”Vår” strand – föredömligt öde i början av oktober – trots att det är över 20 grader varmt i vattnet.
Onsdagen blev en vilsam mellandag med bad, god lunch (då vi hittade ett nytt, bättre internetställe på restaurangen i hotell Pupetto på ”vår” strand – Spiaggia del Fornillo – för 6 € i timmen) och en lätt surrealistisk upplevelse till middag.
Vi gick på den restaurang som ligger närmast oss – Restaurant Medditerraneo (www.mediterraneopositano.com) – och sällan har vi ätit på ett så turistigt ställe. Här fanns alla ingredienser – skönsjungande man med mandolin, stor mage och smörigt leende (han delade till och med ut tamburiner till gästerna som glatt men en smula generat spelade med), kypare med ännu smörigare leenden som kunde två ord på samtliga språk (nuvarande och utdöda), konstiga prydnader på väggarna (Felix var mycket intresserad av de omfångsrika brösten på plastsjöjungfrurna som satt fastspikade ovanför akvariet), etc. etc.
Trots den lite surrealistiska omgivningen var maten god. Mycket lätt tempurafriterade squashblommor med ricottaost till förrätt och fylld bläckfisk till huvudrätt. Ovanpå det en utmärkt creme brulée – alldeles slät i konsistensen, inte för söt och med riktigt hårt bränt socker (ni vet väl att sockret ska brännas två gånger för att få rätt smak?).
Till sist var vi helt enkelt tvungna att kapitulera inför de ihärdiga försöken att skapa stämning (till och med Hedda sågs med en tamburin i handen och Felix tyckte självfallet att det hela var helt oslagbart). Det blev 1-0 till turistkrogens medarbetare på ren och skär vilja – ett lysande exempel på att man aldrig, aldrig ska ge upp. I Sverige hade hela servisen sjukskrivit sig efter den första kvarten med generat leende gäster som försökte fästa blicken på allt annat än de som arbetade på krogen.
Viss hjälp till islossningen fick de ärlighetens namn av en trave ryssar/ryskor som strålande gärna sjöng med precis som Egon Kjerrman – hellre än bra.
