Med mycket kort varsel bestämde vi oss för att bli sjöfarare på floden Mekong (som med sina 435 mil är sydostasiens längsta) och otroligt nog gick det alldeles utmärkt att fixa. Mr Lee på Asia-Pacific Travel (www.sinhcafe.com) skakade raskt fram platser på en båt. 200 dollar per person för två dagar och en natt på båten inklusive ett par landhugg, allt käk och sammanlagt sju timmars landtransfer kändes minst sagt rimligt.
Mekong Feeling har mycket trevliga båtar.
Än mer rimligt blev priset när vi klev ombord på båten i Can Tho efter nästan fem timmar i bil från Saigon. Vårt lilla träfartyg var en trevlig farkost med plats för 20 personer. Vi åtta hade dock båten helt för oss själva!
Vi åkte med Mekong Feeling (www.tutrangtravel-mekongfeeling.vn). Förutom vår klassiska tvådagars kryssning mellan Can Tho och Cai Be ordnar de en rad kryssningar bland annat till Kambodjas huvudstad Phnom Penh med en uppsättning snarlika båtar. Om de håller samma standard som vår tur vill jag lägga en stark rekommendation!
Allt är intensivt i och kring Mekongfloden, så även fisket.
Mekongkryssningar är dock inte några vildmarksupplevelser. Det bor 18 miljoner människor kring Mekongfloden (och alla dess kanaler och bifloder) bara i Vietnam och ibland känns det som att varannan av dessa har en egen båt. Ibland blir det faktiskt båtkö, men allt är extremt välorganiserat och flyter på under uppsyn av stränga och välpressade flodpoliser. Att det går lite långsamt då och då är bara en fördel, eftersom det finns hur mycket som helst att kika på kring stränderna. Ta gärna med en kikare så blir det ännu roligare.
Risfälten är inte bara vackra…
…de ger också råvara till en massa olika produkter, till exempel risbrännvin som görs i denna enkla apparat.
Själv passade jag under resan på att fördjupa mig en smula i risodlandets ädla konst. Mekongdeltat måste vara ett av världens bördigaste jordbruksområden och här odlas enorma mängder ris (och dessutom mycket fantastisk frukt). Man kan ta tre risskördar per år och allt på plantan används synnerligen effektivt. Själva riskornen kan användas på många olika sätt (matris, bröd, brännvin, papper, etc. etc.), bladen torkas och används som hö till kreaturen och skalet runt riskornet är det viktigaste bränslet i Mekongområdet. Mer miljöeffektivt än så kan det väl knappast bli vad beträffar utnyttjandet – det intensiva sprutandet på risfälten är ju en annan femma.
