Första gången i Beijing, man garanterat inte sista! Jag har hunnit gå runt på stan i tre timmar, men är redan frälst!
Resan hit startade dock redan igår strax after lunch. Lufthansa (wwwlufthansa.com) tog mig hit via min favoritflygplats München (www.munich-airport.de). Jag tycker den är bra nära den idealiska flygplatsen – nybyggd med ett väldigt logiskt flöde, inte för stor och lagom mycket att sysselsätta sig med när man har ett par timmar att slå ihjäl mellan flighterna. Lufthansa levererade som vanligt enligt förväntan också på flighten mellan München och Beijing. Jag måste erkänna det är väldigt, väldigt sällan jag blir besviken på de flygande tyskarna.
Tåget till bagagebandet…
Redan direkt efter landningen på Beijings flygplats (www.en.bcia.com.cn) inser jag att den här staden rör sig på en annan nivå än vad vi nordbor är vana vid. Med 20 miljoner invånare är det inte konstigt att ankomst hallen är enorm och att man måste ta tåget efter passkontrollen för att komma till bagagebandet.
Det här rummet kostar mig ungefär 350 kronor natten!
Från flygplatsen är det självklara att ta taxi. En dryg timmes färd kostar ungefär en hundring och då har taxin tagit mig till entrén på Michael´s House (www.michaels-houses.com). Hotellet, som bara har några få rum, ligger i ett gammalt hus i en hutong. Det är mysigt, trevligt och dessutom väldigt billigt. En hutong är för övrigt ett gammalt historiskt bostadsområde och det finns ett antal sådana utspridda i Beijing och de är inga turistområden. Just den här heter Xiaoxitian och ligger nordväst om Den Förbjudna Staden vid T-banestationen Jishuitan. När jag ser trafiken framåt kvällskröken inser jag den enorma fördelen med att bo i närheten av en tunnelbanestation…
Att laga maten ute i ett antal minusgrader och sedan äta den utomhus bekommer inte Beijingborna.
Efter en snabbdusch drog jag på promenadskorna och stack ut i området där jag bor och jag måste erkänna att det även för en hyggligt van resenär är överväldigande. Energin går nästan att ta på och på var enda tillgänglig kvadratmeter pågår det någon form av verksamhet som så gott som undantagslöst går ut på att någon ska tjäna pengar. Det kan låta enkelspårigt, men det är det verkligen inte. Bara att spankulera omkring här är otroligt energigivande och blandningen av gammalt och nytt är obetalbar. Att det står en gammal luggsliten häst och käkar havre framför ett blänkande bankpalats samtidigt som kusken kränger mandariner (frukten alltså, inte en gammal ämbetsman i det kejserliga Kina…) inte de för några kronor kilot känns fullständigt normalt. Precis som det efter en stund förefaller helt naturligt att det sitter massor av folk och äter rykande varm mat på smala bänkar på trottoarerna trots att det är 6 grader kallt ute. Och vilken mat sen! Jag köper ett smakprov här och ett där, sällan för mer än fem kronor och jämför man pris med prestanda blir även detta svårslaget.
Som ni förstår är jag helt såld, men för att inte bli helt utsliten också ska jag försöka övervinna jetlagen (+7 timmar) med en tidig sänggång och en tablett med hormonet Melatonin, som är min bästa vän för att mildra effekten av tidsomställning.
