Elefanter i massor (3-4/1, 2021, Savuti – Ihaha, Botswana)

En av fartsträckorna på väg till Ihaha.

Idag är det dags att flytta från Savuti till Ihaha Campsite via Ngoma Gate. Återigen är det en etapp som ser simpel ut på kartan, men som bjuder på en del svårigheter i praktiken. Det är knappt 13 mil, men tar 5-6 timmar att köra. Belöningen är den väldigt vackra campen, som ligger precis invid Chobeflodens strand. På andra sidan floden (som är rätt välfylld med krokodiler och flodhästar och därför inte inbjuder till bad) ligger Namibia.

Så här efter regnen är Chobeflodens stränder paradisiska och fulla av djur av olika slag.

Den här unga babianen gymnastiserade lyckligtvis inte i ”vårt” träd.

Återigen är vi helt ensamma i campen och kan välja och vraka bland platserna. Vi backar in vår Klipspringer (www.roro.co.za) under ett gigantiskt träd och får både härlig skugga och bra fästpunkter för vår hängmatta.

Vi håller sedan tummarna för att babianerna inte kommer att välja samma träd som natthärbärge. Deras toalettlämningar ser ut och luktar ungefär som våra egna, men de bryr sig inte om att gräva ner dem…

Vi får visserligen sällskap av några vervet monkeys, men de är betydligt diskretare i sitt uppträdande vän sina större kusiner. Det hindrar dem dock inte från att blixtsnabbt snappa åt sig allt ätbart om man vänder ryggen till för några sekunder. Både frukt och bröd försvinner upp i trädtopparna.

Elefanter är det gott om i Ihaha.

Om det varit lejonen som dominerat den första delen av resan så tas den rollen nu över av elefanter, giraffer, zebror, impalas och en otrolig massa fåglar av olika slag. Vi ser elefanthjordar med 30-40 djur som kommer ner för att dricka och bada i floden och flockarna med impalas är också imponerande.

Om du ser någon som använder kikaren så här kan du vara rätt säker på att det är en fågelskådare.

De flesta i gruppen är inbitna och duktiga fågelskådare och till och med jag, som har lite svårt för komma ihåg fåglar, lyckas lära mig ett och annat. Den yngre halvan av familjen blir också intresserad av fåglar. Han lyckas med hjälp av en lånad fågelbok och ett och annat tips snabbt identifiera 50 olika fåglar till de rutinerade ornitologernas oerhörda förtjusning!

På kvällen får vi bevittna ett makalöst skådespel med åska. På den namibiska sidan av Chobefloden blixtrar det oavbrutet och jag får då lära mig att det finns olika typer av åskväder. I Sverige ser vi ju oftast (tror jag…) blixtar som slår ner mot marken, men faktum är att de vanligaste blixtarna är de som aldrig lämnar molnen där de utvecklas (sheet lightning på engelska) och det är just sådana som vid sidan om lägerelden lyser upp vår middag.

Att se färska rovdjursspårare är alltid spännande. De här är inte från lejonet utan från en leopard som också höll till runt campen.

När vi vaknar på morgonen efter en natts väldigt skön sömn inser vi att lejonen inte övergett oss helt. Vi ser de färska spåren av en stor lejonhane på den sandiga väg som löper ungefär 10 meter från vårt tält. Lyckligtvis så förstår lejonen inte tältkonceptet så är bara dragkedjorna ordentligt fördragna är man helt säker. Motsatsen är möjligen en smula svår att bevisa eftersom de som eventuellt utsatts för det har svårt att berätta om det…

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Botswana, Camping, Djur och natur, Safari | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

350 elefanter dog av algförgiftat vatten (1-2/1, 2021, Khwai – Savuti, Botswana)

Lejonungarna är bara några dagar gamla och väl dolda i ett tätt buskage.

Idag är det dags att lämna den fantastiska vildmarkscampen i Khwai, men innan vi sticker passar vi på att kolla en av gårdagens upptäckter. I ett tjockt buskage mitt i campen hörde Simon ett jamande ljud. Det visade sig att en lejonhona med fyra nästan nyfödda ungar hade gömt sig där. Vi tittade försiktigt till dem ett par gånger igår, men nu på morgonen hade de dragit vidare till nya jaktmarker.

