Liten bil, litet rum och gigantisk musselportion (Stockholm, Sverige – Köpenhamn, Danmark, 12/6, 2022)

Efter en del administrativt arbete i Stockholm är det dags för att börja den långa road trippen i Europa. Först ut på listan över resmål är Köpenhamn.

Toyota Agyo – liten och därför naggade god.

För färden har jag valt (ja, i ärlighetens namn var valen kanske inte så många…) en Toyota Aygo (www.toyota.se). Det finns många skäl till det; den är liten och lätt att parkera i överfulla storstäder, den drar löjligt lite bensin och är trots sin litenhet en väldigt bekväm bil med fyra dörra. Och när man kan packa i baksätet gör det ju inte så mycket att bagageutrymmet är mer lämpat för två portföljer än resväskor.

Rummen är minimala, men moderna, fräscha och har väldigt skön säng. Obama ser vi inte till, han bor nog lite flottare.

Eftersom vi bara ska sova en natt väljer vi hotellkedjan Wakeup Copenhagen   (www.wakeupcopenhagen.dk)  på Carsten Niebuhrs Gade. Wakeup är ett koncept där rummen är minimala, men där man ändå lyckats få in allting som behövs för en bekväm natt. I det ganska hotelldyra Köpenhamn är 800 danska kronor nästan ett fynd.

I incheckningen konstaterar de att vi kom rätt dag. Igår var Barack Obama på blixtbesök på konferenscentret vägg i vägg med hotellet och det rådde kaos i kvarteret. ”Jag blev kroppsvisiterad när jag gick ut för att slänga sopor i vår container”, skrattar den glade dansk som tar hand om oss.

Största musselportionen någonsin.

Efter incheckningen blir det en snabb promenad efter vattnet till läckra The Royal Danish Playhouse (www.kglteater.dk) där vi har biljetter till en elevföreställning i dans. Kanske inte det mest spännande jag sett i mitt liv, men ändå en kul twist på en lång dag.

Som avslutning blir det en snabb middag på Restaurant Galionen på turiststråket i Nyhavn. Jag äter en förträfflig Moule Mariniere och portionen är den största jag sett – förmodligen för att de är på väg att stänga och just denna rätt inte är något som går att spara.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Bil- och taxiresor, Danmark, Dans, Hotell, Köpenhamn, Mat och Dryck | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Stökig flygresa via Istanbul (Johannesburg, Sydafrika – Stockholm, Sverige, 30-31/5, 2022)

Äntligen börjar världen öppna upp sig igen och det är dags för den första längre resan i Europa på mycket länge. 13 länder på sex veckor står på tidsschemat.

Men först behöver jag ta mig från Sydafrika till Sverige och det ska det turkiska jättebolaget Turkish Airlines (www.turkishairlines.com) ombesörja. De jobbar på samma sätt som många andra stora konkurrenter, det vill säga att nästan alla hamnar på deras stora hub i Istanbul för vidare befordran till slutdestinationen.

De har tyvärr också tagit över en del av lågprisbolagens later. När jag checkar in på nätet kan jag till exempel inte bestämma om jag vill ha gång- eller fönsterplats utan att betala extra för det. Lyckligtvis fixar en vänlig dam det när jag checkar in i Johannesburg.

Flygturen från Johannesburg till Istanbul tar nio timmar och är kanske inte den bekvämaste flygning jag gjort. Det är trångt, proppfullt och säten som känns som att de tagits från en sportbil från 50-talet – stenhårt. På plussidan finns bra mat (jag har beställt asiatisk vegetarisk mat och förutom att den är god får jag den före alla andra, vilket är en fördel när det är trångt om armbågsutrymme), utmärkt underhållningsutbud och USB-laddare för telefoner, hörlurar och annat elektroniskt ressällskap.

Istanbuls nya flygplats ä.r gigantisk

Istanbuls nya flygplats är gigantisk, men föredömligt enkel att hitta på. Gott om utrymme, superbra skyltat och busenkelt att få gratis Wifi. Det är bara att dra passet i en av de hundratals små ”kiosker” som finns överallt. Fyra timmar bjussar TurkTelecom på.

