Denna tid på året är ärlighetens namn inte helt optimal i schweiziska alperna. Nästan alla linbanor är stängda så här mellan säsongerna – snön ligger vit på höjderna och hindrar vandring och cykling samtidigt som den inte räcker för skidåkning annat än i exempelvis Zermatt (www.zermatt.ch).
Slottet Tourbillon tornar upp sig över Sion.
Men å andra sidan går det fortfarande att äta på uteserveringar i dalgångarna och det finns mycket annat att göra. På torsdagen koncentrerade vi oss på Sion (www.siontourisme.ch) som är huvudstad i kantonen Valais och som domineras av två slott som syns på långt håll – Château de Tourbillon och Château de Valère. Tourbillon, som är en ruin, bjuder på den bästa utsikten, medan Valère har både en stor kyrka och ett trevligt historiskt museum (www.musees-valais.ch) i 25 små rum i den gamla borgen. Trots den gamla miljön är det ett modernt museum där man på ett spännande sätt väver ihop ny och gammal kultur i dalgången. Kul för både ung och gammal. Dessutom finns det något så ovanligt som en servering med anständiga priser. Att äta lunch ute vid ett dukat bord i den här delen av Schweiz är annars en nära-döden-upplevelse när notan kommer in. Det är nästan omöjligt att komma under 200:- per person. På museets café bjöd de dock på en lunchmeny med både soppa och härlig paj för under 100:-, det hade varit prisvärt även i Stockholm.
Gåslever med maräng måste provas!
Men även om det svider i plånboken att äta ute i Schweiz måste jag erkänna att det finns en hel del trevliga restauranger som det är svårt att hålla sig borta ifrån. En sådan är brasseriet Grand Pont som ligger vid huvudgatan i Sion som heter just Rue Gran Pont efter den stora fontänen. Jag testade en gåslever som var fantastisk även om den serverades med det något udda tillbehöret maräng! På det blev det en krämig risotto med S:t Jacques-musslor. Kanske inte den bästa kombinationen för blodfetterna, men kusligt gott…
Naters forntida invånare är staplade under ett kapell.
På fredagen styrdes bilen mot Brig som ligger en knapp timmes körning längre in i dalen. Även här finns en hel del av den gamla staden kvar och det är väl värt att ta sig hit.
Än mer intressant blev det när vi av en slump promenerade över bron över Rhône och hamnade i grannbyn Naters. Här finns väldigt många fina gamla trähus kvar och kreaturen lever fortfarande mitt i byn. Här finns också ett ”beinhaus”, alltså ett hus fullt av benrester och prydligt staplade kranier. Det var ett alternativ när det fanns så lite mark att man inte hade råd att använda den för begravningar.
Utsikt från byn Biel högt upp i Valais.
Fortsätter man vidare österut upp i dalgången blir det märkligt nog bördigare igen, det beror på att man efter en tid kommer ut i en vidsträckt högplatå. Den är fylld med små byar där väldigt mycket av den ursprungliga bebyggelsen fortfarande finns kvar. När man står i den gröna dalgången och blickar upp på de snötäckta topparna är det inte svårt att förstå varför turisterna kommit hit under långeliga tider.
