Huset vi bor i ligger i mitten av bilden i raden närmast vattnet, ett perfekt läge i Positano.
Att vakna upp i en villa som ligger närmast vattnet i Positano är en magnifik upplevelse. Det innebär nämligen att vi i det här fallet (och så är det för de flesta andra hus i staden) fortfarande har ungefär 100 höjdmeter nedför en brant slingrande trappa innan vi kan doppa tårna i Medelhavet (ett hav där det fortfarande är drygt 20 grader varmt).
När vi ser byn i morgonljuset är det också lätt att förstå varför alla har rekommenderat att vi inte ska hyra bil. För det första är det väldigt få hus som det går att köra fram till. För det andra är den enda genomfartsgatan enkelriktad, liten och krokig. För det tredje finns det inga P-platser trots att turistsäsongen nu är över. Lyckas man ändå hitta parkering på någon av de fåtaliga P-platserna är det garanterat väldigt långt till bilen och dessutom kostar det 20-25 € per dygn att ha bilen stående där. Det är definitivt bättre att åka med den lokala bussen som kör runt i en slinga för 1,10 €.
Det finns två stränder i Positano – Spiaggia Grande och Spiaggia del Fornillo. Spaggia Grande ligger rakt nedanför centrum och mellan de båda stränderna löper en gata med det ståtliga namnet Via Positanesi d’America längs med vattnet. Men eftersom vi är i Positano är gatan bara en meter bred och klamrar sig fast efter bergssidan. Huset vi bor i ligger i princip rakt ovanför Spiaggia del Fornillo. Vill du kika på hus att hyra kan du till exempel titta in på (www.positanovillas.it).
Första lunchen hamnar vi på Lo Guarracino. Läget på Via Positanesi d’America mitt emellan stränderna är det inget fel på och maten är vällagad, men lite fantasilös. Bäst är Felix pizza med massor av god mozarella, bra skinka och solmogna tomater. Själv väljer jag en bläckfisksallad och Pasta Carbonara (även i Italien har man nu förfallit till att blanda grädde i Carbonara – det ska vara stekt rimmat sidfläsk, flottet från fläsket, en äggula, svartpeppar och parmesanost, punkt slut), medan Hedda beställer sallad och grillad svärdfisk. Med en liten karaff vin och ett par kaffe efteråt landar notan på drygt 60 € och det känns som en del av betalningen är för utsikten, men det är väl OK. Bara att fundera på hur de transporterar dit all mat och dryck gör mig trött.
Under eftermiddagen gör vi tappra försök att koppla upp oss på nätet via mobilt bredband, men när vi förbrukat ett antal hundralappar utan att fått någon som helst kontakt ger vi upp och vandrar ner till centrum. På baren La Brezza nere vid Spiaggia Grande får vi inte bara något gott att dricka utan också en timmes blixtsnabb uppkoppling. Uppkopplingen kostar 8 € och drickan – ja, det beror på vad du väljer.
När vi vandrar hem i mörkret är vi väldigt glada att vi kom ihåg att ta med ficklampan. Tvärbranta trappor och kolmörker är ingen bra kombo.
