Igår gjorde jag en resa som var mycket kort rent geografiskt, men som istället förflyttade mig långt bak i tiden. Den geografiska resan började med T-banan (www.sl.se) från Rådhuset till Medborgarplatsen och en kort promenad till utmärkta restaurangen/delikatessaffären/baren Urban Deli (www.urbandeli.org). Jag kan starkt rekommendera deras råbiff! Fortsättningen på min korta resa gick till Globen.
På Globen uppträdde Beatleslegenden Paul McCartney (www.paulmccartney.com) och där började också min tidsresa. När McCartney klev ut på scenen kändes det som att jag förflyttades till 1963. Jag var då en mycket en ung man, men Beatleslåten ”She Loves You” (eller slafso, jä, jä, jä som vi kallade den i Göteborg) trängde ändå in i mitt medvetande. Vi snickrade gitarrer av masoniteskivor, vek ner skaften på gummistövlarna och skrev RINGO med spretiga bokstäver på insidan av skaften (så att vi kunde vika upp skaften innan våra föräldrar fått syn på vad vi gjort) satte på oss Beatlesperuker i pressad svart plast och gav järnet i grannens förråd. Strax efter att ”She Loves You” släppts kom Beatles till Sverige för första gången. Vill du veta allt om den turnén kan du klicka här.
Full fart med Paul McCartney i Globen.
Men åter till Globen. Paul McCartney är en riktigt, riktigt bra liveartist. Han drog igång med full fart med låten ”Magical Mystery Tour” och sedan körde han med 110 procents närvaro i nästan tre timmar. Rätt otroligt med tanke på att han fyller 70 år nästa år! Det är svårt att tro när man ser och hör honom med pojkaktig utstrålning, massor av Beatleshår (han behöver ingen plastperuk), raska moves på scenen och en sångröst som är precis lika bra som för 50 år sedan.
På tre timmar blir det massor av låtar när man kör på i det tempo som Paul McCartney gör. Vi fick bland annat höra ”All My Loving” och Wingslåten ”Jet”, Jimi Hendrix ”Foxy Lady”, ”Black Bird”, ”Band on the Run”, ”Ob-La-Di, Ob-La-Da”, ”Back in the U.S.S.R.”, ”Give Peace A Chance”, ”Let It Be”, Bondlåten ”Live and Let Die” och ”Helter Shelter”.
Två höjdpunkter var givetvis ”Hey Jude” (som lär vara den låt som det gjorts flest covers på) och ”Yesterday”, som kom som extranummer med bara Paul och en halvakustisk gitarr. Då var det många medelålders, vita män som hade en tår i ögonvrån.
Starkast intryck på mig gjorde han då han ensam spelade en sång som han skrivit till John Lennon efter att han hade mördats. Han hyllade också den nu döda Beatleskollegan George Harrison genom att sjunga hans låt ”Something”.
Kort sagt – en riktigt bra musikresa i tiden (tack Carlo och Alexandra som gjorde det möjligt!)!