Här finns också en jättelik lounge (www.igapass.com) som man kan använda med de flesta oberoende loungekort. Även här är det gott om plats, men väldigt tunn stoppning på stolarna (som dessutom lutar framåt…) – kanske för att man inte ska somna innan det är dags att stiga ombord på anslutningen. På taxfreesidan finns alla stora internationella lyxmärken och en hel del andra.

Den kortare flygningen från Istanbul till Stockholm blir betydligt stökigare. Det är uppenbart att många av resenärerna aldrig satt sin fot på ett flygplan förut. Ombordpersonalens instruktioner struntar de fullständigt i och när vi landar blir det mer eller mindre kaos. Väldigt segt när man rest i väldigt många timmar. En ensam flygvärdinna i flugviktsklassen är den enda som försöker styra upp kaoset. Hennes manliga kollegor håller sig lägligt undan i främre delen av kabinen och visar sig först när polisen måste gå ombord för att få ordning på det hela.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Flygresor, Turkiet | Etiketter | Lämna en kommentar

Loziba – drömmen om ett nytt, vilt Big Five-reservat (18-21/5, 2022, Loziba, Vryheid, Sydafrika)

Förhoppningsvis kan elefanterna i Loziba räddas.

Sydafrika är fullt av vilda djur, men de allra flesta finns i inhägnade områden, som privata gamefarms och nationalparker. Här och var finns det dock representanter för ”The Big Five” (lejon, leopard, elefant, noshörning och buffel) som lever helt i frihet. Ett exempel är en elefanthjord på ett knappt 40-tal djur som för många år sedan sedan rev ner ett staket och nu lever i ett vilt och svårtillgängligt område i delstaten KwaZulu-Natal.

Elefanterna skulle egentligen ha avlivats eftersom de då och då söker sig till byarna i trakten och ställer till med skador på jordbruken.

På väg till Loziba på en av de största vägarna i området…

Nu ser det dock ut som att det populära begreppet rewilding kan rädda elefanterna. Rewilding är ett av nyckelorden när man pratar om att rädda hotade djurarter i Sydafrika och innebär att man försöker återställa den ursprungliga floran och faunan.

Ett mycket spännande sådant projekt är Loziba Wildlife Reserve (www.loziba.com). Loziba ligger mitt i det historiska Zulu-kungadömet i KwaZulu-Natal, inte så långt från den lilla staden Vryheid, ungefär fem timmars körning från Johannesburg. Namnet kan spåras till krigarkungen Mzilikazis favorithustru. Det är just i Loziba elefanterna håller till.

Grant Fowlds vid en av floderna i Loziba.

Försöken att förvandla Loziba till ett första klassens viltreservat drivs av en samling entusiaster med bland andra Grant Fowlds i spetsen. Grant har skrivit ett par böcker i ämnet och jobbar hängivet med att bland annat rädda noshörningar via föreningen Project Rhino (www.projectrhinokzn.org), som har som främsta prioritet att rädda noshörningarna.

Loziba har ett helt perfekt habitat för svarta noshörningar, som är den mest hotade av de två arterna. Svarta noshörningar är så kallade browsers. Det innebär att deras främsta föda är buskar – och sådana finns det hur många som helst av på Loziba. De är nu så många att det börjar bli svårt att ta sig fram på de vägar som finns i området.

Vägarna på Loziba är bland svåra att hitta.

Loziba siktar i första skedet på en storlek på runt 30 000 hektar (som jämförelse kan nämnas att den privatperson i Sverige som äger mest skog har cirka 20 000 hektar norrländsk skog). 40 000 hektar är dock inte ett orealistiskt mål och här finns också möjligheten att på sikt koppla ihop Loziba med Babanango (www.babanango.co.za), ett reservat som ägs av en tysk miljardär och är cirka 20 000 hektar stort. Du kan läsa mer om det reservatet genom att klicka här.

Än så länge är Loziba en dröm, men förhoppningen är att man snart ska ha fått ihop tillräckligt med mark för att kunna börja sätta upp staket och återetablera alla The Big Five i området. Redan nu har projektgruppen bakom Loziba köpt ett par farmer.

