Botswana är för ovanlighetens skull grönare än grönt. Tittar du noga kan du också se en massa vita fläckar, det är några av de miljarder fjärilar som migrerar genom Botswana på väg till Mozambique.
Ända sedan vi körde över gränsen till Botswana har vi slagits av något väldigt speciellt – Botswana är helt grönt! Det är något mycket ovanligt, normalt sett går landskapet i 100 nyanser av brunt, men osedvanligt ihärdiga regn har gjort att det växer högt grönt gräs i något som liknar neonfärg. Om du varit på Irland eller Island när gräset börjar komma på våren vet du hur den färgen ser ut. Buskar och träd är också frodigare än normalt.
Det finns faktiskt en väg under vattnet, men det är omöjligt att veta hur den ser ut.
Mängden vatten gör också att de mindre vägarna är minst sagt intressanta. De första 15 kilometrarna från Maun är helt OK, men sedan kommer vi ut på de vägar som är markerade som 4×4-vägar på kartan. Här är det helt annorlunda. Det är som att köra på en lågintensiv vattenfylld berg- och dalbana. Upp på ett litet krön och sedan ner i en svacka som är fylld med vatten av okänt djup. Detta upprepas ungefär var 100:e meter.
Sämre lägerplatser kan man ha.
Det går smärtsamt långsamt (10-15 km/h) att ta sig fram Khwai Community Camp som ligger inklämd precis där nationalparkerna Chobe (www.chobe.com) eller Moremi (www.moremi.com möts och där vi ska campa i ett par dagar. Campen är egentligen bara några skyltar som märker ut var man får slå upp sin boplats. Det finns dusch och toaletter, men de funkar ytterst sporadiskt och definitivt inte när vi är där. Just detta känns dock helt oväsentligt. Läget är obeskrivligt läckert och det finns inte en människa på flera timmars avstånd.
Några hundra meter från lägret flyter floden Khwai (som inte har något gemensamt med sin mer kända namne i Thailand som skildras i filmen ”Bron över Floden Kwai”).
Den första turen i omgivningarna blir lugn. Den fantastiska växtligheten är vacker, men inverkar negativt på möjligheterna att få se djur. Det beror på tre saker:
- Växtligheten är så tät att det är svårt att se djuren, även om de är nära.
- Det finns mat överallt och det betyder att djuren inte behöver röra sig så mycket.
- Det finns vattensamlingar i varje sänka och djuren behöver inte gå fram till vattenhålen och floden.
Den här lejonungen tränar på att se skräckinjagande ut.
Red Lechwes finns bara i det här området.
Den andra dagen i Kwhai lossnar det plötsligt. Först får vi se en liten flock Red Lechwe, en antilop som i princip bara finns i norra Botswana och strax efteråt kör vi in i en flock väldigt avslappnade lejon som har en lååång föreställning för oss. Det är kul som omväxling, annars brukar ju lejon mest syssla med att sova och de mest spännande stunderna är när de gäspar…
Det myckna regnandet betyder också att vi då och då behöver ta oss över större vattendrag. Eftersom alla bilar i vår grupp har snorkel för luftintag och är anpassade för djupt vatten är det inga problem, men det är alltid en smula nervöst när vattnet börjar komma över motorhuven och upp mot vindrutan. Då gäller det att hålla nerverna i schack och inte öka farten, bilen ska bara glida fram så nära tomgång som möjligt. Sedan gäller det att till varje pris hålla motorn igång. Stannar den kommer vattnet in genom avgasröret och det betyder mer än problem…
När vi väl börjat se djur rullar det på med giraffer, elefanter, zebror, impalaflockar, flodhästar och krokodiler och några pukus, en annan antilop som bara finns här i Okavangodeltat. Fågelskådarna i gruppen har också högtidsstunder och samlar snabbt på sig en bra bit över 100 arter. Däremot håller sig hyenorna och vildhundarna borta.
Nyår i vildmarken.
Sista kvällen i Khwai är det nyårsafton och Simon och Des har gjort sig till med nyårdekorationer och extra fin middag. Trots det är det ingen som orkar hålla sig vaken till midnatt och det nya året skålas in betydligt tidigare. Det frestar på att kliva upp fem på morgonen för att vara ute när solen går upp och djuren är som aktivast.
