I Hue fick vi återuppleva årets svenska sommar, det vill säga 16 grader och regn i 45 graders vinkel. Kanske inte riktigt vad jag förväntat mig i Vietnam, trots varningar om att det faktiskt kan vara så den här tiden på året.
Kejsarmoderna rekreationspaviljong var i mina ögon den vackraste delen av den kejserliga staden i Hue.
Iförd en oerhört tjusig lila poncholiknande plastprodukt gav jag mig ut i motvinden för att kika på the Imperial City (www.hueimperialcity.com) som numera är skyddad som världsarv av Unesco (www.whc.unesco.org). Det är en enorm skapelse som byggdes under 30 år i början 1800-talet och var kejsardömets huvudstad tills den sista kejsaren abdikerade 1945. Området skadades mycket svårt under krigen, men man håller nu sakta men säkert på att rekonstruera byggnaderna.
Tyvärr missade jag min bästa chans ”to instant fame in Vietnam” (eller i vart fall i Hue) eftersom man precis innan vi kom dit släppte in besökare nummer 2 000 000. Det innebar stor uppställning med TV, lokala honaratiores och ett oerhört förvirrat europeiskt par som var de lyckliga besökarna.
Här åts Hues bästa mat för under 20:- per person.
Men även om man inte får vara med på vietnamesisk TV är den kejserliga staden väl värt ett besök. Ett annat ställe alldeles i närheten som man inte får missa är marknaden Dong Ba. Den är enorm och här finns precis allt, men rätt lite turister.
Desto fler turister är det i kvarteren runt gatan Vo Thi Sau. Här är det proppat med restauranger som har de sedvanliga backpackermenyerna kryddat med vietnamesisk mat. Vårt bästa mål mat fick vi dock på ett lokalt ställe där de grillade kyckling och fläsk över en stor kolbädd. Vi var de enda västerlänningarna och åt fantastiskt grillat, fylld bläckfisk och morning glory (en sorts grov spenat) med vitlök som blivit en favorit. Med några öl och läsk till kostade det under 20:- per person!
Tunnlarna i Vin Moch ligger upp till 30 meter ner i marken.
Nästa morgon var det dags för nästa etapp norrut. Vi passade återigen på att kombinera resan med sightseeing (den här gången kostade 20 mil och sex timmar i egen bil lite drygt 800:-) i DMZ – den så kallade demilitariserade zonen mellan nord och syd vid 17:e breddgraden. Under amerikanarnas krig var den dock allt annat än demilitariserad och obegripliga mängder bomber fälldes här. Mycket av bomberna hamnade i byn Vin Moch som amerikanerna misstänkte försåg nordvietnamesiska soldater med förnödenheter. För att överleva bombningarna grävdes gångar i kalkstensberget precis ovanför havet. Hela byn flyttade ner i de 2 kilometer långa gångarna och trots att 9 000 ton bomber släpptes i området dog inte en enda byinvånare! Ju mer jag lär mig om landet och folket desto mer inser jag att vietnameserna är fel folk att ha som ovänner…
Pingback: Den kejserliga staden Hue bjuder på Vietnams bästa mat