Tidig uppstigning på hotell Wagrainerhof (www.wagrainerhof.com) i Wagrain. På österrikiska skidorter tar man frukostar på allvar och Wagrainerhof är inget undantag. Här finns allt och dessutom fyra olika sorters mörkt bröd av yppersta klass – sånt gillar jag.
Efter den rejäla frukosten är det äntligen dags för årets första skidåkning i området Wagrain-Kleinarl (www.wagrain-kleinarl.at). Med tanke på att man fick sin första natursnö för bara ett par dagar sedan är pisterna häpnadsväckande bra. De kunde förmodligen ha varit ännu bättre om det inte hade varit världscuptävlingar (www.fis-ski.com) i systemet och det sannolikt tagit mycket kraft för att skapa perfekta förutsättningar för dagens storslalomtävling för damer (som inte gick så bra för de svenska tjejerna).
Vår skidåkning ligger inte riktigt i klass med värlscupåkarnas, men vi börjar i alla fall med att ta oss upp till ortens stolthet, linbanan G-link, som går mellan två bergstoppar och på så sätt knyter ihop liftsystemet. Linbanan har bara två stolpar och de ligger dessutom väldigt nära de två stationerna. Det betyder att man har en frihängande vajer som är över 2 kilometer lång! Där dalgången är som djupast är man 232 meter över marken. Häftig ingenjörskonst och det finns också en utställning för den som gillar att nörda ner sig i mekanik.
Rejält käk på Jausenstation Ennskraxn.
Sen och välbehövlig lunch blir det på bergshyttan Gipfelstadl (www.gipfelstadl.at). Stadig österrikisk mat till bra priser, men kanske inte något under av finess. Desto roligare blev det på kvällen då ortens turistchef Stefan Passrugger hade bjudit med oss hem till den lilla restaurang som ligger på hans föräldragård högt uppe i bergen i Kleinarl – Jausenstation Ennskraxn (ennskraxn@aon.at). Sista biten får man promenera, men det är bara bra för aptiten. Föräldrarna är i 80-årsåldern, men driver fortfarande gården, som har mjölkkor och där man varje år slår gräs på traditionellt sätt för att ha hö till vintern. Ugnsstekt kalvstek med benet kvar i, rejäl knödel, grönsaker, sås och lingonsylt var det som bjöds. Till efterrätt blev det självfallet en tallrik med den österrikiska pannkaksrätten kaiserschmarrn. Eftersom jag gillar rustik och okonstlad mat på bra råvaror åt jag självfallet på tok för mycket! Lite gick det åt när vi sedan åkte släde hela vägen ner till byn innan hemfärden. Dunderkul att åka på en helt tyst släde genom den mörka skogen!
