Veckans Tips – vecka 31, 2011
Janne Martinsson blir inte imponerad i första taget, men kombinationen Nordgrönland, kajak och isberg gjorde även honom blankögd.
Min kompis Janne Martinsson kom hem från semester härom dan, alldeles våt i ögonen. Han hade just sett och upplevt det vackraste nånsin, sa han. ”Högt i tak, oändligt glest mellan tyskar; tänk Bohuslän, multiplicera det med hundra, addera sen isberg”.
Det handlar om Nordgrönland där han kajakat i skärgården och isfjordarna. I Upernavik, den sista större orten före Quaanaaq/Thule och sextio mil norr om polcirkeln, har kajakentusiasten Nikolaj Sörensen på sin semester – han jobbar annars på Upernaviks sjukstuga – dragit igång en turistverksamhet (www.kayak-north.com) för likasinnade. Han hinner med ett par expeditioner per säsong och utvecklar dem tillsammans med ambitiösa svenska Grönlandsresor (www.gronlandsresor.se). I år arrangerades två tripper, på två respektive tre veckor. Nikolaj Sörensen själv fungerar som medpaddlande guide.
Nikolaj Sörensen.
Lite detaljinfo för kajaknördar: Grundstommen i Nikolajs flotta är Prijon Seayak (www.prijon.com) och ett par tyngre Kodiak. Han har paddlar för breda smakriktningar, mest av märket Werner (www.wernerpaddles.com). Spark(torr)dräkt är ett måste och ingår.
Till det behövs ett bra eget underställ, neoprenskor/stövlar och någon typ av lättare handskar – i neopren eller, ny upptäckt: tunna arbetshandskar från sjukstugan….
Isbergen dämpar vinden och sjögången.
Det här är alls ingen machogrej om någon missleds att tro det. Visserligen bör man vara någorlunda hemmastadd i havskajaking, men förutom vattentemperaturen (2 grader) är villkoren rätt lika en majpaddling på västkusten eller skärgården. Ja, kanske rentav snällare – väldigt lite blåst, mycket spegelblankt eftersom isbergen dämpar. Och middan hämtar man i havet med pilk.
Under en veckas paddling hinner man med att besöka någon av de kvarvarande fångstbyarna där grönländarna numera adderar säl- och isbjörnsjakten till den nya näringen hällefisk, grönländsk hälleflundra. Eller bestiga berget på Kingittorsuaq där man hittat en runsten från 1300-talet som anses markera den nordligaste punkten vikingarna tog sig till.
Inte en tysk så långt ögat når…
En sån här expedition kan synas dyr – 32 000 till 35 000:- med resa, utrustning och allt. Men egentligen inte, säger min kompis. På köpet rensade han ut en hel del fördomar. Som de om kyla, fylla och halvtaskig, halvkolonial levnadsstandard. (Fast i sommar har det elaka begreppet ”Nordgrekland” hörts användas för att beteckna hemmastyrets ekonomi.)
Sist, men inte minst, smakar grönlandsval i tomatsås och oregano gudomligt, enligt herr Martinsson.
Resekamraterna Camilla och Kjell instämmer helt.