Hanen jobbar ihärdigt för att rulla iväg bollen med elefantspillning, medan honan bara åker med.

Det är tio mil att köra till vår nästa camp – Savuti Campsite. Det kan ju tyckas som nästgårds, men det tar större delen av dagen att ta sig dit. Det är också gott om dyngbaggar som vi försöker undvika att köra över. Dyngbaggarna här nere gör stora bollar av elefantspillningen och rullar sedan ”hem” dem genom att klättra upp på dem och förskjuta tyngdpunkten. Det är hanarna som gör jobbet. Honorna klamrar sig fast på bollarna och åker snålskjuts.

Kadavret av en av de 350 elefanter som dog när de drack algförgiftat vatten.

Vi blir också vittne till en oroande utveckling. I juni/juli dog ungefär 350 helt friska elefanter i Okavangodeltat plötsligt och till synes oförklarligt. Nu har man kommit fram till att de dog av giftiga alger i vattnet. Samma typ av algblomning som vi ibland får i svenska vatten. I Botswana kan man härleda blomningen direkt till höga temperaturer. Med andra ord dödar klimatförändringarna elefanter i Afrika. Vi såg (och kände lukten) av ett antal av kadavren efter de döda elefanterna.

Baobadträden blir både enormt stora och obegripligt gamla.

När vi når Savuti inser vi att det är en bemannad camp och där finns makalöst välskötta toaletter och duschar med varmvatten samt en liten shop som säljer dricka av olika slag och lite snacks. Stor lycka för de flesta i gruppen.

Naturen kring Savuti är väldigt varierad. Här finns både berg och slätter, tjock buskskog och öppna gräsområden. De märkliga Baobabträden,  som kan bli upp till 4000 år gamla, trivs också här. Precis som i Khwai är allt knallgrönt efter de tunga regnen.

Härifrån har leoparden bra koll på omgivningen.
Foto: Des Steadman

Första kvällen i Savuti går mest åt till orientering campens omedelbara närhet, men nästa morgon är vi uppe i ottan igen. Återigen levererar kattdjuren. Först på menyn är en leopard som överblickar omgivningarna från en plats högt uppe i ett träd. Leopardernas förkärlek för träd beror inte bara på att det är en säker utsiktsplats utan också på att de gärna tar upp sina byten för att hålla dem undan från hyenor och lejon, som ofta åker snålskjuts på de skickliga fläckiga jägarna. Leoparderna jagar alltid ensamma och har inte en chans att försvara sitt byte mot de rovdjur som agerar i flock.

Girafferna har bra koll på lejonet.

När leoparden tröttnat på oss och värdigt promenerar iväg i gräset är det lejonen som tar över underhållningen. En flock ligger alldeles fram en stor grupp giraffer. Lejon gillar giraffer som middagsmat, men den här gången ligger de lugnt och girafferna är inte heller oroliga, även om de är mycket nära de stora katterna.

Dagens höjdpunkt står lejonen också för. Sent på eftermiddagen har en flock sju lejon fått vittring på en stor hjord med gnuer och det är uppenbart att lejonen gärna skulle ha gnuerna på menyn. De gillar också vår bil och som närmast är de bara en meter från framdörren. Förutsättningarna för jakten är dock inte perfekta och det är nästan helt mörkt innan en av lejonhonorna bestämmer sig för att slå till. Men gnuerna är på sin vakt och lejonet tröttnar snart på att jaga det utvalda bytet. Långdistanslöpning är inte lejonens bästa gren, de är typiska sprinters och lär göra 100 meter på under sex sekunder.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Botswana, Camping, Djur och natur, Safari | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Botswana i ovanlig grön skrud (30-31/12, 2020, Maun – Khwai, Botswana)

Botswana är för ovanlighetens skull grönare än grönt. Tittar du noga kan du också se en massa vita fläckar, det är några av de miljarder fjärilar som migrerar genom Botswana på väg till Mozambique.

Ända sedan vi körde över gränsen till Botswana har vi slagits av något väldigt speciellt – Botswana är helt grönt! Det är något mycket ovanligt, normalt sett går landskapet i 100 nyanser av brunt, men osedvanligt ihärdiga regn har gjort att det växer högt grönt gräs i något som liknar neonfärg. Om du varit på Irland eller Island när gräset börjar komma på våren vet du hur den färgen ser ut. Buskar och träd är också frodigare än normalt.

