Trots att Upington (www.upington.co.za) såg öde ut när vi kom hit sent på kvällen kan vi på morgonen konstatera att det här är ett område där det händer mycket.
Den osannolika mängden soltimmar tillsammans med hygglig vattentillgång från Orange River har skapat en vindruvsindustri som går på högvarv. Man producerar både vin (som ännu har en bit kvar till topplistorna) och bordsdruvor.
I tornet i Khi Solar One förvandlas solenergi till het vattenånga.
Men det mest spännande är ändå solenergisatsningarna. Här finns inte bara stora traditionella solcellsparker utan också världens största solenergitorn – Khi Solar One – som än så länge är ett FoU-projekt. Med hjälp av 4 200 rörliga speglar på marken koncentrerar man solstrålarna mot tornets topp på drygt 200 meters höjd och skapar vattenånga som är upp till 530 grader varm. Med hjälp av denna drivs turbiner som genererar ström. En finess är att systemet lagrar energi i vattenångan och alltså fungerar även nattetid, om än med lägre effekt.
Solcellsfälten runt Upington är enorma.
Den norska firman Scatec (www.scatec.com) driver tre mer traditionella solcellsanläggningar i området och räknar med att producera 650 gigawattimmar per år. Det räcker för att förse en stad med 120 000 hushåll med el.
Tyvärr kan vi bara beundra anläggningarna på håll eftersom ingen i trakten tycks ha kommit på den geniala idén att ordna studiebesök på anläggningarna. Personligen skulle jag anmäla mig på stubben.
Gonana är väldigt trevligt.
Vi kör vidare via Pofadder och Springbok, två andra välkända värmehål i Sydafrika och tar oss sedan till den lilla kuststaden Paternoster och en vilsam natt på ett av mina favorit B&B:s – Gonana Guest House (www.gonanaguesthouse.com) – som drivs av den svenske entreprenören Jonas Sandström och där man kan få ett rum precis på stranden från 675 rand per person och natt.
Vi har sedan bara drygt 20 mil kvar till Scarborough söder om Cape Town och slutet på en drygt 600 mil lång och väldigt Covidanpassad nyårsresa.
