Idag var det 163 dagars sedan Sydafrika stängde ner på grund av Covid-19. Så många dagar i sträck har jag inte sovit i min egen bädd sedan jag gick ut grundskolan. Det är därför med en viss förväntan jag sätter mig i bilen för att köra 2000 km till Manyeleti (www.manyeleti.com), som är en del av den utvidgade Krugerparken, alltså de privata naturreservat som rivit staketen mot parken för att skapa ett större område för djuren att röra sig på.
För att suga på karamellen beslutar jag att ta en 200 km omväg via det stora och ödsliga området Karoo i nordvästra delen av Sydafrika. Efter att ha passerat den långa tunneln norr om Cape Town svänger jag därför norrut och kör via Ceres in i landet. Grusvägarna tar vid rätt snabbt och man är snart ute i synnerligen öde del av landet. Färisterna är många och ibland måste man till och med öppna grindar! Vid ett tillfälle är enda mötet på 180 km en lastbil full med boskap.
På vägen passerar jag den lilla staden Sutherland som har hamnat i rampljuset på grund av att förutsättningarna – hög höjd, minimala luftföroreningar och så gott som obefintligt bakgrundsljus – är mycket lämpade för att kika på himlakroppar väldigt långt borta. Forskare från hela världen konkurrerar om platserna vid de stora teleskopen vid Southern African Large Telescope (SALT) (www.salt.ac.za). För 60 rand får man en rejäl guidad tur och tillfälle att komma in i två av de många teleskop som samsas på bergsplatån på 1 800 meters höjd.
Nästa lilla stad på kartan är Fraserburg och därefter passeras Loxton. Dagen avslutas på charmiga Melton Wold Guest House (www.meltonwold.co.za), som är det äldsta guest house som fortfarande är i drift i Sydafrika. Redan 1935 slog man upp portarna och det är ju inte utan att jag funderar på vem som bodde här på den tiden, när det antagligen var ännu mer isolerat. Huset ser nästan exakt likadant ut som när det byggdes, men skulle må bra av lite TLC (tender loving care). När jag vaknar på morgonen är det -2 grader ute och försumbart varmare i rummet.