Kinesiska muren måste ha lockat oerhört för märkligt nog hade jag inga som helst problem att kliva upp 05.30 på morgonen, vilket med min kroppsklockan var 22.30 på kvällen!
Kinesiska muren – Världens längsta byggnadsverk
På vägen mot muren fick jag återigen ett kvitto på hur otroligt stort Beijing är. Det tog ungefär 2,5 timmar innan vi kom ut ur förorterna till stan och då var det inte ens särskilt mycket trafik. Resan till världens längsta byggnadsverk (www.greatwall-of-china.com) gav också en god lektion i den ädla konsten att göra vansinniga omkörningar. Något som var en mycket handgriplig förklaring till varför det omkommer mellan 100 000 och 200 000 personer i trafiken per år i Kina. Den lägsta siffran kommer från polisen, men det beror väl förmodligen på att de fastnar i köerna på väg till olyckorna och att de döda fraktats bort långt innan farbror blå är på plats och kan räkna dem…
De flesta turister besöker kinesiska muren vid Badaling, men jag valde Jinshanling eftersom jag hört att det är både finare, mer vandring på muren och betydligt färre besökare. Fint var det, men jag har ju inget att jämföra med, och lite besökare var det verkligen. Förutom passagerarna i den halvfulla buss jag färdades med var det i princip inga alls.
Tre glada jordenruntresenärer från Västerås på muren.
I Jinshanling klättrar man upp till muren och sedan kan man gå olika långa etapper. Den något bekvämare vandraren kan ta en kabinbana upp, men den var stängd nu under lågsäsongen. Vi valde en av de kortare turerna, det tog ändå ett par timmar och var rejält svettigt på sina ställen, trots att det var åtskilliga minusgrader ute. En del av trippen är faktiskt mer klättring än vandring.
Guiden förklarar den svårnavigerade turen ”gå upp, ta till vänster, gå ner”.
Utflykten var också en bra påminnelse om hur saker och ting fungerar i Kina. Jag blev hämtad på klockslaget 06.00 som överenskommet, kom dit jag skulle och fantastiskt fint var det som sagt (men det var knappast turorganisatörernas förtjänst, det var fixat redan i början av 1600-talet). Det som var däremellan var dock lite sisådär. Visst var det en engelskspråkig guide, men hans guidning bestod av fyra ytterst summariska framträdanden (varav ett gällde första toastoppet och ett annat vilken tid det var lunch) och när vi väl kommit en bit upp på muren vände han snabbt som ögat neråt igen. Och visst var det lunch, men det krävdes kraftfull övertalning för att vi skulle få så mycket att alla blev mätta och dricka ingick självfallet inte. Spiken i kistan kom när vi anlände till stan och guiden snabbt förklarade att från den tunnelbanestation där vi som av en slump stannat bara var tre stationer in till det område där de flesta bodde, men att det kunde ta 1-2 timmar med bussen i den täta trafiken. Det fick självfallet de flesta att lomma av bussen för att ta tunnelbanan, som i och för sig är utmärkt, men bara har skyltar med kinesiska tecken. När alla hade vandrat iväg dök det som av en händelse upp en väldigt mycket mindre buss som skjutsade mig i ensam majestät från T-banestationen till mitt hotell Michael´s House (www.michaels-houses.com). Den sista delen av färden tog ungefär 10 minuter, men genom att skarva en smula om tidsåtgången slapp man skicka en hel drös småbussar…
Jag hade hellre betalat några kronor till och sluppit småmyglet.
Visserligen kostade hela utflykten bara 300 kronor, men jag hade hellre betalat 400 kronor (lägger ni en tusenlapp får ni egen bil och guide) om jag istället fått en intresserad guide och sluppit allt småmygel. Å andra sidan hade jag ju då inte haft några lärdomar att delge i detta ärende, så jag ska väl egentligen inte klaga.
