Den här söndagen var det inte bara antikmarknad utan också en festival kallad Giostra del Saracino (www.giostradelsaracino.arezzo.it) i Arezzo. Det ett medeltida riddarspel där de olika kvarteren i den äldsta delen av Arezzo, representerade av två riddare var, tävlar mot varandra. Första gången spelen hölls var på 1400-talet och sedan har dess popularitet gått upp och ner genom århundradena. Sin nuvarande utformning fick spelen i början av 1930-talet.
La Curia – Ingen stor skylt, men stor mat och liten prislapp!
Ordspråket ”de dummaste bönderna får de största potatisarna” fick kraftig bekräftelse denna dag. Trots att alla hävdade att biljetterna till spelen var slut fick vi köpa tre ståplatser på biljettkontoret – förmodligen för att ingen där pratade engelska och att det var för krångligt att förklara för en dum, men glad, utlänning (mig) att alla biljetter var slut. Vi promenerade sedan upp till Piazza Grande som är platsen för spelen. Där hittade vi den trevliga restaurangen La Curia (www.ristorantelacuria.it) som ligger i ett stenhus från 1200-talet. På denna årets intensivaste dag i Arezzo fanns det otroligt nog bord för oss några timmar senare! Bara att tacka och ta emot. Vi spenderade tiden fram till lunch med att titta på olika processioner samt antikviteter på den stora antikmarknaden.
Jag hann nalla på mascarponeefterrätten innan jag fick mig för att ta fram kameran…
När vi slog oss ner för lunchen började vi nästan fundera på om det var något lurt med menyn. Här bjöds en fast meny med fyra rätter, vatten, en halv flaska bra vin per person och kaffe för 25 Euro per person! Och det var inga dåliga rätter. Först bjöd man på en enorm tallrik med skinkor, salami och ostar eller fikon och pecorino inbakade i smördeg, på det en makalös svampravioli, därefter hastigt grillat kalvkött i tunna skivor eller ett grillspett (givetvis var det grönsaker till köttet också) och slutligen på mascarpone eller kakor och ett glas Vin Santo. Allt vara otroligt gott! Det här var utan tvekan det mest prisvärda restaurangbesök jag upplevt på mycket, mycket länge. Eftersom vi knappt kunde röra oss efter all maten blev vi sittande en bra stund och upptäckte då nästa lyckliga slump. Medan vi ätit hade man spärrat av hela torget och rensat det från folk för att sedan släppa in de lyckliga med biljett. Köerna för att komma in var långa, men vi satt redan innanför avspärrningarna! Istället för att stå och trängas i värmen kunde vi lugnt sitta kvar och vänta på en lämplig tidpunkt för att knalla ut ut ta bra platser.
Fotsoldaterna följde riddarna.
Min förväntningar på riddarspelen var inte särskilt höga, men också på det här området blev jag rejält överraskad. Det var prinsar och prinsessor, flera stora tidsenliga blås- och slagverkssektioner, hundratals fotsoldater och rejäl trave riddare till häst och dessutom direktsändning i teve. Bara inmarschen tog över en timme och det var inte en tråkig minut. Lägg till det de fyra olika hejaklackssektionerna som tog sitt jobb på blodigaste allvar. De bjöd på talkörer, visselpipor, flaggor, rökfacklor och allt annat som hör till när riktiga supporters samlas. Trots intensiteten var det rätt trevlig stämning mellan klackarna. När något fan spårade ut gick någon av de bestämda polisdamerna fram och styrde upp verksamheten.
Här ett träningsåk utan lans!
Själva tävlingen gick ut på att riddarna skulle rida i full fart över torget och med sin lans träffa den stiliserade motståndarens sköld så bra som möjligt. Utan att någonsin ha provat att rida i full fart med lans gissar jag att det är ett rätt svårt jobb. Jag tycker det var en prestation att överhuvudtaget få hästarna över torget i det fruktansvärda oväsen och flaggviftande som rådde kring banan. En normal häst skulle behövt en hel foderpåse full med valium för att inte flippa ur helt. Jag har inte sett den mer berömda Palion (www.ilpalio.org) i Siena, men jag gissar att det här evenemanget inte är långt efter som upplevelse.
