt egen dalgång mellan höga, dramatiska berg, närmaste granne är låååångt borta.

Alla moderna bekvämligheter förklädda i antikviteter.

I dalgången finns det  läckraste safaritält jag någonsin sett. Det är tillverkat av ett tältföretag i Cape Town som heter Cristys (www.cristys.co.za). Det är ungefär 5 x 10 meter stort och innehåller allt man kan behöva och lite till.

Det har en sovavdelning med en stor skön dubbelsäng, ett härligt badrum med ett badkar på lejontassar samt en umgängesyta med rejäl soffgrupp och ett litet matbord för de två personer som det här boendet är avsett för. Här finns också en liten köksavdelning, men det mesta av matlagningen sker nog ändå utomhus.

Keramikkaminen värmer utmärkt.

Inget av det här är unikt, men det är gjort på ett ovanligt läckert sätt. Tältet står på en hög plattform, det har en rejäl veranda och en 12 meter lång ”hängmatta” efter ena långsidan. Det är inrett med antikviteter, äkta mattor, afrikanska masker, stjärnkikare, juste porslin och en urläcker kamin i keramik från Earthfire (www.earthfire.co.za).

Det är nästan så att man väntar sig att någon med extremt brittiskt uttal, knästrumpor, konstig mustasch, safarihjälm och storviltsstudsare ska kliva in genom tältöppningen när solen börjar gå ner.

Nice outside shower.

Men det tar inte slut med tältet.

Nedanför badrummet finns en utomhusdusch som är perfekt när solen kommer över bergskanten på  morgonen och börjar ge lite värme i luften. På andra sidan finns en vedeldad hot tub i sten. Det tar 4-5 timmar att värma upp den, men när den har värmen uppe håller den i sig i ett dygn om det inte är för kallt ute.

Ovanför tältet finns det sydafrikanska altaret – grillplatsen (eller the braai area som det heter på det lokala lingot). Förutom en enorm grillugn bjuder man också en separat vedeldad pizzaugn.

Rejält överdimensionerad braai med pizzaugn.

Det finns självfallet ingen fast el här uppe, så man förlitar sig på ved, solceller och gastuber, något som funkar alldeles utmärkt i den här delen av världen.

Vad gör man då i Wolwehoek? Jag skulle säga; tar det lungt och vilar upp sig. Du kommer inte att se en enda annan människa, det finns inga spår av civilisation och det är helt tyst sånär som på vinden och elden. Leoparden som ibland promenerar genom dalgången gör det mycket diskret och det enda du kommer att se av den är (i bästa fall) spåren på det sandiga offroadspåret som leder hit. Vill du bränna kalorier finns det förstås goda möjligheter, bergssidorna är branta och utsikten när du kommer upp på topparna storlagen.

2 500 rand per dygn kostar det och kortaste bokningen är 2 dygn. Med sydafrikanska mått relativt dyrt, men när man varit där är det värt varenda cent!

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Djur och natur, Lodge, Sydafrika | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Fotvandring till lejonens middag (29/1, 2021, Somkhanda Game Reserve, KwaZulu-Natal, Sydafrika)

Det blir tidig uppstigning eftersom dagen bjuder på safari till fots i Somkhanda Game Reserve (www.wildtrust.co.za) eller (www.wildconnection.co.za). Det kanske låter farligt i en trakt med rätt mycket lejon, men guiderna är väl beväpnade och i ärlighetens namn har jag inte hört talas om någon som blivit skadad under en walking safari, som är fackuttrycket för det vi ska ge oss ut på.

En vit noshörning i Somkhanda. Precis som i många andra reservat sågar man av hornen för att stoppa tjuvjakten.

Efter en ganska kort promenad stöter vi på de första spåren av Big 5. Det är en vit noshörning som halkat runt i leran. Efter en stund får vi också syn på spåren av en svart noshörning.

Begreppen vit och svart har förresten inget med färgen att göra. Båda arterna är lika gråa, men den svarta är något mindre och betydligt ilsknare. De engelska namnen beror helt enkelt på språkförbistring. Den vita noshörningen betar gräs och har därför en bred/vid läpp. På afrikaans heter vid ”weit”. Det uppfattade engelsmännen som ”white”. Av bara farten döpte man den andra arten till black rhino. Kanske inte helt logiskt, men så är ju livet ibland…

Det är inte mycket lejonen lämnat till asätarna.

