Gårdagens inlägg om Restaurang Troisgros (www.troisgros.fr) i Roanne (www.roanne.fr) i Loire blev en smula summariskt (delvis beroende på den utmärkta middagen…). Eftersom det handlar om en av Frankrikes bästa restauranger (och därmed en av världens bästa enligt fransmännens sätt att se på saken…) ska jag dock berätta lite mer om den.
AMX-30 är en av de stridsvagnar som tillverkades i Roanne, men den får finna sig i att familjen Troisgros betyder mer för staden…
Sagan om hur en liten fransk småstad (som annars är mest känd för att man tillverkar stridsvagnar här) blev ett kulinariskt centrum började redan på 30-talet då nuvarande köksmästarens farmor och farfar öppnade restaurang rakt över gatan från järnvägsstationen i Roanne. 1957 tog sönerna över och 1968 fick de tre stjärnor i Guide Michelin och dem har restaurangen lyckats behålla ända sedan dess, en nästan omöjlig prestation. Idag heter köksmästaren Michel Troisgros, men övergången till nästa (den fjärde) generation verkar redan vara fixad. En av sönerna jobbar redan i köket i Roanne och den andre har just bestämt sig för att gå samma väg. Michel verkar otroligt nöjd med den utvecklingen!
Maison Troisgros är snyggt utan att vara pråligt.
Parallellt med att Michel slagit vakt om de tre stjärnorna – något som kräver nästan total närvaro av köksmästaren – har han och hustrun Marie-Pierre hunnit med att öppna restaurang i femstjärniga Hotel Hospes Lancaster (www.hospes.com) i Paris. De har också öppnat Cuisine(s) Michel Triosgros i Hyatt Regency (tokyo.regency.hyatt.com) i Tokyo samt en enklare restaurang på landet 20 km från Roanne som heter La Colline du Colombier där man också har möjligheter att övernatta.
Men trots alla sidoprojekt är det Maison Troisgros som är kronan på verket. Det är en verkligt läcker restaurang i alla bemärkelser. Snyggt, men diskret, designad och maten är självfallet något alldeles extra. Guide Michelin (www.michelin.com) brukar säga att de trestjärniga krogarna har: ”Exceptionellt bra kök, värt en egen resa”. Det är bara att hålla med. En annan sak jag gillar med Troisgros är att det trots de höga ambitionerna känns väldigt avslappnat. Du är precis lika välkommen oavsett om du har jeans och skjorta eller den svarta kostymen och slips på dig.
På Le Central går stamgästerna.
Sedan är Troisgros självfallet inte ett ställe man går på varenda kväll, det skulle varken plånboken eller hjärtat klara av. För att råda bot på det har man också öppnat en enklare krog i samma hus. Den heter Le Central och serverar mer traditionell fransk mat.
Vill du förresten läsa en engelsk artikel om alla trestjärniga Michelinkrogar i Frankrike kan du klicka här.
Efter dessa utvikningar om familjen Troisgros öden och äventyr tänkte jag återvända till mina egna. När jag lyckas ta mig ur sängen på lördag morgonen serverar Troisgros en frukost som går helt i stil med middagen – otroligt förfinad, sparsmakad och dyr…Den totala notan hade jag helst skrivit på under påverkan av någon smärtstillande opiat, men trots det är jag rätt tillfreds när jag kliver ut i svinkylan (man har haft runt -10 i över en vecka och det är otroligt ovanligt i de här trakterna) för att styra bilen tillbaka till Genève.
Såväl ostarna som ostförsäljaren i Charlieu var stelfrusna.
Färden tillbaka går via den fina lilla staden Charlieu (www.ville-charlieu.fr) som är mest känt för sitt vackra kloster. Kölden och halv storm gör dock att det enbart blir ett snabbt besök med inköp av några stelfrusna ostar från lika stelfrusna försäljare på dagens marknad. Sedan går färden vidare mot Genève tillsammans med tiotusentals skollediga fransmän som ska till alperna för att åka skidor. Köerna vid såväl motorvägstullarna som gränsövergången till Schweiz gör att det tar en evighet innan jag når kvällens övernattningsställe som är Hotell Crowne Plaza (www.crowneplaza.com) som är valt på mycket rationella skäl. Det är hyggligt billigt, det ligger nära flygplatsen i Genève och de har gratis wifi. Förutom detta ser det ut som vilket tjusigare motell som helst och är ungefär lika spännande…
