Jag har den senaste tiden utvecklat en svaghet för städer som har relativt nybyggda murar. Först var det Berlin där ju huvuddelen av muren har rivits, nu är det Belfast där delar av muren mellan de katolska och protestantiska områdena fortfarande står kvar trots att det synbart numera är synnerligen fredligt på Nordirland.
Stadshuset i Belfast byggdes under en period kring förra sekelskiftet då staden var en de främsta industristäderna i världen.
För att ta mig till Belfast valde jag att flyga med SAS (www.sas.se) som flyger direkt till Dublins flygplats (www.dublinairport.com). Därifrån är det lite drygt två timmar med buss till Belfast och det blir faktiskt snabbare än att byta flygplan någonstans och ta sig hela vägen till Belfast där flygplatsen är döpt efter fotbollslegenden George Best (allt är legendariskt på Nordirland om man ska tro irländarna). Bussarna går från zon 10, stopp 1, just utanför flygplatsbyggnaden och går ett par gånger i timmen. Tänk på att ha euro med dig för att betala bussen, kort funkar inte och på Irland vill de ha euro, till skillnad från i Nordirland där det fortfarande är brittiska pund som gäller.
Mitt mål är den näst största (bara Edinburghs festival är större) kulturfestivalen på de brittiska öarna – Festival at Queens (www.belfastfestival.com). Den äger rum två veckor i slutet av oktober-början av november och bjuder bland annat på musik, dans, teater, film, kulturföreläsningar och litteraturläsningar. I år gästas festivalen bland annat av Van Morrison (www.vanmorrison.com) (som kommer från Belfast), brittiska poplegenden Ray Davies (www.raydavies.info) (skapare av The Kinks och låtar som You Really Got Me) samt kubanska Buena Vista Social Club (www.buenavistasocialclub.com).
Hotel Europa är ett av Bill Clintons favoritställen.
När jag anländer till legendariska Hotel Europa (www.hastingshotels.com), som var måltavla för ett antal bombdåd under den svåra tid som lite lättvindigt kallas för ”The Troubles”, slänger jag in väskan hos conciergen och beger mig sedan ut på stan. Här kan jag konstatera att det synliga våldet helt har upphört. Det är verkligt svårt att förstå att fredsavtalet i en av Europas blodigaste konflikter (3 600 människor dödades från det att konflikten tog riktig fart i början av 70-talet) skrevs så sent som 1998. Bortser man från de monument som finns överallt och ofta är relaterade till Irlands blodiga historia är det svårt att fatta att det här var en stad som jämte Beirut var den farligaste staden på jorden.
Kulturfestivalen – som i år fyller 50 – har sitt ursprung på jätteuniversitet Queen´s (www.qub.ac.uk) och det är också åt det hållet jag söker mig för att äta lunch. Efter tio minuters promenad hamnar jag på Café Conor (www.cafeconor.com) som heter så för att en av Nordirlands legendariska (förlåt upprepningen) målare – William Conor – hade sin ateljé här innan man började servera mat och dryck. Litet, trevligt, mycket studenter och hygglig mat till hyggliga priser.
Tvärs över gatan ligger Ulster Museum (www.nmni.com) som är något så ovanligt som ett museum som spänner över massor av olika områden. Ganska uppfriskande dessa dagar när specialisering är slagordet. Här kan man börja med dinosaurier och mineraler, för att passera egyptiska mumier, vikingar och nutidshistorien och sedan ta sig upp till elefanter och insekter och slutligen hamna bland konst i olika former. Det låter förvirrat, men är faktiskt väldigt bra gjort!
På The Barge startar fredagsfestandet rysligt tidigt.
I Belfast har man rätt tidiga vanor och till min stora förskräckelse är det därför dags för middag redan vid sextiden (och redan då har somliga lyckats dra igång fredagsfestandet och blivit rejält packade). Vi väljer att bege oss till The Barge (www.belfastbarge.com) i det nyrenoverade hamnområdet. På pråmen har man förutom mat självfallet även har en scen (alla i Belfast har en scen i någon form) där det spelas musik och teater. Vi stannar dock inte för att kika på deras scen utan knallar vidare till The Mac (www.themaclive.com) som är en av ett tiotal teatrar i Belfast. Rätt fantastiskt med tio teatrar i en stad som har 300 000 invånare! Här kikar vi på en halsbrytande historia om ett lokalt band som kallas the Huzzies. Jag fattar bara hälften av skämten, men det räcker bra för att hålla mina skrattmuskler välgymnastiserade.
Promenaden hem sent på kvällen blir ett praktiskt bevis på att Belfast faktiskt är så fredligt som alla säger. Trots att det är obegripligt mycket folk ute och festar är det bara glada miner och ”excuse me” vart jag än vänder mig.
Låter ruskigt trevligt. : )
Mycket! Vill varmt rekommendera en resa hit.