Efter en med argentinska mått mätt stor frukost (det vill säga lite mer än te, rostat bröd och basalt pålägg) på hotellet Hosteria Futalaufquen (www.hosteriafutalaufquen.com) var det dags att vända nosen på bilen norrut igen. För att slippa köra samma väg tillbaka bestämde jag mig för att köra grusvägen genom hela nationalparken Los Alerces och ut i den norra änden, massor av grusväg med en snitthastighet på 30 km/h, men ändå roligare än att se samma sceneri från andra hållet.
Det finns massor av campingar i nationalparken, men strax innan jag körde ut ur parken stötte jag på Camping Yapay Peni (www.facebook.com/camping.peni) som ser väldigt trevlig ut, jämfört med många andra, och där massor av vanliga argentinare verkar campa. Många har med sig en liten båt och fiskar i sjön Lago Rivadavia, vid vars strand campingen ligger, och där det verkar som att man får fiska med såväl fluga som vanliga haspelspön.
Väl ute ur parken kom den asfalterade vägen tillbaka betydligt snabbare än vad min karta indikerade. Tydligen har det gjorts väldigt stora infrastrukturinvesteringar i Patagonien de senaste åren och många bedrövliga grusvägar har förvandlats till små, men väldigt fina, asfaltvägar.
Det första större stoppet efter parken är den lilla staden Cholila där jag också fick syn på den första bensinstationen på ett par dagar. På stationen fanns förutom bensin och några sorters kakor en ganska bra sortering fiskegrejer, vilket säger ännu lite mer om vad som gäller i de här trakterna. 100 meter från macken fick jag också syn på ett pyttelitet skjul på hjul. Vi närmare granskning visade den sig innehålla en vedeldad grill och på den låg fantastiska hemgjorda chorizos. Två korvar senare var jag behagligt mätt och bara 50 peso fattigare. Att hitta just den här typen av käk är något av det roligaste jag vet! Mitt ute i intet görs chorizo som skulle få en korvstoppande hipster på Söder att offra halva skägget för receptet…
Bara 8 km norr om Cholila ligger en annan höjdpunkt, det är den ranch där de legendariska amerikanska banditerna Butch Cassidy och Sundance Kid gömde sig, tillsammans med Kids flickvän Etta Place. De flydde till Argentina 1901 när Pinkertons detektiver började dra ihop nätet kring de både revolvermännen och deras gäng, The Wild Bunch. De hamnade till sist i Cholila i Patagonien där de köpte en 7 500 hektar stor ranch och levde ett fredligt liv till 1905 då de sålde ranchen eftersom lagens män var dem i hälarna igen.
Etta återvände till USA, men slutet för de både männen är fortfarande höljt i dunkel. Många anser att de dödades i en skottduell med bolivianska armén 1908, men det har också gått ihärdiga rykten om att de döda inte var de ökända amerikanerna och nutida DNA-tester har inte heller lyckats bevisa att det är de som ligger i gravarna. Hur som helst så finns resterna av deras gård kvar, men den är rätt knepig att hitta och det krävdes ett par felkörningar och ett par frågor för att hitta fram till den minimala skylt som visar promenadvägen fram till gården. Jag förstår att de trivdes här, gården (som i dag är helt övergiven) ligger intill en liten flod på en slätt i en dalgång med höga berg på båda sidor.
Från gömstället är det inte mer än en timme till El Bolson där jag för 1 500 pesos hyr ett hus precis i utkanten av stan. Stället heter Complejo Hile och huset rymmer upp till 4 personer. Inte något som skulle platsa i sköna hem, men rent, rymligt och med bra läge. På kvällen blir det en ny köttorgie, denna gång på restaurang Tomaticán som ligger mittemot parken mitt i stan. Det grillade lammköttet är något av det bästa jag ätit någon gång och portionerna så stora att den doggy bag jag tar med mig räcker till två middagar!