Det finns faktiskt en väg under vattnet, men det är omöjligt att veta hur den ser ut.

Mängden vatten gör också att de mindre vägarna är minst sagt intressanta. De första 15 kilometrarna från Maun är helt OK, men sedan kommer vi ut på de vägar som är markerade som 4×4-vägar på kartan. Här är det helt annorlunda. Det är som att köra på en lågintensiv vattenfylld berg- och dalbana. Upp på ett litet krön och sedan ner i en svacka som är fylld med vatten av okänt djup. Detta upprepas ungefär var 100:e meter.

Sämre lägerplatser kan man ha.

Det går smärtsamt långsamt (10-15 km/h) att ta sig fram Khwai Community Camp som ligger inklämd precis där nationalparkerna Chobe (www.chobe.com) eller Moremi (www.moremi.com möts och där vi ska campa i ett par dagar. Campen är egentligen bara några skyltar som märker ut var man får slå upp sin boplats. Det finns dusch och toaletter, men de funkar ytterst sporadiskt och definitivt inte när vi är där. Just detta känns dock helt oväsentligt. Läget är obeskrivligt läckert och det finns inte en människa på flera timmars avstånd.

Några hundra meter från lägret flyter floden Khwai (som inte har något gemensamt med sin mer kända namne i Thailand som skildras i filmen ”Bron över Floden Kwai”).

Den första turen i omgivningarna blir lugn. Den fantastiska växtligheten är vacker, men inverkar negativt på möjligheterna att få se djur. Det beror på tre saker:

  • Växtligheten är så tät att det är svårt att se djuren, även om de är nära.
  • Det finns mat överallt och det betyder att djuren inte behöver röra sig så mycket.
  • Det finns vattensamlingar i varje sänka och djuren behöver inte gå fram till vattenhålen och floden.

Den här lejonungen tränar på att se skräckinjagande ut.

Red Lechwes finns bara i det här området.

Den andra dagen i Kwhai lossnar det plötsligt. Först får vi se en liten flock Red Lechwe, en antilop som i princip bara finns i norra Botswana och strax efteråt kör vi in i en flock väldigt avslappnade lejon som har en lååång föreställning för oss. Det är kul som omväxling, annars brukar ju lejon mest syssla med att sova och de mest spännande stunderna är när de gäspar…

Det myckna regnandet betyder också att vi då och då behöver ta oss över större vattendrag. Eftersom alla bilar i vår grupp har snorkel för luftintag och är anpassade för djupt vatten är det inga problem, men det är alltid en smula nervöst när vattnet börjar komma över motorhuven och upp mot vindrutan. Då gäller det att hålla nerverna i schack och inte öka farten, bilen ska bara glida fram så nära tomgång som möjligt. Sedan gäller det att till varje pris hålla motorn igång. Stannar den kommer vattnet in genom avgasröret och det betyder mer än problem…

När vi väl börjat se djur rullar det på med giraffer, elefanter, zebror, impalaflockar, flodhästar och krokodiler och några pukus, en annan antilop som bara finns här i Okavangodeltat. Fågelskådarna i gruppen har också högtidsstunder och samlar snabbt på sig en bra bit över 100 arter. Däremot håller sig hyenorna och vildhundarna borta.

Nyår i vildmarken.

Sista kvällen i Khwai är det nyårsafton och Simon och Des har gjort sig till med nyårdekorationer och extra fin middag. Trots det är det ingen som orkar hålla sig vaken till midnatt och det nya året skålas in betydligt tidigare. Det frestar på att kliva upp fem på morgonen för att vara ute när solen går upp och djuren är som aktivast.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Botswana, Camping, Djur och natur, Safari | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Världens största inlandsdelta, nu tomt på turister (29/12, 2020, Nata – Maun, Botswana)

Okavango är världens största inlandsdelta.

Idag är det dags att ta sig från Nata till Maun, som är den stad de flesta utgår ifrån när de ska till nationalparkerna Chobe (www.chobe.com) eller Moremi (www.moremi.com) samt Okavangodeltat som är världens största inlandsdelta.