Den så kallade amfiteatern är ett av de märkliga naturfenomenen på Loziba.

Man har också fått med sig fyra av byarna som äger mark i området och som ligger runt det som ska bli Loziba. En av morötterna för byarna är att Loziba kan skapa sysselsättning och utveckling i det mycket fattiga området. Idag är arbetslösheten skyhög och byarna har stora problem med infrastruktur, vatten och energi.

Jag besökte under ett par dagar Mawana Game Reserve, som är en central del i det område som förhoppningsvis ska bli Loziba. Det är den största farmen i området. Naturen är fantastisk, vattentillgången är god och här finns massor av vilt. Kort sagt perfekta förutsättningar.

Högslätten på Mawana.

Ett av de intressantaste områdena på Mawana är ett berg med samma namn som farmen. Efter en brant stigning hamnar man på ungefär 1100 meters höjd och här breder en stor platå ut sig. Höghöjdsslätten för tankarna till östafrikanska savanner och det är inte svårt att föreställa sig lejon som vilar i det höga gula gräset. Från toppen av berget är utsikten makalös och i den branta sluttningen finns också en stor grotta dom säkert varit tillflyktsort för människor under mycket lång tid.

Jag hjälper gärna till med kontakter runt Loziba.

Loziba kommer att behöva stöd utifrån för att göra verklighet av drömmen. Vill du veta mer eller stödja projektet kan du ta kontakt med mig på clas@tripant.comså ska jag se till att hjälpa till.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Djur och natur, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Syndaflod som förvandlar öknen till en sjö (23/3, 2022, Tankwa NP – Scarborough, Sydafrika)

Morgonsolen på Gannaka Lodge försvinner snabbt.

Gannaka Lodge (www.gannagalodge.co.za) bjuder på soligt uppehållsväder när vi startar efter en stadig frukost. På vägen ner från berget blir det dock allt mer tydligt att det regnat ofantligt mycket de senaste dygnen.

Den smala vägen som slingrar sig efter de branta sluttningarna har börjat rasa här och där. På vissa ställen har till och med stora stadiga stödmurar gett med sig. Något som i förlängningen antagligen kommer att betyda att hela vägen försvinner, en rätt skrämmande tanke.

När vattnet inte har någonstans att ta vägen stiger nivån snabbt.

Vi har precis kommit ner på planare mark när himlen öppnar sig och det börjar likna syndafloden. På den plattaste marken finns det bara en väg för vattnet och det är neråt i marken. Eftersom den är väldigt kompakt tar det dock sin tid för vattnet att sippra ner och efter ett tag ser det ut som vi kör på ytan av en sjö. En rätt surrealistisk känsla som också innebär att jag måste köra extremt försiktigt. Det är ju omöjligt att veta vad som döljer sig under vattenytan.

Baren på Tankwa Padstal tagen vid ett tillfälle då det var öppet.

Efter en lång(sam) körning kommer vi ut på legendariska R355 som är Sydafrikas längsta grusväg och ökänd för vad som händer med de bilar som inte har rätt sorts däck. Eftersom min VW Amarok har Kevlarförstärkta Goodyear Wrangler på de rejäla fälgarna går det dock att dundra på rätt bra mot nästa etappmål, som är Tankwa Padstal, där vi tänker inta lunch. Denna Padstal är en osannolik blandning av gammaldags diversehandel, cafeteria och bar. Besvikelsen är monumental när det visar sig att de har stängt just på onsdagar.

Strandtomt 2050?

Med ett par powerbars och lite frukt som sen lunch hastar vi vidare och passerar efter en tid en märklig byggnad där det ligger en segelbåt på ”taket”! Betänk nu att vi befinner oss i en öken på ungefär 500 meter över havsytan så förstår ni säkert att vi blir mer än nyfikna.

Skylten på byggnaden förtäljer ”Beachfront Property for Sale, Occupation 2050” och säljaren är ”Global Warming Properties”.

