Tidigt på söndagmorgonen körde jag vidare på min Österriketurné. På agendan stod nu Zillertal (www.zillertal.at) och närmare bestämt Hochzillertal-Kaltenbach (det blir mycket hoch på den här resan). Idag var det i ärlighetens namn inte skidåkningen som gav de största intrycken, men det berodde inte på backarna utan på att vi plötsligt fick ganska typiskt svenskt vårväder, det vill säga varmt, gråmulet och småblåsigt. Det gjorde att backarna var rejält uppåkta när jag startade strax före lunch. Ett grymt flatljus gjorde inte saken bättre.
I igloon finns förutom vattensäng och sovsäckar äkta snökonst.
Bättre – mycket bättre – blev det däremot till lunch. Den intogs på Kristallhütte (www.kristallhuette.at). Det är en fantastisk restaurang på ungefär 2 300 meters höjd. Förutom härlig mat har de också ett hotell som inte går av för hackor och den som är mer äventyrligt lagd kan övernatta på vattensäng i en igloo (det vill till att strömmen inte går mitt i natten så man måste sova på en isbana istället…).
Jag valde en lokal specialitet – på svenska skulle den heta ”gråostsoppa” och det låter kanske inte så lockande, men jag kan garantera att det var en riktigt läcker ostsoppa och inte ett dugg grå var den heller. För att inte bli helt utslagen av maten hoppade jag över huvudrätten och tog istället en dessert. Det blev Kaisersmarren – en sorts tjocka pannkakor där jag skulle vilja påstå att doseringen av ägg, smör och socker är på en helt annan nivå än i svenska tjockpannkakor. Dessutom fick jag en portion som utan vidare skulle ha räckt till hela familjen hemma hos oss. Vill du laga sådana själv finner du 29 olika recept på (www.chefkoch.de).
Wedelhütte var en efterlängtad syn när den dök upp i snöyran.
Stärkt av detta gav jag mig ut i backarna igen och kämpade med blötsnö och obefintligt ljus i nästan två timmar till innan jag gav upp och sökte mig till Wedelhütte (www.wedelhuette.at) där jag skulle bo. Wedelhütte är precis som Kristallhütte både restaurang och hotell, men är betydligt mindre, ligger ändå mer avlägset och på nästan 2 500 meters höjd. Enda sättet att ta sig hit är på skidor och bagaget fraktar man upp med snöskoter.
En liten del av vinrummet.
Jag brukar sällan tappa hakan, men när jag hade ställt in skidorna i skidrummet och lyckats slita de dyngsura innerskorna ur pjäxorna och promenerade in i själva hotellet blev jag faktiskt en smula häpen. Bredvid receptionen ligger ett enormt och otroligt läckert vinrum fyllt med exklusiva flaskor från golv till tak (och det är minst fem meter högt i tak så det blir många flaskor) och med en utsikt som säkerligen gör det svårt att koncentrera sig på vinet.
Här sover man garanterat gott.
Jag bor i en svit som är ungefär dubbelt så stor som min första lägenhet var och utanför balkongen går en brant ravin rakt nerför berget, utsikten är svindlande. Den diskret eleganta sviten fullkomligt skriker kvalitet. Den har till exempel massiva ekgolv, men inte vilka ekgolv som helst, nej, det är handhyvlade golv! I det enorma badrummet finns en sorts minibastu som heter Physiotherm (www.physiotherm.com) och som värmer med infraröd teknologi. Jag är lite skeptisk till en början, men det är faktiskt riktigt skönt. Självfallet finns det också en gemensam spaavdelning med jacuzzi utomhus. Och skulle jag tycka att den två meter breda dubbelsängen inte räcker till kan jag knalla in i sovrum nummer två där det finns en lika stor säng till för de som tar med sig barnen (det skulle jag dock inte göra här, jag skulle vilja påstå att det är ett romantiskt retreat på högsta nivå – i flera bemärkelser).
Middagen är också på hög nivå, även om servitören blir en smula ställd när han presenterar de pyttesmå men oerhört exklusiva sötvattenskräftorna och jag berättar att vi fångar hundratals sådana varje dag när vi i augusti fiskar runt vår lilla ö:).