Deltat är ett märkligt fenomen. Okavangofloden, som rinner upp i Angola, rinner ner hit och sedan tar den bara slut. Under de våtaste perioderna (vilket styrs av regnen i Angola) är det vatten överallt, men i takt med att floden sinar försvinner också vattnet i deltat allt mer. Det är rätt mycket vatten som ”försvinner”. Totalt handlar det om elva kubikkilometer vatten varje år!

När jag var här senast (det var runt 20 år sedan…) var Maun fortfarande en stad med lite Vilda västernstämning och helt dominerad av safariindustrin. Turistindustrin är fortfarande helt överskuggande, men staden har växt rejält och känns nu som en mer ”normal” stad.

Många piloter har startat sin karriär i Maun.

Utan några som helst vetenskapliga bevis skulle jag tippa att Maun är den stad i världen som har flest små flygplan i förhållande till folkmängden. Att ta sig ut till lodgerna i Okavangodeltat landvägen är svårt (ofta omöjligt), tidsödande och obekvämt. Därför väljer de flesta turister att flyga ut. Det finns en trave charterfirmor och många nybakade piloter har fått sitt första jobb här.

För en 20-åring med ett färskt trafikflygarcert i bakfickan måste Maun vara något av en chock. Vädret är lynnigt, stödet i form av flygledning samt väderrapporter lindrigt sagt begränsat och flygfälten korta, dåligt underhållna och fulla med djur som tycker om den överblick som de öppna ytorna bjuder på. Lägg på det en lön som kanske är runt 10 000 kronor i månaden så förstår du att en hel del flygardrömmar både påbörjas och avslutas här.

Civiliserad camping på Crocodile Camp.

När vi svänger in på campingen på Crocodile Camp (www.sklcamps.com/crocodilecamp/) i Maun känns det för övrigt som att det mesta avslutats. Botswana har tuffa Covidregler och trots att detta är den mest intensiva turistperioden på året är det mer eller mindre tomt. Enstaka lokala besökare och ett fåtal Sydafrikaner är på plats, men jag ser inte en enda internationell turist. Självfallet en katastrof för branschen och området.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Botswana, Camping, Djur och natur, Evenemang, Safari | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Kör på safari med egen bil och rutinerade guider (28/12, 2020, Martins Drift – Nata, Botswana)

Dagens etapp på vägen mot norra Botswana går från gränsen till den lilla staden Nata, som också är inkörsport till nationalparken Makgadikgadi (www.makgadikgadipansnationalpark.com) (som inte står på menyn på denna resa). Det är drygt 50 mils körning och eftersom huvudvägarna i Botswana med få undantag är bra tar det bara runt sex timmar.

Poliserna i Botswana gillar sina portabla hastighetskameror.

Körningen skulle kunna gå betydligt snabbare, men Botswana har många och långa hastighetsbegränsningar på stundtals rätt obegripliga ställen. Dessutom har man en okurrumperad och flitig poliskår samt en hastighetskamera i varenda polisbil. En av favoritsysselsättningarna för de alltid lika glada poliserna är att sitta i skuggan under ett träd med en kall dricka och den portabla radarn och bötesblocket i högsta hugg. Med andra ord är det klokt att hålla sig till hastighetsgränserna.

På vägen passerar vi Botswanas näst största stad Franscistown som grundades i samband med den första guldruschen i Afrika i slutet av 1800-talet. Det är också ett bra ställe att bunkra upp det sista på innan vildmarken tar vid.

På Ultimate Adventures resor kör du med egen (eller hyrd) bil.

I Nata möter vi Simon och Des, som ska vara våra guider under resten av resan. De driver det lilla bolaget Ultimate Adventures (www.ultimateadventures.tv) och affärsidén är lika enkel som genial. De leder resor runt om i Afrika där du kör med din egen bil och har egen campingutrustning. Des och Simon står för guidning, parkavgifter, campingplatser samt middagar. Deras erfarenhet och kontaktnät gör också din resa betydligt säkrare och mycket tidseffektivt. Har du tur och rätt ressällskap (det hade vi) får du dessutom nya kamrater. Just den här resan kostade 12 500 rand för tio dagar, vilket är ungefär 650 kronor om dagen, ett väldigt prisvärt äventyr.

Nata Lodge är den sista civiliserade utposten på denna resa.