Vi fnissar nästan hela vägen ner till Scarborough i Cape Town, som ju skulle ligga synnerligen skrynkligt till och den här tomtförsäljaren/miljöprofeten fick rätt i sina antaganden.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Lodge, Mat och Dryck, Sydafrika | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Flygplan i vägkanten, översvämning i öknen och lammskalle till middag (22/3, 2022, Karoo NP – Tankwa NP, Sydafrika)

Det här är sånt som bara händer i Afrika. Plötsligt står ett ultralätt flygplan parkerat intill vägkanten i nationalparken…

Det ihärdiga regnet fortsätter och efter en tidig morgontur med några blöta antiloper som enda viltobservation styr vi därför från Karoo National Park  (www.sanparks.org/parks/karoo/)  mot en annan nationalpark – Tankwa National Park  (www.sanparks.org/parks/tankwa/). Den ligger hyggligt nära räknat i avstånd, men rätt långt bort i tid. För att göra det hela mer spännande står de allra minsta vägarna på menyn.

Det som betecknas som en väg här nere är något helt annorlunda än de vägar vi har på hemmaplan. Här är vägar allt från sexfiliga motorvägar till spår som kräver fyrhjulsdrift, hög markfrigång och krypkörning. De senare utgör en stor del av dagens planerade körning.

Ännu har inte regnet startat på allvar…

Första anhalten på vägen är den lilla staden Fraserburg. Härifrån det är mer än 100 km till någon annan bosättning med mer än en gård. Det här är också ett av de främsta områdena för fossiler i Sydafrika samt ett paradis för de som gillar att titta på stjärnor. Klar (vanligtvis torr…) luft, hyggligt hög höjd (1385 möh) och minimalt med bakgrundsljus får astronomernas hjärtan att klappa fortare. I trakterna ligger också South African Astronomical Observatory (www.saao.ac.za) med några av världens största teleskop. Det är öppet för besökare, men med tanke på vädret väljer vi en annan väg.

Efter bränslestoppet i Fraserburg siktar vi in oss på ett av de få övernattningsställena i Tankwa NP. Inte nog med att vägarna dit är en smula rudimentära, det kommer också enorma regnskurar (väldigt ovanligt i detta område som definitionsmässigt är öken) som förvandlar vägen till mindre floder. De vanligtvis uttorkade naturliga vattendragen är plötsligt stora floder, som måste passeras utan broar. Mellan ett par skurar kör vi också in i en rejäl sandstorm.

…men nu börjar regnet ta sig.

Efter många, långa timmar anländer vi till Gannaka Lodge (www.gannagalodge.co.za) i ett obegripligt ösregn. Vi parkerar bilen en meter från receptionens ytterdörr men är dyblöta när vi kommer in. Gannaka ligger högt och ensligt, men har ändå rätt många rum och en campingplats. Två personer betalar 1000 rand för ett mysigt rum och stadig frukost. Helgen innan vi anländer har de haft årets största evenemang, en musikfestival som slitit hårt på personalen, men de är ändå på topphumör.

Jag och lammskallen. Lammet till vänster.

Ännu bättre blir humöret när jag bestämmer mig för att beställa lammskalle till middag. Jag tror de ser fram emot att se hur jag klarar av denna exotiska rätt. I ärlighetens namn är det inte jättespännande, men inte heller motbjudande. Skallen ser lite morbid ut på tallriken, men det knapriga skinnet är läckert och ögonen smakar mest fett så måltiden går utan malörer. Däremot tror jag inte jag behöver äta det varje vecka i framtiden. Mycket väsen för lite ull kanske man skulle kunna säga…

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Mat och Dryck, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Lejonen gömmer sig i regnet (21/3, 2022, Karoo National Park, Beufort West, Sydafrika)

Travalia ligger i den lilla byn Three Sisters som egentligen inte är mycket mer än en bensinstation.

Vi lämnar Karoo Manor Guesthouse (www.karoomanor.co.za) i Richmond tidigt på morgonen och därför blir det frukost på Travalia (www.travalia.co.za) i den lilla byn Three Sisters (som fått sitt namn från tre bergstoppar som är misstänkt lika damer med kjolar). Travalia har såväl en utmärkt restaurang som ett litet hotell samt slakteri och en välsorterad gårdsbutik, som bland annat har lamm i alla tänkbara former.

Zebrorna i Karoo är en del på lejonens meny.

