Den gamla vattenreservoaren har blivit pool.
När dagsljuset börjar titta fram vid Enjo Nature Farm (www.soulcountry.info) passar jag på att titta runt innan frukosten serveras. De har ett antal små, trevliga hus som alla är hyggligt privata. Här finns också en campingplats med vatten, el, toaletter och duschar. Sydafrikaner som campar är ju rätt bekväma av sig och har massor av utrustning i bilarna. Själv är jag helt nöjd med en bit platt mark precis invid en damm.
Här finns också en enorm reservoir med utsikt över dalgången som utnyttjas som svimmingpool.
I fint väder serveras frukosten i skuggan av vinrankor utanför den gamla mangårdsbyggnaden.
Den gamla mangårdsbyggnaden går i traditionell stil och är rejält tilltagen med en fin trädgård framför. Sammantaget är det ett trevligt ställe att tillbringa några dagar på och bergen går att undersöka till fots, med cykel (bring your own) eller i fyrhjulsdriven bil.
När jag är på väg att lämna Enjo möter jag en bil med en fransman som äger en stor farm högre upp i dalgången. Han tipsar om en urgammal jeepväg som skär rakt genom Cederbergen söderut. En sån utmaning är ju svår att motstå och jag rattar därför mot den lilla staden Wupperthal (www.wupperthal.co.za).
På Wupperthals skofabrik har inte mycket förändrats sedan starten.
Redan vägen dit är rätt uppseendeväckande och det känns rätt otroligt att de fortfarande kan driva en skofabrik där! Strassberger (www.strassbergers.co.za) (vars huvudfabrik ligger i Clanwilliam) är Sydafrikas äldsta skofabrik och de gör fantastiska traditionella Veldshoen, men också grejer med lite modernare snitt – även om de inte direkt konkurrerar med Norditaliensk design…
Även om det är lite svårt att se så är faktiskt det här vägen.
Efter Wupperthal tuffar det till sig rejält och jeepspåret klänger efter bergssidorna. På några ställen är det så smalt att jag inte ser vägen när jag kikar ut genom sidorutan. Inte helt bekvämt med tanke på att det är några hundra meter ner tills marken planar ut.
Hela vägen är ungefär 10 mil lång och det tar fyra timmars intensiv körning att klara av den. Ett par tämligen intressanta flodpassager är kryddande ingredienser. Det otroliga är att det ligger att par små samhällen efter vägen! Hur de fixar sitt vanliga liv i vår moderna tid är en smula svårt att förstå.
I de här bergen utspelar sig en del av eon Meyers ”Coronabok” Fever.
En kul detalj är att Deon Meyer använt Wupperthal som en del i en av sina böcker. Meyer är en av mina sydafrikanska favoriter och normalt sett rör han sig i den undre världen i Cape Town.
Wupperthal dyker dock upp i boken ”Fever”. Den skrevs för några år sedan och skildrar Sydafrika efter att ett Coronavirus slagit till mot världen. Att läsa den i dessa tider är nervpirrande eftersom han beskriver en inledning som är nästan kusligt lik vad vi upplevde i början av året. Sedan har lyckligtvis fortsättningen på ”vårt” Coronavirus gått åt ett annat håll.
Många av Meyers böcker är översatta till svenska, men konstigt nog inte just den här, som är en av hans bästa.
