Den perfekta promenadstaden och presenter av Stalin (Beijing, Kina, 27/11, 2011)

Idag har jag, säkert överraskande för många, upptäckt vilken perfekt promenadstad Beijing är. Det finns många orsaker till det. Gatorna är i stort sett helt raka och löper i nord-sydligt eller öst-västlig riktning, det gör att det är nästan omöjligt att gå vilse trots att man gör sitt bästa för att förvirra oss stackars västerlänningar med kinesiska gatuskyltar. Dessutom är det helt platt vilket gör att det krävs minimal ansträngning för att förflytta sig av egen kraft. Trottoarer finns det överallt och det är förvånansvärt lätt att komma över även de stora gatorna. Slutligen finns det ständig underhållning i form av vardagsdramatik. Jag gick drygt en mil och hade full show hela tiden!

Trots 10 000-tals besökare går det att hitta egna hörn i den enorma Förbjudna Staden.

Jag inledde med att ta taxi till Den Förbjudna Staden (www.dpm.org.cn) (ja, jag vet att det är überturistigt, men vissa saker måste man se med egna ögon, oavsett hur många turister som varit där). Den Förbjudna Staden är 72 hektar stor och som en jämförelse kan jag berätta att det är ganska precis dubbelt så stort som Gamla Stan i Stockholm – ingen dålig markbit mitt i centrala Bejing! Den enorma ytan gör också att den otroliga mängden besökare sprids ut ganska bra och det går faktiskt att hitta områden där man är mer eller mindre ensam. De flesta besökare gör staden i racerfart efter en så rak linje som möjligt från söder till norr. Gärna i enorma grupper med en gällt skrikande guide som driver fram dem i häpnadsväckande och disciplinerad fart (jag är säker på att de skulle använt elektriska boskapsfösare om det bara varit tillåtet).

Det kryllar av underbara små detaljer i Förbjudna Staden.

Jag promenerade för mig själv i lugn takt i utkanterna och häpnade över de fantastiska byggnaderna och alla de tusentals detaljer som finns överallt. Inget har lämnats åt slumpen och utsmyckningen är nere på centimeternivå trots det enorma området. Däremot tyckte jag de utställningar jag kikade på var ganska tråkiga med total avsaknad av utställningspedagogik.

Från Den Förbjudna Staden behöver man bara gå tvärs över gatan för att hamna i den trivsamma Jingshanparken i vars mitt man finner en buddistisk helgedom och Beijings högsta punkt med fin utsikt ner in den förbjudna staden samt massor av söndagsunderhållning.

Simtur i nära nollgradigt vatten!

Från Jingshan styrde jag stegen norrut och var snart upp vid sjön Houhai där man finner massor av små butiker, barer och restauranger. Nattlivet lär vara rätt intensivt här, men under dagen var det de kinesiska familjerna och unga par på söndagsutflykt som dominerade. Här stötte jag också på ett gäng tuffa gubbar. De badade i sjön fast det var is på delar av den. Med badar menar jag inte doppade sig som vi bastuvarma svenskar brukar göra. Nej, de hoppade i och simmade i 5 minuter! Efter doppet ställde de sig i svinkylan, sköljde av sig med vatten i flaska och bytte om innan de satte sig på moppen och åkte hem.

Apropå moppar så kom jag efter ett tag på en annan orsak till att det är skönt att gå i Beijing. Det finns nästan inga bensindrivna mopeder, scootrar och motorcyklar som ju förpestar alla andra asiatiska städer. Så gott som alla motordrivna tvåhjulingar går på el! Det beror på att man helt enkelt förbjudit de bensindrivna i innerstan. Ibland har diktaturer sina fördelar… (Här finner du länkar till några svenska företag som säljer elmopeder/cyklar: www.zetcity.se, www.escooter.se, www.ekoskoter.se).

Det är inte alla som fått en specialdesignad radio av Stalin…

Vid Houhai hittade jag också ett stycke nutidshistoria. I ett hus i en fantastisk trädgård intill sjön levde nämligen en av de viktigaste personerna i den kinesiska revolutionshistorien – Soong Ching Ling. Hon var med redan i början av förra århundradet, blev Kinas första kvinnliga president och levde i det gamla palatset vid sjön tills hon dog 1981, nära 90 år gammal. Huset står kvar exakt som hon lämnade det (kolla särskilt in radion och limon som hon fick i present av Stalin) och dessutom har man byggt ett museum där man kan följa Kinas nutidshistoria genom hennes liv. Det är väldigt intressant och det går nästan att ta på den vördnad de besökande kineserna känner för henne.