Efter en utmärkt frukost åker vi vidare till Karoo National Park (www.sanparks.org/parks/karoo/). Det är inte någon av de spektakulära parkerna vad gäller djur, däremot är naturen i parken häpnadsväckande. Här finns också ett antal kul vägar för de som har en seriös fyrhjulsdriven bil.

Här finns några arter antiloper samt zebror och lejon, som håller antalet djur i schack. Det finns dock ingen som helst garanti för att man ska få se lejonen och under våra två dagar i parken ser vi inte röken av djurens konung. Det kan möjligen bero på att det regnar och att de då försöker hitta skydd av något slag.

Utsikten från poolen i campen är minst sagt spektakulär.

Nationalparken har en liten, men väldigt trevlig, camp. Här finns ett antal bungalows, en minimal camping (boka tidigt om ni vill campa underhögsäsong), en bra restaurang samt en härlig pool.

Summasummarum är det en park för de som redan sett en hel del av de större parkerna i Sydafrika och vill smaka på något som är annorlunda. Det här känns också som riktig vildmark. Under två dagar i parken ser vi inte röken av andra besökare förutom när vi är i campen.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Mat och Dryck, Safari, Sydafrika | Etiketter , , | Lämna en kommentar

B & B med pub och restaurang i stallet (20/4, 2022, Richmond, Sydafrika)

En av de största sevärdheterna i Richmond är det lilla museet som är helt dedikerat till hästar! I stan finns också osedvanligt många antikvariat och en årlig bokmässa för äldre böcker.

Dags för en ny ”liten” bilresa från norra Sydafrika ner till Cape Town. Som vanligt när jag inte har någon brådska så blir det småvägar som gäller stora delar av vägen. Det kommer att göra min resa betydligt längre än de knappa 160 mil som den är om man kör den utmärkta, men urtråkiga, motorvägen N1 från Pretoria till Cape Town.

Första dagen handlar det om att komma så nära Beufort West som möjligt innan det blir mörkt och eftersom jag denna gång har en smula svårt att komma i väg på morgonen (normalt sett åker jag 04.00…) hamnar jag i Richmond.

Den trevliga gården på Karoo Manor Guest House.

I Richmond ligger Karoo Manor Guesthouse (www.karoomanor.co.za). Sedan ett par år drivs detta historiska Guesthouse av Len and Pat som lämnade det hektiska livet i Johannesburg för den lugna lunken i Karoo.

De har fyra rum i den gamla mangårdsbyggnaden och för två personer betalar man runt 700 rand för en natt.

På puben sitter man på sadlar istället för stolar.

I det gamla stallet från 1850-talet har Len och Pat pub och restaurang. För den som är intresserad av gamla ting och historiska hus finns det hur mycket som helst att upptäcka. Barstolarna är gamla sadlar och man sitter alldeles intill den långa foderränna där hästarna fick sitt hö innan stallet blev pub.

I Karoo ska man givetvis äta lamm och det var precis vad jag gjorde. Fåren i Karoo (de sägs vara ungefär 30 miljoner…) går fritt och livnär sig på vad de hittar i naturen och det ger ett fantastiskt smakrikt kött. Köttet är så speciellt att det är ursprungsmärkt precis som Parmesanost, Champagne eller Parmaskinka.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Böcker, Boende, Litteratur, Sydafrika | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Big Five och makalös lodge nära Johannesburg/Pretoria (28/10, 2021, Welgevonden, Sydafrika)

Vill du se många noshörningar med hornen kvar är Welgevonden att bra ställe att vara på.

Det är inte bara i de statliga parkerna i Sydafrika som man kan hitta ”The Big Five” (Lejon, Leopard, Elefant, Noshörning och Buffel). Det finns också många privata naturreservat som kan stoltsera med de fem stora.

Delar av Welgevonden är savannliknande.

Ett sådant reservat är Welgevonden (www.welgevonden.org), som är relativt okänt trots att det bara ligger cirka tre timmars körning från flygplatsen i Johannesburg. Reservatet är hela 36 000 hektar stort och har en väldigt varierad natur. I norr är det rejält kuperat, medan det i söder påminner om de stora savannerna i Östafrika. Man har också ett ovanligt stort bestånd noshörningar och har valt att inte såga av hornen på dem för att skydda dem mot tjuvjägare. Istället finns här en ovanligt effektiv skyddsorganisation.