Vi möter alla resenärerna på campingplatsen på Nata Lodge (www.underonebotswanasky.com). På den här resan är vi bara fyra kundbilar, men i normala fall är det upp till åtta bilar med på en resa.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Botswana, Camping | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Gränspassage med Covidförhinder (27/12, 2020, Pretoria, Sydafrika – Martins Drift, Botswana)

Efter ett extremt försiktigt julfriande i Johannesburg är det dags att ta ut min VW Amarok och Klipspringer Camper (www.roro.co.za) på ett litet äventyr i det stora och glest befolkade Botswana.

Eftersom gränspassagerna är minst sagt osäkra i dessa pandemitider blir det tidigt avfart från Pretoria till gränspassagen Martins Drift.

Tålamod är ledordet när man ska passera en gräns i Afrika.

Att avsätta mycket tid för gränsen visar sig vara ett bra drag. När vi kommer fram har gränsvakterna just dragit igen grinden mellan Sydafrika och Botswana, eftersom en av de anställda blivit sjuk i Covid. Därför ska hela gränsstationen saneras, ett jobb som beräknas ta tre timmar. I själva verkat tar det betydligt längre tid, men gränspassagen går sedan smidigt med hjälp av ett nytaget Covidtest, som fixades på ett par timmar på Oliver Tambo-flygplatsen i Johannesburg till en kostnad av 600 rand.

Den normala formalian vid gränsen är också enkel. Förutom pass behövs körkort, registreringsbevis för bilen i original och ett brev från försäkringsbolaget som intygar att försäkringen gäller i Botswana. Dessutom tar Botswana ut lite avgifter för bilen vid gränsen och min nota slutar på 120 pula (knappt 100 kronor). Personbilar utan last att deklarera har en egen kö och väldigt få privatpersoner passerar gränsen i dessa tider, så det är väldigt lugnt. Situationen är helt annorlunda för de lastbilschaufförer som sitter fast i kilometerlånga köer vid gränsen. För dem kan gränspassagen ta 2-3 dagar…

Nattlogi vid Limpopofloden.

Vi tillbringar natten i ett safaritält på lodgen Kwa Nokeng (www.kwanokeng.com), precis på andra sidan gränsfloden Limpopo. Det kostar 630 pula och lämnar inte några bestående men.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Botswana, Lodge | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Trädfällning på riksvägen (15/10, 2020, Kirkwood – Hogsback, Sydafrika)

Här är vägen fortfarande utmärkt, men från den det här smala passet och norrut blir det bara värre och värre.

Över frukost studerar jag kartan och hittar då väg R335 (det är alltså beteckningen på en riksväg…) genom Zuurberg Pass i närheten av Addo Elephant National Park. Början på vägen är helt OK, men sedan blir det bara värre och värre och flera gånger funderar jag på om jag verkligen kommit rätt. På ett ställe måste jag till och med gå ut och såga ner ett träd som rasat över vägen. Hur länge det legat där har jag ingen aning om, men inte såg det färskt ut.

Vassa stenblock, branta sluttningar och rätt våldsamma stigningar gör att jag tvingas köra väldigt försiktigt. Att byta ett punkterat däck i en brant grussluttning på en bil som väger över två ton är inget jag drömmer om. Därför tog 43 km en bra bit över två timmar.

Shane Eades har gjort underverk på det som var en igenväxt bergssluttning och lösningarna med återanvända material liknar inget annat jag sett.

Den fortsatta resan går också i huvudsak på mindre vägar, men i betydligt högre tempo, via Grahamstown och Alice innan jag slutligen når målet för dagen, som är den lilla bergsbyn Hogsback vars högsta topp ligger på nästan 2 000 meters höjd.

I Hogsback ligger backpackerstället Terra Khaya (www.terrakhaya.co.za) där ägaren Shane huserar sedan drygt tio år. Han tröttnade då på tempot i filmindustrin i Cape Town, köpte en skogsbeklädd bergssida och slog upp sitt tält. Sedan dess har han förädlat marken till ett enkelt, men trevligt, hostel där man bor i små egensinniga bungalows eller i en sovsal.

Rid på Shanes hästar och campa efter Wild Coast. Ett av de sista vildmarksäventyren till häst.

