Lejonungarna är bara några dagar gamla och väl dolda i ett tätt buskage.
Idag är det dags att lämna den fantastiska vildmarkscampen i Khwai, men innan vi sticker passar vi på att kolla en av gårdagens upptäckter. I ett tjockt buskage mitt i campen hörde Simon ett jamande ljud. Det visade sig att en lejonhona med fyra nästan nyfödda ungar hade gömt sig där. Vi tittade försiktigt till dem ett par gånger igår, men nu på morgonen hade de dragit vidare till nya jaktmarker.
Hanen jobbar ihärdigt för att rulla iväg bollen med elefantspillning, medan honan bara åker med.
Det är tio mil att köra till vår nästa camp – Savuti Campsite. Det kan ju tyckas som nästgårds, men det tar större delen av dagen att ta sig dit. Det är också gott om dyngbaggar som vi försöker undvika att köra över. Dyngbaggarna här nere gör stora bollar av elefantspillningen och rullar sedan ”hem” dem genom att klättra upp på dem och förskjuta tyngdpunkten. Det är hanarna som gör jobbet. Honorna klamrar sig fast på bollarna och åker snålskjuts.
Kadavret av en av de 350 elefanter som dog när de drack algförgiftat vatten.
Vi blir också vittne till en oroande utveckling. I juni/juli dog ungefär 350 helt friska elefanter i Okavangodeltat plötsligt och till synes oförklarligt. Nu har man kommit fram till att de dog av giftiga alger i vattnet. Samma typ av algblomning som vi ibland får i svenska vatten. I Botswana kan man härleda blomningen direkt till höga temperaturer. Med andra ord dödar klimatförändringarna elefanter i Afrika. Vi såg (och kände lukten) av ett antal av kadavren efter de döda elefanterna.
Baobadträden blir både enormt stora och obegripligt gamla.
När vi når Savuti inser vi att det är en bemannad camp och där finns makalöst välskötta toaletter och duschar med varmvatten samt en liten shop som säljer dricka av olika slag och lite snacks. Stor lycka för de flesta i gruppen.
Naturen kring Savuti är väldigt varierad. Här finns både berg och slätter, tjock buskskog och öppna gräsområden. De märkliga Baobabträden, som kan bli upp till 4000 år gamla, trivs också här. Precis som i Khwai är allt knallgrönt efter de tunga regnen.
Härifrån har leoparden bra koll på omgivningen.
Foto: Des Steadman
Första kvällen i Savuti går mest åt till orientering campens omedelbara närhet, men nästa morgon är vi uppe i ottan igen. Återigen levererar kattdjuren. Först på menyn är en leopard som överblickar omgivningarna från en plats högt uppe i ett träd. Leopardernas förkärlek för träd beror inte bara på att det är en säker utsiktsplats utan också på att de gärna tar upp sina byten för att hålla dem undan från hyenor och lejon, som ofta åker snålskjuts på de skickliga fläckiga jägarna. Leoparderna jagar alltid ensamma och har inte en chans att försvara sitt byte mot de rovdjur som agerar i flock.
Girafferna har bra koll på lejonet.
När leoparden tröttnat på oss och värdigt promenerar iväg i gräset är det lejonen som tar över underhållningen. En flock ligger alldeles fram en stor grupp giraffer. Lejon gillar giraffer som middagsmat, men den här gången ligger de lugnt och girafferna är inte heller oroliga, även om de är mycket nära de stora katterna.
Dagens höjdpunkt står lejonen också för. Sent på eftermiddagen har en flock sju lejon fått vittring på en stor hjord med gnuer och det är uppenbart att lejonen gärna skulle ha gnuerna på menyn. De gillar också vår bil och som närmast är de bara en meter från framdörren. Förutsättningarna för jakten är dock inte perfekta och det är nästan helt mörkt innan en av lejonhonorna bestämmer sig för att slå till. Men gnuerna är på sin vakt och lejonet tröttnar snart på att jaga det utvalda bytet. Långdistanslöpning är inte lejonens bästa gren, de är typiska sprinters och lär göra 100 meter på under sex sekunder.
