Efter ett extremt försiktigt julfriande i Johannesburg är det dags att ta ut min VW Amarok och Klipspringer Camper (www.roro.co.za) på ett litet äventyr i det stora och glest befolkade Botswana.
Eftersom gränspassagerna är minst sagt osäkra i dessa pandemitider blir det tidigt avfart från Pretoria till gränspassagen Martins Drift.
Tålamod är ledordet när man ska passera en gräns i Afrika.
Att avsätta mycket tid för gränsen visar sig vara ett bra drag. När vi kommer fram har gränsvakterna just dragit igen grinden mellan Sydafrika och Botswana, eftersom en av de anställda blivit sjuk i Covid. Därför ska hela gränsstationen saneras, ett jobb som beräknas ta tre timmar. I själva verkat tar det betydligt längre tid, men gränspassagen går sedan smidigt med hjälp av ett nytaget Covidtest, som fixades på ett par timmar på Oliver Tambo-flygplatsen i Johannesburg till en kostnad av 600 rand.
Den normala formalian vid gränsen är också enkel. Förutom pass behövs körkort, registreringsbevis för bilen i original och ett brev från försäkringsbolaget som intygar att försäkringen gäller i Botswana. Dessutom tar Botswana ut lite avgifter för bilen vid gränsen och min nota slutar på 120 pula (knappt 100 kronor). Personbilar utan last att deklarera har en egen kö och väldigt få privatpersoner passerar gränsen i dessa tider, så det är väldigt lugnt. Situationen är helt annorlunda för de lastbilschaufförer som sitter fast i kilometerlånga köer vid gränsen. För dem kan gränspassagen ta 2-3 dagar…
Nattlogi vid Limpopofloden.
Vi tillbringar natten i ett safaritält på lodgen Kwa Nokeng (www.kwanokeng.com), precis på andra sidan gränsfloden Limpopo. Det kostar 630 pula och lämnar inte några bestående men.