Allt här är ekologiskt och maten, som ofta lagas av volontärer, för det mesta vegetarisk. Shane har också en flock hästar och för den ridkunniga finns det alla typer av turer. De längsta pågår i flera veckor och går längs den ödsliga kust som inte utan skäl kallas för Wild Coast. Det här är sannolikt en av de mest vildmarksmässiga ritter som går att göra i världen utan att spräcka plånboken.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Lodge, Ridning, Sydafrika | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Punkteringsförsening i ödemarken (14/10, 2020, Cape Town – Kirkwood, Sydafrika)

Idag går resan från Cape Town med Johannesburg som slutmål. Jag ska dock ta den långa vägen via Little Karoo, Wild Coast och Kruger National Park. Snabbaste vägen till Jo´burg är knappt 150 mil, med den här rutten blir det drygt 300 mil och en del av dessa mil är minst sagt svårkörda.

Det var länge sedan Prince Albert koloniserades.

Första biten gör jag det enkelt för mig och kör knappt 40 mil efter N1 (som är snabbaste rutten). Men vid järnvägsstationen Prins Albert Weg svänger jag av mot just Prince Albert och här börjar äventyret, först med små, fina asfaltvägar. Efter ett tag försvinner asfalten och snart är jag ute på de öde grusvägar som är typiska för hela det enorma semiökenområdet som kallas Karoo.

Karoo täcker ungefär en tredjedel av Sydafrikas yta, men här bor bara en miljon av landets knappt 60 miljoner invånare. Det betyder att det går i snitt 2,5 invånare per kvadratkilometer. Jämför det med till exempel Norrbotten som har 3 invånare per kvadratkilometer så förstår ni ungefär hur ödsligt det är i Karoo. Det är inte alls ovanligt att en helt vanlig farm här är på 10 000 hektar.

Min rutt går via Prins Albert och Willowmore som båda är små, trevliga städer med rätt mycket äldre bebyggelse kvar.

Om vägen ser ut så här så stannar man när någon står i vägkanten.

Allt rullar på bra och sedan händer det där som alltid händer i Karoo. Vid sidan av vägen står en pytteliten bil och bredvid den en ännu mindre dam i 70-årsåldern. Om man inte är på väg akut till sjukhuset så stannar man när det står en bil vid sidan av vägen i Karoo, det kan ta timmar innan nästa bil kommer.

Det visar sig snabbt att damen har punktering. Inga problem. Jag hissar upp bilen och tar av hjulet. När jag ska sätta på reserven visar det sig att även det är punkterat. Det är bara att ta de trasiga däcken, köra in till stan och få dem fixade. Det är lätt gjort, men tar tid – mycket tid. Jag undviker till varje pris att köra i mörker i Sydafrika och min övernattningsplan förvandlas från praktik till teori.

Wolwefontein ligger på andra sidan gatan från den numera överväxta järnvägsstationen.

Första logiförsöket gör jag på Wolwefontein Hotel som är ett charmigt gammalt järnvägshotell som ligger i den minimala byn Wolwefontein. Det är ett av bara fyra järnvägshotell som fortfarande är i drift i Sydafrika. På hotellet finns endast ägaren och en oräknelig skara hundar. Det finns ingen mat, ingen ström och inget vatten. De har ingen egen hemsida heller, men du hittar dem på Facebook.

Lätt besviken kör jag vidare mot Kirkwood där det är gott om logi. Slutligen hamnar jag på Lemon3Lodge (www.lemon3lodge.co.za) där jag får ett enormt rum och frukost för 600 rand.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jeepspår genom Coronatrakter (4/10, 2020, Clanwilliam – Cape Town, Sydafrika)

Den gamla vattenreservoaren har blivit pool.

När dagsljuset börjar titta fram vid Enjo Nature Farm (www.soulcountry.info) passar jag på att titta runt innan frukosten serveras. De har ett antal små, trevliga hus som alla är hyggligt privata. Här finns också en campingplats med vatten, el, toaletter och duschar. Sydafrikaner som campar är ju rätt bekväma av sig och har massor av utrustning i bilarna. Själv är jag helt nöjd med en bit platt mark precis invid en damm.

Här finns också en enorm reservoir med utsikt över dalgången som utnyttjas som svimmingpool.

