Att flyga är som så ofta en prövning – så gott var gång jag kommer till en flygplats bekräftas min uppfattning att flyget är den enda bransch där servicen stadigt gått bakåt de senaste 20 åren (möjligtvis kan supporten på mjukvaruföretag och mobiltelefonoperatörer ställa upp i tävlingen, men här handlar det ju mer om att de startade på botten och aldrig kommit längre, flyget var trots allt ganska trevligt en gång i tiden).
Tyvärr verkar flyget smitta av sig på allt som har med det att göra för det hela inleds på Arlanda Express (www.arlandaexpress.se). Vi – det vill säga jag och sonen Felix, 7 år, är på väg till Italien – är tidigt ute. Och tur är väl det, för det tåg vi satt oss på blir plötsligt helt svart och tio minuter efter ordinarie avgångstid meddelar man i högtalaren att tåget gått sönder och att vi måste ta nästa tåg.
OK för oss, men inte för ett stressat par bredvid oss som redan var sent ute. Fascinerande att ett flygtåg inte går. Hur svårt kan det vara att köra ett tåg på en helt egen bana mellan punkt A och B, mitt på dagen, i strålande höstväder och med ett fåtal nyktra, resvana och skötsamma passagerare ombord? Jag skulle vilja ge det svårighetsgrad 2 på en skala från 1-10, ändå lyckas man inte.
Hos SAS (www.sas.se) på Arlanda – där det numera känns som man ska göra allt utom att packa in den egna väskan på planet och spaka maskinen – står den vanliga uppgivna medarbetaren och försöker utan tillstymmelse till social förmåga dirigera passagerarna åt olika håll.
Säkerhetskontrollen på Arlanda (www.swedavia.se) har ju sedan en tid ett fantastiskt system med plastbackar där man ska lägga sina grejer. Sedan åker de iväg på ett band med diverse hydrauliska finesser och skjutsas tillbaka när man befriat backen från sina saker efter röntgen. Varje band har säkert kostat många hundratusen kronor, men det enda det bidrar till är att göra köandet ännu långsammare eftersom hälften av passagerarna inte vet hur de ska bära sig åt.
Hela operationen från ankomst till terminalen tills vi lämnar säkerhetskontrollen tar som vanligt obegripligt mycket tid. Jag slås också av hur fruktansvärt bedrövade de som jobbar här verkar. På hela tiden har jag inte sett ett enda leende, när jag själv försöker lätta upp stämningen får jag i bästa fall ingen reaktion alls och i sämsta fall en trött höjning av ögonbrynen där innebörden är klar; stör mig inte i mitt tråkiga, men oerhört viktiga jobb.
Tänk om man lagt en bråkdel av de pengar som exempelvis bandet i säkerhetskontrollen kostat på att utveckla personalen så att de tagit sig an jobbet med en smula mer entusiasm!
Planen är att äta en god lunch på Arlanda innan vi sätter oss på planet där man ju numera inte får någonting att äta överhuvudtaget. Vi söker oss därför till den ätinrättning som kallas Street Food som bär den uppburna kocken Marcus Samuelssons varumärke. Jag har stor respekt för Marcus men det här är rena skämtet.
”Barnmeny? Nej, det har vi ingen (hur många procent av passagerarna en helg är barn under 15 år?).”
”Hamburgare med ost? Nej, vi har ingen ost (märkligt med tanke på att det fem meter längre bort ligger nybredda ostsmörgåsar, men de kanske är tre dagar gamla?).”
”Steak Frites? Nej, den är slut (då ska man komma ihåg att menyn inte är mycket längre än mitt lillfinger).”
Själv ger jag upp här och tar en macka med Skagenröra i plastlåda (de är betydligt bättre på Statoil till halva priset). Sonen beställer en hamburgare utan något på.
När hamburgaren utan ost kommer är den torr som den berömda skosulan och dessutom behäftad med en otroligt märklig kryddning. Det är bara med övertalning som sonen (normalt sett en storätare) trycker i sig större delen av hamburgaren och delar av det ovanligt flottiga friterade potatismoset som går under benämningen pommes frites.
Nu sitter vi i en lounge på grund av att jag någon outgrundlig anledning varje år får ett kort som heter Priority Pass (www.prioritypass.com).
Planet avgår i tid. Att 9 av 10 SAS-plan går i tid anses så uppseendeväckande att det får en egen artikel i inflightmagasinet Scanorama och avgående VD:n Mats Jansson skriver passionerat om det i sin ledare. Herr Jansson borde för övrigt få tapperhetsmedalj. Inte för att han lyckats särskilt bra med SAS utan bara för det faktum att han kämpat på så länge som han gjort. Jag tycker ofta att Luther sitter på min axel, men är svårt slagen av Mats Jansson. På hans axlar måste alla förgreningar av släkten Luther sedan ursprungs-Luther spikade upp sina teser ha suttit.
Mats Jansson skriver också om alla de mail han får från tacksamma kunder – jag misstänker starkt att SAS-styrelsen utan hans kännedom anställt någon som bara har som uppgift att skriva uppmuntrande mail till olika chefer på SAS för att de inte ska gå under helt.
På planet är det den vanliga söndagsblandningen – turister som varit i Stockholm över helgen, affärsmän (och kvinnor) som vill slippa gå upp fyra på måndagsmorgonen för att ta sig till mötet ute i Europa, pensionärer som har letat rätt på billigaste biljetten och folk som egentligen är på väg någon helt annanstans, men som utan att själva begripa varför får ta vägen via Rom.
Efter närkontakten med Samuelssons skagenmacka (som inte blev uppäten) kastar jag mig girigt över publikationen ”Cloudshop – good meals and great deals!”. Där presenteras just nu italienska specialiteter med fantastiska bilder. Den produkt som sedan serveras har tyvärr inget gemensamt med sloganen ”good food” eller utseendet på bilderna. Jag kan möjligen sträcka mig till att det inte är rent bedrägeri eftersom smörgåsen omisskännligen är en smörgås och det faktiskt finns en bit skinka i antipastolådan – att beskriva det som en ”explosion of italian flavours” får dock betraktas som trolöshet mot huvudman.
Hur många gånger har jag inte drömt om ett flygbolag som serverar god mat även inom Europa? Jag skulle gladeligen betala dubbelt så mycket (eller ännu mer) som det kostar nu, bara det var gott! Att äta och dricka gott på flyget är ju ett utmärkt sätt att fördriva tiden. Det flygbolag som börjar servera god varierad mat kommer att få mig som kund direkt – även om maten kostar en rejäl slant.
