Utsikt från Axel Munthes San Michele.
Vi fortsatte i sann turistanda med att ta en förmiddagsbåt ut till Capri. 15 € för en enkelresa som tar en halvtimme med de snabbaste båtarna. Det verkar gå hur många som helst och trots att vi läst om att de slutar gå från Positano denna tid på året såg vi inga sådana tecken.
Och trots att vi befinner oss i månadsskiftet september/oktober är det proppfullt på båten och rejält med folk när vi kliver iland i Marina Grande, som är den stora färjehamnen.
Trångt om saligheten i kön till bergbanan.
Från hamnen tar vi bergbanan (kö, kö, kö) upp till Capri stad. Förutom bergbanan finns också ett stort antal små bussar som åker runt på de slingriga bergsvägarna. Alla biljetter tycks kosta 1,40 € och man kan köpa en bunt biljetter nere i hamnen och använda dem allt eftersom.
Vi fortsätter med buss (kö, kö) från staden upp till Axel Munthes Villa San Michele (www.villasanmichele.eu) i Anacapri som faktiskt är en liten oas på den hårt kommersialiserade ön.
Lätt att bli romantisk i San Micheles trädgård.
Den del av egendomen som Axel M bodde i själv och som visas upp är inte stor, men den omges av en helt fantastisk trädgård. Det är inte svårt att förstå om prinsessan Viktoria blev en smula romantisk under de år hon och Axel Munthe tillbringade tillsammans här uppe. Axel Munthe var ju hennes läkare, men allt tyder på att det blev ett läkar-patientförhållande som gick lite längre än vad som är brukligt:)
Vi tar direktbussen (kö) ner till hamnen och sparar därmed ungefär 80 procent av tiden det tog upp. Kring hamnbassängen ligger det ett radband av restauranger med i princip exakt likadana menyer och ivriga inkastare. Jag går efter två regler i dessa sammanhang:
1. Försök hitta något ställe där det verkar sitta inhemska gäster (omöjligt på Capri eftersom alla inhemska redan jobbar på krogar och hotell eller i affärerna och knappast sätter sig på ett turisthak i hamnen).
2. Leta reda på de skönaste stolarna.
Vi hittade de skönaste stolarna på Bar Aprea (www.baraprea.it) och fick varsin tallrik med en oväntad välgjord selektion av marinerade läckerheter från havet. Bra mycket dyrare än vad de skulle kosta i land, men inte så farligt som vi hade blivit varnade för.
Tänk att vatten kan vara farligt, det har vi aldrig förstått förrän vi såg denna skylt:)
När vi nu sett Capri tror jag det kommer att dröja ett bra tag innan vi återvänder. Det är ett i mina ögon typiskt ”been there, done that-ställe”. Hur det är här i augusti törs jag inte ens tänka på!
Kvällen bjuder på bästa matupplevelsen hittills under resan. På Da Vincenzo (www.davincenzo.it, Viale Pasitea 172, 089-87 51 28) som ligger vid den enkelriktade huvudgatan på väg ner mot hamnen sätter vi oss vid ett av de bord som står i princip på gatan, bara någon halvmeter från bussar och bilar. Trots närkontakt med bussarna som växlar ner precis utanför restaurangen för att klara nästa hårnålskurva är det riktigt mysigt.
Men maten – den är mycket mer än mysig! Som förrätter väljer vi en caponatta där huvudingredienserna är tonfisk och rödbetor samt en rätt där fint strimlad och hårt stekt kalamari samsas med små snabbstekta kuber av potatis och squash. Mycket njutbart! Det bästa återstår dock. Efter en hel del velande i menyn bestämmer vi oss för hemgjord tagliatelle med KarlJohansvamp och svart tryffel – och då pratar vi inte om tryffel som en skrämd smaksättare utan om rejäla skivor med den svarta läckerheten. Inte den billigaste pastarätt jag ätit i mitt liv, men definitivt en av de godaste. Felix slukar en ravioli som inte har mycket gemensamt med det som har samma beteckning hemma i skolmatsalen.
På dessertbordet står mandel- och chokladkaka (som vid det här laget blivit Felix absoluta favorit) och pannacotta.
Alltihop kompletteras med ett glas bubbel före maten, en flaska gott lokalt rött vin – Tramonti Rosso 2008 – samt varsin liten digestivo för att hjälpa magen på traven när den ska smälta godsakerna.
Efter den här fantastiska matkvällen står det 145 € på slutnotan.
Själv tycker jag Karl Johan är som allra bäst helt rå (det förutsätter dock små fasta svampar som inte besökts av maskar). Skär svampen i lövtunna skivor och lägg sedan tjockt med svamp på en tunn skiva gott bröd (baka det gärna på en surdeg med dinkelmjöl) som du rostat hastigt och gnidit med en vitlöksklyfta. Ringla över lite av din bästa aromatiska olivolja, toppa med en aning flingsalt och sug i dig av berömmet av de som du låter smaka.
En enkel men god pastarätt med Karl Johansvamp hittar du om du klickar på den här länken.