Welgevonden ligger i den del av Sydafrika som kallas Waterberg och som även en icke afrikaansspråkig förstår betyder det ”Vattenbergen”. Namnet är mycket talande och det finns med andra ord ovanligt mycket vatten för att vara i den här delen av världen.

Här finns ett 20-tal lodger och en del privata hus. Alla har minst 500 hektar mark omkring sig och ingen av dem ser någon av sina grannar. Med andra ord är det riktigt bra vildmarkskänsla i reservatet.

Jag åker till Welgevonden för att jag helt enkelt är nyfiken på hur det ser ut och jag blir mycket positivt överraskad av vad jag hittar så nära Johannesburg/Pretoria.

Entren till Laluka.

Än mer positiv blir jag när jag spontant bestämmer mig för att stanna kvar i Welgevonden över natten och av en ren slump hamnar på Laluka Safari Lodge (www.lalukasafarilodge.com).

Laluka togs för en tid sedan över av den belgiska familjen Eeman och de har gjort underverk med den nu femstjärniga lodgen. De har vänt på varenda sten och renoverat med de bästa och mest ekologiska material som de kunnat hitta. Det är sofistikerat utan att kännas det minsta överdrivet.

Varje Bungalow har en egen liten pool.

Den ”afrikanska delen” av familjen Eeman består av pappa Didier, sonen Simon och hans italienska fru Giulia. Simon och Giulia ansvarar för den dagliga driften av Laluka och Didier, som dragit sig tillbaka från sitt bankjobb i Belgien, stöttar med bland annat marknadsföring.

Laluka tar max tolv gäster som bor i rejält tilltagna privata bungalows med magnifik utsikt och egen pool nedsänkt i terassen framför huset. För säkerhets skull är hela campen inhägnad av elstängsel, så det är ingen risk att du blir överraskad av ett hungrigt lejon eller en irriterad elefant när du är på väg hem från kvällsmålet i mörkret…

Maten är på topp på Laluka.

Maten på Laluka är förresten värd ett eget kapitel. Jag har varit på många lodger, men det som serveras på Laluka är något av det bästa jag stött på! Den är inte tillkrånglad, men däremot fräsch, spännande och överraskande. Du som är matlagningsintresserad kan studera hur de skickliga kockarna jobbar eftersom köket är öppet ut mot restaurangen. De delar dessutom gärna med sig av sina trick. För att stimulera matlagningen ytterligare och föra in nya idéer kommer en belgisk stjärnkock hit med jämna mellanrum och spenderar någon vecka i köket.

För att försäkra sig om de bästa råvarorna till köket har Laluka också köpt en egen farm i utkanten av reservatet. Här odlar de sina egna organiska grönsaker och har egna djur. Egen honung och osttillverkning ger också genomslag på menyn.

Det är ingen slump att personalen kallar sig Lalukafamiljen.

Frågan är dock om inte Lalukas största tillgång är personalen! Familjen Eeman har lyckats skapa en stämning som gör att det känns som att man kommer och hälsar på en familj i deras privata afrikanska lodge. Servicen är på topp, men det finns inte en tillstymmelse till underdånigt uppassande, något som tyvärr kan kännas på många lyxiga ställen i Sydafrika.

Är du fotointresserad finns det förresten lysande möjligheter att utveckla dina kunskaper i naturfotografi. Simon är en skicklig fotograf (han har bidragit med bilderna som illustrerar den här artikeln) och har tagit alla bilder som pryder lodgen. Han har också byggt upp en exklusiv elektronisk fotostudio där du kan jobba med dina bilder och även skriva ut dem i hög kvalitet.