Spänningen går upp när noshörningsspåren korsas av lejonspår. Efter ett enhälligt beslut bestämmer vi oss för att ge upp noshörningarna och följa lejonet, som rätt snart visar sig vara flera lejon.

Spåren blir allt färskare och efter någon timme hittar platsen de alla leder till – i gräset ligger resterna av en wildebeest som lejonen dödat och kalasat på under natten. De har antagligen precis lämnat resterna eftersom inga asätare har hittat fram till kadavret ännu.

Somkhanda är vackert och lite besökt – en kombination jag gillar.

Vi följer spåren från middagsplatsen ner till vattnet, men lejonen har redan druckit sig otörstiga och dragit vidare. Själva är vi rejält törstiga (och rätt leriga) efter fyra timmars vandring så vi styr kosan mot lodgen som vi kan se på andra sidan vattenhålet.

Efter en stor, vällagad frukost på lodgen är jag tvungen att åka vidare igen och styr därför mot Johannesburg, dit det tar knappt sex timmar att köra. Somkhanda är dock definitivt ett reservat jag kommer att komma tillbaka till. Big 5, köra på egen hand och få besökare är en kombination jag gillar!

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Lodge, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Gumbifolket fick tillbaka sin mark och skapade Big 5-reservat (28/1, 2021, Somkhanda Game Reserve, KwaZulu-Natal, Sydafrika)

Det är tur att man ganska nyligen byggt bro över floden Mkuze, annars hade det varit stopp här.

När jag slår upp ögonen på Babanango Valley Lodge  (www.babanangovalleylodge.co.za) tidigt på morgonen forsar vattnet fortfarande ner från himlen. Den planerade morgonturen i reservatet byts därför mot förberedelser för resan till Somkhanda (www.wildtrust.co.za/somkhanda/) genom ett översvämmat KwaZulu-Natal.

Ingen vet vilka vägar som är farbara, men killgissningar är det gott om. Jag bestämmer mig till sist för den kortaste (och alltså sämsta) vägen. Men jag har tur och det är bara ett ställe där det blir svettigt med rätt djup lera. Min VW Amarok tuffar dock på utan någon tvekan. Efter 4 timmar och 170 kilometers körning tas jag emot av en glad gatevakt som inte sett en människa på flera dagar.

Det 12 000 hektar stora Somkhandareservatet kan du köra i själv om du har rätt bil.

Somkhanda har en annorlunda historia. I slutet av 1960-talet blev Gumbifolket tvångsförflyttade härifrån av apartheidregeringen. Efter en rättsprocess fick de tillbaka 20 000 hektar av sitt land år 2005. De bestämde då att 12 000 hektar av marken skulle bli ett naturreservat.

Gumbis har i samarbete med organisationen WildTrust (www.wildtrust.co.za) skapat ett Big 5 reservat som är ett av de mest spännande jag varit i. Inte för att man ser djur i vartenda hörn utan mer för att det är vilt, vackert och oexploaterat. Dessutom får man köra runt på egen hand om man har en riktigt bra fyrhjulsdriven bil. En familje-SUV har inte en chans på vägarna i Somkhanda.

En av tältcamperna i Somkhanda där man av tradition har många studenter.

Här finns bara en enda lodge – Somkhanda Lodge. Den drivs sedan en tid av Erik och Lundy Bredberg. Om du tycker Eriks namn låter svenskt har du rätt. Hans pappa var svensk yrkesofficer som sedan av tillfälligheter hamnade i Sydafrika och stannade där livet ut.

Utöver lodgen finns två campsiter med stationära tält samt Scotiaen wildcamp där man måste ha med sig allt själv. Den är också helt oinhägnad och det är något tämligen unikt i Sydafrika.

Ett av de trevliga traditionella husen på Somkhanda Lodge.

lodgen (som även serverar god mat för en extra slant) bor du i trevliga rondavels och för det betalar du 525 rand per natt och person. Logi i tälten kostar 250 rand per natt och i Scotia kostar det 200 rand. Väldigt humana priser för ett Big 5-reservat.

Vill du veta mer eller boka är det enklaste att maila direkt till Lundy på bookings@wildconnection.co.za eller lundyb71@gmail.com.

