Tidig uppgång är en grundförutsättning för en bra ballongflygning. Därför stod väckarklockan i morse ställd på 05.30. Idag var det nämligen dags för en färd i varmluftsballong över Toscanas kullar och gamla städer. Sist jag flög ballong var under första ballongturen någonsin i Umeå i slutet av 70-talet då jag jobbade på Västerbottens Folkblad (www.folkbladet.nu). Det bar sig inte bättre än att vi kom in lågt över travbanan i stan och skrämde livet ur ett stort antal hästar som bröt sig ur sina hagar. Jag tror det tog tre dagar innan de hade fångat in den sista rymlingen…
Röd Virginballong över Toscana.
Den här flygningen kändes dock betydligt bättre förberedd än min premiär och ”flygbolaget” Ballooning in Tuscany (www.ballooningintuscany.com) var grymt proffsiga.
Bolaget är för övrigt ett dotterbolag till brittiska Virgin Balloon Flights (www.virginballoonflights.co.uk) som trots namnet inte ägs av Sir Richard Branson utan av svensken Kenneth Karlström som flugit ballong i över 30 år och är en av världens mest rutinerade ballongpiloter. Han tog över bolaget 2002.
Chris Monk värmer luften i ballongen innan take off.
Chef för det italienska dotterbolaget är Chris Monk (www.chrismonkballooning.com), en mycket rutinerad pilot som också var den som flög oss. Han har flugit ballonger i 20 år, i 20 länder och bland annat flugit över engelska kanalen (inte så kul om vinden vänder, skulle jag gissa) men som nu startar strax utanför den lilla bergsbyn Montisi. Tyvärr är ballongflygning inget billigt äventyr – 240 Euro för vuxna och 190 Euro för barn. Ballongerna är dyra och slits ut rätt snabbt (efter fyra år brukar de bli båttäckningsmaterial istället), säsongen kort och det behövs ungefär en anställd per två passagerare för att klara av allt runt en flygning.
En mycket avslappnad ballongpassagerare (jag).
Lite nervöst var det innan ballongen hade lyft, men väl uppe i luften slappnade de flesta passagerarna av (ballongen vi flög kan ta hela 16 personer i fyra olika små ”kabiner”). I mitten tronade Chris, fyra jättelika gasflaskor samt tillhörande brännare som värmer luften och därmed lyfter ballongen. Det finns många anledningar till att ballongflygning är något extra. En är självfallet den makalösa utsikten, en annan att man flyger i friska luften, och en tredje är att det är tyst (förutom när man måste dra på brännarna för att värma luften i ballongen och få den att stiga). Men det märkligaste tycker jag ändå är att det är helt vindstilla i korgen eftersom man driver med samma fart som luften runtikring. Det spelar ingen roll hur mycket det blåser ute, det är ändå helt stilla i korgen.
Den italienska bubbelvarianten är god efter ballongflygning och det franska originalet bra för att lugna franska bönder.
Eftersom det var en mycket stilla morgon blev vår landning efter en dryg timme synnerligen odramatisk och vi kunde snart duka upp den traditionella champagnefrukosten, som för övrigt har en historisk bakgrund. Man började flyga ballong i slutet av 1700-talet i Frankrike. Av förklarliga skäl blev det ofta en smula upprört på marken när det kom ner män från himlen i ballonger och rätt många fick fly (landnings)fältet jagade av andra upprörda (och mindre upplysta) män med högafflar. För att råda bot på detta valde man att hänga champagneflaskor i långa rep under ballongerna. Detta skulle:
A. Bevisa att männen som kom ner från himlen var hederliga fransmän.
B. Passivisera de som trots denna insikt fortfarande viftade med högafflar.
Om knepet lyckades är höljt i dunkel, men traditionen lever i alla fall. Vi drack självfallet den italienska varianten av champagne kallad Prosecco. Det var toppmärket Ferrari (www.cantineferrari.it) som stod på picknickbordet. Mycket gott om en enkel person som jag får säga det.
Montisi sedd från ballongperspektiv.
Att man valt just Ferraridrickan har att göra med att den lilla byn Montisi (www.montisi.com) av någon anledning (jag förmodar att det har något med pengar att göra…) enligt lokala uppgifter har den högsta Ferraritätheten (www.ferrari.com) i världen. Vi såg bara en Ferrari, däremot upptäckte vi en för oss ny, underbar liten by, än så länge rätt opåverkad av turism och med väldigt trevliga, söndagsfina invånare. Resans bästa cappucio kostade 1 Euro på den lokala baren och dessutom hittade vi gott vin och härlig olivolja på Azienda Agricola la Grancia som också har ett litet lägenhetshotell i byn (www.lagrancia.com). Res till Montisi innan alla turisterna gör det!