Självfallet har den höga nivån ett pris. Du betalar runt 8 500 rand per natt och person för att bo här, men då ingår nästan allt – all mat och dryck (förutom de riktigt exklusiva dryckerna), två safaris per dag, vandring om du känner för det, tvätt, wifi samt transfer till och från gaten till reservatet. Personligen tycker jag det är väl placerade pengar om du vill få en mångfacetterad safariupplevelse.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i Djur och natur, Lodge, Mat och Dryck, Safari, Sydafrika | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Punktering i ödemarken – och reservhjulet stulet (17-18/10, 2021, Beaufort West – Pretoria, Sydafrika)

Det är långt mellan gårdarna på de ödsliga bergsvägarna .

Dagens etapp på min resa från Cape Town till Pretoria tar mig från Beaufort West via väg R61 till Murraysburg, Nieu-Bethesda, Middleburg och Colesburg till Phillippolis. Första biten är i ärlighetens namn rätt trist med en spikrak väg genom ett pannkaksplatt, torrt landskap. Jag kan dock skönja bergen norr om vägen och så fort jag svänger av från R61 strax innan Aberdeen och ut på småvägarna norrut så blir det fantastiskt vackert igen. Jag kör på ödsliga vägar och då och då genom branta bergspass med magnifik utsikt. Som vanligt ser jag inte en enda bil.

Tryckmätaren TPMS201DX har fungerat utmärkt under snart tre år och överlevt många punkteringar.

Det märkliga är att de här små grusvägarna ofta är riktigt bra att köra på. För det mesta kan jag köra fort, men givetvis finns det också sträckor som är obeskrivligt dåliga. Och trots att jag har riktigt bra terrängdäck på bilen så är punkteringar en ständig huvudvärk. Efter ett par tidigare ordentliga punkteringar har jag skaffat trycksensorer i däcken, som larmar när trycket sjunker. Utan dessa är det stor risk att däcket blir förstört innan man upptäcker punkteringen. Men varningssignalerna gör att jag kan stanna i tid och byta däck. Det enda jag saknar är en femte sensor så man kan se trycket även efter att man bytt till reserven.

Dagens punktering inträffar strax innan den pittoreska lilla staden Nieu-Bethesda. Ena bakdäcket har sett för många vassa stenar och jag svänger av för att hissa upp min VW Amarok och byta till reservhjulet. Till min hjälp har jag en ny hydraulisk domkraft, som ersätter den livsfarliga högdomkraften som är standard på de flesta terrängbilar. Jag har skaffat en ARB Hydraulic Long Travel Jack (https://www.arb.com.au/recovery/hi-lift-jacks-accessories/jack/) . Den kostar en förmögenhet, men är värd vartenda öre.

Dagens punktering bjuder dock på en överraskning. När jag ska hissa ner reservdäcket, som sitter under flaket på bilen, känns det en smula ovant och jag böjer mig ner under bilen för att kika. Till min stora förvåning är det helt tomt där hjulet ska sitta. Någon har helt enkelt stulit reserven i ett obevakat ögonblick! Märkligt nog är det här den första stölden jag råkat ut för under mina fyra år i Sydafrika. Men ännu märkligare är nog att jag just på den här resan har fem hjul till på bilens flak! Det är en uppsättning standarddäck som jag bestämt mig för att köra upp till Pretoria – och ett av dem sitter snart på plats.

Die Waenhuis är en mysig restaurang som serverar bra mat.

Trött och törstig efter däckbytet svänger jag in på förträffliga restaurangen Die Waenhuis (www.facebook.com)  i Nieu-Bethesda och får en härlig söndagslunch för 140 rand.

Under lunchen funderar jag på det kloka i att fortsätta på småvägarna med ett vanligt landsvägsdäck på bilen. Beslutet blir att lämna småvägarna och köra på asfalt upp till Phillippolis där jag tänker tillbringa natten. Eftermiddagsetappen blir därför rätt odramatisk.

Die Groenhuis ligger i den lilla pittoreska orten Philippolis.

