Perfekt manchestersnö och privat lift (Kaltenbach-Zell am Ziller-Gerlosstein, 14/3)

Den här perfekta manchesterbacken med tillhörande stollift var min alldeles privata under morgonen tack vare en hygglig liftskötare..

Gårdagens dåliga väder var bara ett litet hack i bra-väder-skivan, för idag sken solen igen. Dessutom fick jag uppleva hur det är att ha en privat lift och en hel backe helt för sig själv! När jag tidigt på morgonen skulle ta mig ner från Wedelhütte (www.wedelhuette.at) var jag nämligen helt ensam i backen och jag var tvungen att åka upp med en lift på vägen. Den var egentligen inte öppen, men den hyggliga liftskötaren drog igång den bara för mig. Plötsligt hade jag en helt privat backe med rejäl lutning, orörd nypistad manchester och någon centimeter nysnö ovanpå det! Ganska svårlaget.

Tyvärr var jag tvungen att lämna min ”privata” lift ganska snart för att ta mig ner till byn och åka vidare till Zell am Ziller (www.zell.at). Efter att ha haft en perfekt pist helt för sig själv kändes det lite underligt att plötsligt dela ganska mjuk vårsnö med vingliga engelsmän igen…Något jag insåg under genomåkningen av systemet var dock att det här måste vara väldigt fina områden för vandring under barmarkssäsongen – och det var också något som min lokala guide Romana bekräftade.

När snön blev för geggig tyckte Romana att det var dags att bryta för lunch och sedan ställa skidorna åt sidan. Vi tog bilen ytterligare några kilometer upp i dalgången och hamnade då i ett minisystem (med Österrikiska mått mätt) som heter Gerlosstein (www.zillertalarena.com/en/arena/winter/gerlosstein.html).

Här finns – förutom ett antal riktigt bra skidbackar – fyra högpoängare:

om man inte bor på Gerlosstein kan man äta middag där och sedan ta kälken de 7 kilometrarna ner till bilen.

• Ett hotell som heter Gerlosstein Berghotel (www.gerlosstein.at). Det drivs av en stor familj och enda sättet att ta sig hit är att åka kabinbana.

• En sju kilometer lång kälkrodelbana som startar vid hotellet och slutar nere på parkeringen. Den är dessutom öppen på kvällen så man kan äta middag på hotellet och sedan ta kälken ner till bilen.

• En Skyliner (eller zipline som den kallas i Sverige). Det är helt enkelt en lång stålvajer som man åker längs med hjälp av en hjulkassett och en sele. Ett varv består av fyra banor där den längsta tar över en minut att åka och man svävar drygt 60 meter över marken.

• Slutligen finns här en fantastisk klippa som är väldigt populär bland klättrare på sommaren och som den inte fullt så äventyrlige kan vandra upp på istället.

Så här kul är det att åka Skyliner!

Vi testar två av den fyra attraktionerna och börjar med stärka oss med lunch på terassen på det väldigt trevliga hotellet. De kör traditionellt tyrolskt kök och revbensspjällen jag bestämmer mig för är de godaste jag ätit på länge. Med ett halv kilo spjäll i magen är det dags att testa Skylinern och faktum är att det är barnsligt roligt att susa fram på en stålvajer i 50 knyck högt ovanför marken. De fyra banorna går alldeles för fort att åka och sedan är det bara att sätta sig i kabinen för att hoppa i bilen och åka vidare till St. Anton!