Frukosten blir gärna lång när det är varmt på terassen och utsikten ser ut så här.
Ivern att dra iväg på upptäcksfärd dämpas en smula när man bor i ett fantastiskt hus med en flera hundra kvadratmeter stor terrass täckt av urgamla klätterväxter och hela Medelhavet i 180 graders vy utanför.
Därför tar frukosten betydligt längre tid än vad den gör hemma när skolan börjar 08.15 och det är 6 grader varmt och spöregn. I Medelhavssolen tar frukosten och 100 sidor i Bengt Ericsons utmärkta nya bok ”Den Nya Överklassen” ett par timmar. Klicka på länken för att läsa mer om den.
Sedan är det dags för klättring ner till havet igen. Det här är inget för pensionärer (eller också är det just vad det är – obligatorisk daglig trappklättring kanske gör att Positanoborna blir urgamla?).
Stranden – idag väljer vi Spiaggia del Fornillo – är precis som jag vill ha den, grå, men med fantastiska mjuka slipade småstenar. Stenstränder slår alltid kritvita ständer med finkornig sand som tränger in på alla möjliga och omöjliga ställen.
La Marinella ser inte mycket ut för världen, men har fantastisk mat!
Östra hörnet av stranden bjuder också på den första riktigt, riktigt bra italienska matupplevelsen på den här resan. Där ligger La Marinella (Via Positanesi d’America, 42, 089-81 18 43). Vi kan se taket på den från vår terrass och det är ingen särskilt lockande syn. Där ligger en solblekt kanot som säkert inte varit i vattnet på några år, en rostig skottkärra och några krukväxter som verkar vara ditslängda för att de ska vara ur vägen. Designmässigt blir det inte mycket bättre när man kommer ner till restaurangen, det är slitet på gränsen till fallfärdigt, men läget är vackert och damen som uppenbarligen är innehavare ser trevlig ut så vi bestämmer oss för att prova. Vilken fullträff!
Här döljer sig ett toppkök.
Det är inte bara trevligt utan maten är precis så som jag vill att mat ska vara till lunch i varmt klimat. Tillagad på perfekta råvaror och utan krusiduller. Vi tar in en blandad sallad, mozarella på en bädd av citronblad som gratinerats hastigt i ugnen, hastigt fräst bläckfisk (ja, jag vet att jag älskar färsk bläckfisk), ett stort fat blandade musslor i en makalös vin- och smörsås samt en portion melon och parmaskinka till den unge mannen. Allt är perfekt!
Melonen är gudomlig och skinkan likaså, dessutom är det en rejäl portion så att även en sugen 7-åring blir mätt. Mozzarellan med lätt citronsmak smälter i munnen, bläckfisken är hastigt fräst i fantastisk olivolja, med bara en aning salt och alldeles lagom lite vitlök och när musslorna är uppätna slåss vi nästan om såsen. Ovanpå det blir vi mycket bestämt rekommenderade en lokal specialitet. Det är sorts paj som innehåller panacotta med marinerade päron. Den har fantastisk konsistens och är precis lagom söt. Med vin, kaffe och en glass till det uppväxande släktet går allt på drygt 50 €, mycket väl placerade pengar. När jag tänker på att jag hemma ofta får betala 95:- för en dagens lunch och ett glas vatten blir jag nästan rörd till tårar…