På vägen slår jag en signal till Jens FriisDie Groenhuis Guesthouse (www.diegroenhuis.co.za). Jens var journalist i Johannesburg innan han bestämde sig för att flytta hem till Phillippolis och ta över det lilla hotellet efter sina föräldrar – precis innan Coronan bröt ut. Under den hårda pandeminedstängningen i Sydafrika ägnade han tiden åt att bygga om och renovera och nu har Groenhuis plats för 20 gäster. Om några av dem är från teamet runt Discoverys dokusåpa ”Naked and Afraid” som just nu spelas in i trakten är jag inte säker på, men mycket tyder på det…

När jag på söndagskvällen får assistans av den hjälpsamma grannen Johan för att laga min punktering visar det sig att han också är kugge i TV-produktionen. Han ser till att deras fordon funkar och just nu har han ett dygn på sig att byta växellåda i en av deras bilar. Det innebär att han får stiga upp mitt i natten, köra de knappa 20 milen till Bloemfontein, plocka upp en ny växellåda, köra tillbaka och sedan skruva in den nya lådan innan det blir mörkt. Försök få den servicen på en svensk bilverkstad!

Själv kliver jag också upp väldigt tidigt på måndagsmorgonen för att köra de sista 65 milen till Pretoria och för att göra det bekvämt för mig själv väljer jag att ta denna etapp på motorvägen N1 – tråkigt, men bekvämt och snabbt.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bed&Breakfast, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Mat och Dryck, Sydafrika | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mot huvudstaden genom boskapsgrindar (16/10, 2021, Cape Town – Beaufort West, Sydafrika)

Att köra från Cape Town till Pretoria är normalt sett en synnerligen tråkig övning. 14-16 timmar på en i princip spikrak väg är inte något nöje, även om omgivningarna här och där är vackra.

Stundtals väljer jag därför att köra småvägar. Det blir inte särskilt mycket längre, men tar förstås väldigt mycket längre tid. Idag väljer jag en ny rutt för första etappen. Den går via Wellington, Ceres, Sutherland, Merweville och dagen slutar i Beaufort West.

Vingården på Waverly Hills odlas helt organiskt.

Dagen börjar med en bra överraskning. Precis när det börjar tunna ut med vingårdar ser jag plötsligt en skylt som pekar mot Waverly Hills (www.waverlyhills.co.za) . Det märkliga är att jag läste om just denna vingård i en vinbok igår. Waverly Hills tillverkar alla sina viner organiskt och har fått en del bra recensioner. Jag passar på att utnyttja ett par specialerbjudanden och får ett par lådor bra viner för under 30 kronor flaskan. Mycket bra start på resan.

En typisk gård i Karoo. Till höger syns ett kupolformat hus som var vanligt när Karoo började koloniseras. Numera finns bara ett par hundra kvar.

Strax efter vingården kör jag igenom den lilla staden Ceres. Sedan börjar den riktiga vildmarken och den enorma halvöknen Karoo, som täcker nästan en tredjedel av Sydafrika och är större än Tyskland!

Trots de enorma vidderna bor här bara en knapp miljon människor, sju miljoner får (som är varumärkesskyddade precis som Parmaskinka och Champagne) samt en miljon getter. De sistnämnda står förresten för nästan 60 procent av mohairproduktionen i världen.

Boskapsgrindar är fortfarande vanliga efter småvägarna i Karoo.

För att ni ska förstå hur ödsligt det är i Karoo kan jag berätta att jag under fyra timmars körning mellan Ceres och Merweville bara mötte två (!) bilar. Däremot fick jag öppna ett oändligt antal boskapsgrindar och hur otroligt det än kan låta passerade jag också två små Padstals. Den ordagranna översättningen av Padstal är ”liten affär vid vägen”, men nuförtiden är de oftast små restauranger med god, billig, hemlagad mat. Ofta finns det också några hyllor med sådant som produceras på gården där de ligger.

Tyvärr var det lite för kallt i poolen på Herehuis.

Efter Merweville försöker jag förgäves hitta en minimal väg som ska gå genom bergen till Beaufort West, men trots en halvtimmes idogt letande lyckas jag inte hitta den och därför blir det ungefär 10 mil på huvudvägen N1 som avslutning på dagen.

I Beaufort West tar jag in på det lilla guesthouset Die Herehuis Gastehuis (www.herehuis.co.za) . Ett trevligt rum kostar mig 640 rand inklusive frukost och hade det varit lite varmare hade jag kunnat svalka mig i deras pool.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerat i 4x4, Bil- och taxiresor, Djur och natur, Hotell, Sydafrika, Vin | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar