Punkteringsförsening i ödemarken (14/10, 2020, Cape Town – Kirkwood, Sydafrika)

Idag går resan från Cape Town med Johannesburg som slutmål. Jag ska dock ta den långa vägen via Little Karoo, Wild Coast och Kruger National Park. Snabbaste vägen till Jo´burg är knappt 150 mil, med den här rutten blir det drygt 300 mil och en del av dessa mil är minst sagt svårkörda.

Det var länge sedan Prince Albert koloniserades.

Första biten gör jag det enkelt för mig och kör knappt 40 mil efter N1 (som är snabbaste rutten). Men vid järnvägsstationen Prins Albert Weg svänger jag av mot just Prince Albert och här börjar äventyret, först med små, fina asfaltvägar. Efter ett tag försvinner asfalten och snart är jag ute på de öde grusvägar som är typiska för hela det enorma semiökenområdet som kallas Karoo.

Karoo täcker ungefär en tredjedel av Sydafrikas yta, men här bor bara en miljon av landets knappt 60 miljoner invånare. Det betyder att det går i snitt 2,5 invånare per kvadratkilometer. Jämför det med till exempel Norrbotten som har 3 invånare per kvadratkilometer så förstår ni ungefär hur ödsligt det är i Karoo. Det är inte alls ovanligt att en helt vanlig farm här är på 10 000 hektar.

Min rutt går via Prins Albert och Willowmore som båda är små, trevliga städer med rätt mycket äldre bebyggelse kvar.

Om vägen ser ut så här så stannar man när någon står i vägkanten.

Allt rullar på bra och sedan händer det där som alltid händer i Karoo. Vid sidan av vägen står en pytteliten bil och bredvid den en ännu mindre dam i 70-årsåldern. Om man inte är på väg akut till sjukhuset så stannar man när det står en bil vid sidan av vägen i Karoo, det kan ta timmar innan nästa bil kommer.

Det visar sig snabbt att damen har punktering. Inga problem. Jag hissar upp bilen och tar av hjulet. När jag ska sätta på reserven visar det sig att även det är punkterat. Det är bara att ta de trasiga däcken, köra in till stan och få dem fixade. Det är lätt gjort, men tar tid – mycket tid. Jag undviker till varje pris att köra i mörker i Sydafrika och min övernattningsplan förvandlas från praktik till teori.

Wolwefontein ligger på andra sidan gatan från den numera överväxta järnvägsstationen.

Första logiförsöket gör jag på Wolwefontein Hotel som är ett charmigt gammalt järnvägshotell som ligger i den minimala byn Wolwefontein. Det är ett av bara fyra järnvägshotell som fortfarande är i drift i Sydafrika. På hotellet finns endast ägaren och en oräknelig skara hundar. Det finns ingen mat, ingen ström och inget vatten. De har ingen egen hemsida heller, men du hittar dem på Facebook.

Lätt besviken kör jag vidare mot Kirkwood där det är gott om logi. Slutligen hamnar jag på Lemon3Lodge (www.lemon3lodge.co.za) där jag får ett enormt rum och frukost för 600 rand.

Print Friendly, PDF & Email
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *