Efter en hyggligt klar natt stod termometern på -32°, men det kändes konstigt nog inte så farligt när jag gick ute för att göra morgonbestyren i bara kortkalsingarna.
Färdigklädd för stillasittande i runt -30 grader.
För dig som är intresserad av polartrakter kanske det kan vara intressant att veta hur man bär sig åt för att klara att sitta mer eller mindre still på en hundsläde i en hel dag när temperaturerna ligger på -30-40°. Det handlar självfallet mest om hur man klär sig.
Utanpå kortkalsingarna (som gärna får vara i fleece) drar man ett tunt ylleunderställ (med hög krage på tröjan) och på fötterna två rejäla par strumpor i ylle. Ovanpå det ett par fleecebyxor (leta rätt på ett par som är höga i midjan och har hängslen) samt en rejäl ylle- eller fleecetröja. Yttersta lagret ska vara i någon sorts päls – ren, isbjörn eller sälskinn. Jag hade ett par höga hängselbyxor i sälskinn samt en stor anorak i samma material. Grönlänningarna själva har helst isbjörnsbrallor och sälskinnsanorak.
Hundarna behöver inga extra kläder. Det sägs att de kan klara nätter med ner till -70° – hur man nu undersöker detta…
På fötterna sätter man med fördel ett par Soreldojor (www.sorel.com) i Polarmodell. De har otroligt tjock yttersula, tre innersulor i olika material samt en innersko i tjockt ylle med ytterligare en yllesula i! Det ska vara gott om luft inne i skon. Är de bara helt torra är det nästan omöjligt att frysa i dessa.
På händerna sitter ett par tunna yllefingervantar (så att man inte förfryser fingrarna när man måste pyssla med något mer finmekaniskt än att torka näsan), utanpå dem ett par innervantar i fårskinn och ytterst ett par överdragsvantar i sälskinn.
Runt halsen tar man gärna en lös halsduk som kan användas för att reglera värmen, på huvudet en tjock pälsmössa och sedan kan man dra upp den härliga anorakhuvan som nästan blir som ett litet tält på huvudet och höjer temperaturen för den nakna huden i ansiktet. När det går ner under -30° kan det vara skönt med en rånarluva under skinnmössan och en extra fleecetröja under anoraken.
Johanne Bech – Grönlands tuffaste kvinna och dessutom en av de trevligaste!
Allt det här lär vi oss givetvis av vår fantastiska guide Johanne Bech (jboutfitter@greennet.gl). Hon är en av de tuffaste guider jag träffat trots att hon snart skulle kunna leva på pension om hon kände för det (det gör hon inte) och hon har en minst sagt ovanlig bakgrund. Hon gav sig tidigt av till Danmark för att studera till tandtekniker (och tro mig när jag säger att det finns ett outtömligt behov av sådana på Grönland). Hon tröttnade dock på detta (kanske beroende just på behovet som säkert kan bli en smula överväldigande) och sadlade om till frisörska. Det var inte heller en optimal karriär eftersom hon blev allergisk mot kemikalierna på salongen. Hon bytte därför spår för tredje gången i slutet av 90-talet. Den gången blev valet fångstman. Hon är den första och enda kvinnliga fångstmannen på Grönland och en mycket framgångsrik sådan om man får tro det lokala historieberättandet. Hon skjuter runt 80 myskoxar varje år och guidar också en hel del utländska jägare. Sedan några år ingår också slädhundsfärder i hennes verksamhet och hon är en helt idealisk guide. Trevlig, intressant och dessutom oerhört kunnig samt beredd att dela med sig av sitt kunnande. Att hon dessutom snor ihop fantastisk mat på fotogenköket gör inte saken sämre!
bra storys från grönland !
hadet rogge