Efter ankomsten och en hel del prat om Sverige ger vi oss ut i de blöta markerna där vi också skymtar floden Mkuze som utgör en av gränserna till reservatet.

Väljer du att äta på Somkhanda Lodge gör du det med utsikt över vattenhålet.

Erik kör och min privata guide är en kanadensisk tjej som just blivit klar med sin utbildning. Under de timmar vi är ute ser vi inte en enda annan besökare, men en hel del djur och mycket vacker natur. Elefanterna är ännu inte så många och därför är det fortfarande gott om träd överallt.

Middagen käkar vi utomhus med Covidavstånd och vattenhålet just inom synhåll. Eftersom det regnat så mycket finns det dock vatten överallt och djurens motivation för att promenera fram till vattenhålet är väldigt begränsad.

 

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Camping, Djur och natur, Lodge, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Tysk miljardär satsar på Big 5-reservat (27/1, 2021, Babanango Game Reserve, KwaZulu-Natal, Sydafrika)

Leoparden är en av de fem stora.

Det finns massor av så kallade Big 5 Reserves i Sydafrika. Det innebär helt enkelt att du i dessa nationalparker eller privata reservat kan hitta lejon, leopard, elefant, buffel och noshörning.

De flesta av dessa reservat ligger koncentrerade kring den jättelika Krugerparken, men det finns också en hel del utspridda på andra håll i landet.

Jag trodde att jag hade full koll på alla områden där man kan hitta ”de fem stora”, men jag hade fel. Jag har missat minst två stycken och dessa ligger båda i KwaZulu-Natal, den provins som i norr gränsar till eSwatini (tidigare Swaziland) och Mozambique.

De båda reservaten drivs på diametralt motsatta sätt.

På väg till Babanango Game Reserve.

Babanango (www.babanango.co.za) är verket av den stenrika Hamburgfamiljen Weisser, som sedan länge har ett genuint Afrikaintresse.

Somkhanda (www.wildtrust.co.za/somkhanda/) är resultatet av en rättslig process där den lokala stammen i området fått tillbaka mark som de blev av med under apartheidtiden.

Min resa till dessa båda relativt okända reservat börjar i den sydligaste av de två – Babanango – som ligger ungefär åtta mil söder om den lilla staden Vryheid, där man pysslar med kossor och kol. Det är 165 mil dit från Cape Town, så det blir ett nattstopp i Bloemfontein.

Resan blir också en smula intressant eftersom det regnar i obegripliga mängder och många vattendrag svämmat över alla bredder (och broar).

Sovrum i jätteformat på Babanango Valley Lodge.

Jag når dock Babanango Valley Lodge (www.babanangovalleylodge.co.za) utan missöden. Eftersom lodgen precis öppnat och det är mitt i Covidtider har de ett osannolikt specialpris på 1 200 rand (ungefär 700 kronor) per natt. För det får jag ett gigantiskt rum i lyxklass, helpension med mat i samma klass och en tur med safarijeep i reservatet. Jag är trots det den enda externa gästen…

Det visar sig snabbt att Big 5 ännu inte är ett fullbordat faktum i Babanango. Covid och en bit saknat stängsel gör att lejonen och elefanterna ännu väntar på att introduceras i området. Man har dock goda förhoppningar om att det kommer att ske under 2021.

När alla stängsel är på plats kommer reservatet att vara ungefär 22 000 hektar stort. Innan allt snurrar som det ska har familjen Weisser enligt planerna investerat runt 250 miljoner kronor – helikoptern inräknad.

Punkteringen är snabbt fixad i ösregnet.

På eftermiddagen bestämmer jag mig för att trotsa regnet. Vi kan dock bara se en mindre bit av reservatet. Vattenmängderna och det faktum att man här har Black Cotton Soil sätter stopp för längre utflykter. När det regnar förvandlas den lerhaltiga Black Cotton Soil till en såphal och extremt ”klistrig” massa. En rätt dålig kombination för bilkörning på de mycket kuperade markerna.

Trots det ser vi en hel del djur och har en kul utflykt i ösregnet. Pricken över i är när vi får punktering och med gemensamma krafter byter hjul under ett träd som mildrar regnet något.

Under den utsökta middagen planerar jag för en ny tur tidigt på morgonen med förhoppning om uppehållsväder.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Djur och natur, Lodge, Mat och Dryck, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , | 3 kommentarer