I fint väder serveras frukosten i skuggan av vinrankor utanför den gamla mangårdsbyggnaden.

Den gamla mangårdsbyggnaden går i traditionell stil och är rejält tilltagen med en fin trädgård framför. Sammantaget är det ett trevligt ställe att tillbringa några dagar på och bergen går att undersöka till fots, med cykel (bring your own) eller i fyrhjulsdriven bil.

När jag är på väg att lämna Enjo möter jag en bil med en fransman som äger en stor farm högre upp i dalgången. Han tipsar om en urgammal jeepväg som skär rakt genom Cederbergen söderut. En sån utmaning är ju svår att motstå och jag rattar därför mot den lilla staden Wupperthal (www.wupperthal.co.za).

På Wupperthals skofabrik har inte mycket förändrats sedan starten.

Redan vägen dit är rätt uppseendeväckande och det känns rätt otroligt att de fortfarande kan driva en skofabrik där! Strassberger (www.strassbergers.co.za) (vars huvudfabrik ligger i Clanwilliam) är Sydafrikas äldsta skofabrik och de gör fantastiska traditionella Veldshoen, men också grejer med lite modernare snitt – även om de inte direkt konkurrerar med Norditaliensk design…

Även om det är lite svårt att se så är faktiskt det här vägen.

Efter Wupperthal tuffar det till sig rejält och jeepspåret klänger efter bergssidorna. På några ställen är det så smalt att jag inte ser vägen när jag kikar ut genom sidorutan. Inte helt bekvämt med tanke på att det är några hundra meter ner tills marken planar ut.

Hela vägen är ungefär 10 mil lång och det tar fyra timmars intensiv körning att klara av den. Ett par tämligen intressanta flodpassager är kryddande ingredienser. Det otroliga är att det ligger att par små samhällen efter vägen! Hur de fixar sitt vanliga liv i vår moderna tid är en smula svårt att förstå.

I de här bergen utspelar sig en del av eon Meyers ”Coronabok” Fever.

En kul detalj är att Deon Meyer använt Wupperthal som en del i en av sina böcker. Meyer är en av mina sydafrikanska favoriter och normalt sett rör han sig i den undre världen i Cape Town.

Wupperthal dyker dock upp i boken ”Fever”. Den skrevs för några år sedan och skildrar Sydafrika efter att ett Coronavirus slagit till mot världen. Att läsa den i dessa tider är nervpirrande eftersom han beskriver en inledning som är nästan kusligt lik vad vi upplevde i början av året. Sedan har lyckligtvis fortsättningen på ”vårt” Coronavirus gått åt ett annat håll.

Många av Meyers böcker är översatta till svenska, men konstigt nog inte just den här, som är en av hans bästa.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Camping, Djur och natur, Kläder, Lantgård, Sydafrika | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Camping med hästbesök (3/10, 2020, Paternoster – Clanwilliam, Sydafrika)

Hästarna hälsar på när jag slagit läger på Enjo Nature Farm.

Efter en god frukost på Gonana Guest House (www.gonanaguesthouse.com) i Paternoster säger jag hej till personalen och styr mot Clanwilliam, som är en puttinuttig stad vid foten av Cederbergen.

En sökning på www.booking.com avslöjar att det i närheten finns ett ställe som heter Enjo Nature Farm (www.soulcountry.info) inte allt för långt borta. De små gästhusen är fullbokade, men i Sydafrika brukar det mesta lösa sig och jag har dessutom tält och sovsäck i bilen, så jag åker på vinst och förlust.

Matlagning över öppen eld i Cederbergen.

Lösningen blir att jag campar på farmen, men en bra bit från husen. Det blir väldigt mysigt med öppen eld och halvvilda hästar som hälsar på för att kolla vad jag har i mina matlådor.

Mormor i familjen är chef för uthyrningen (hon vill ha 100 rand för tältplatsen) och hon berättar att de tog över farmen för ungefär ett år sedan i spåren av att mannen i den tidigare ägarfamiljen omkom när han kraschade utanför Stellenbosch med sitt lilla flygplan.

När brasan brunnit ner är det bara jag och stjärnorna som är vakna och rätt omgående är jag lika släckt elden.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Camping, Djur och natur, Sydafrika | Etiketter , , , | Lämna en kommentar