Så är det dags igen – att tampas med flygplan och allt som numera hör till. Och det blev ingen bra start på resan till Bryssel. Eftersom jag såg bilköerna ut ur Stockholm bestämde jag mig för att ta tåget ut till Arlanda, trots att jag för det mesta tar bussen nuförtiden.
En kompis till denna svalde mitt kort.
Vet ni vad som är det första som händer? Jo, betalautomaten sväljer mitt Amex (www.americanexpress.se)! Det är sånt som inte händer. Jag får biljetten, väntar på mitt kort och hör bara en plåtröst som upprepade gånger säger ”Please take your card”. Jo, gärna, men var då? I springan där jag stoppade in det finns inte ett spår av mitt tjusiga kort.
Och vad gör jag nu? Väntar? Ber någon vakta om mitt kort kommer ut? Sparkar hål på automaten? Går därifrån för att tillkalla hjälp? Jag känner mig modig och väljer det sistnämnda. Det känns faktiskt rätt kul att gå till luckan och säga ”automaten svalde mitt kort”. Sist det hände mig var när jag checkade in med mitt bonuskort i en automat hos SAS på Arlanda, då fick jag i sann SAS-anda helt enkelt beskedet ”det kan inte hända” och sedan fick jag beställa ett nytt kort när jag kom hem. Kortet sitter förmodligen fortfarande fast i automaten och alla SAS-tanterna med fejkade Cartierklockor undrar säkert varför automaten inte funkar.
På Arlanda Express (www.arlandaexpress.se) gick det lite bättre, efter några försök fick en av damerna i kassan med hjälp av bister Securitasvakt med norra Europas största nyckelknippa upp automaten och kunde rädda mitt kort.
Eftersom tåget givetvis var försenat så hann jag också med det.
När jag köpte flygbiljetten använde jag mitt standardknep – att gå in på webben exakt 8 veckor innan avgången, då är priserna av någon anledning som lägst. Därför kostade min SAS-biljett (www.sas.se) fram och tillbaka till Bryssel bara drygt 1 200:- – såna priser gillar jag. För att slippa umgås med de falska Cartiertanterna checkade jag in hemma och skrev ut boardingkortet.
Här ligger Scandinavian Tapas Bar.
Nu sitter jag med ett glas Chenin Blanc på den enda restaurang på Arlanda som är värd sitt namn – Scandinavian Tapas Bar i terminal 5, klicka här för mer info. En gigantisk räkmacka (med räkor skalade på plats) har också bidragit till att humöret höjts en smula. Det är inte billigt, men till skillnad från många andra matställen på Arlanda, där man lever som om varje dag vore den sista, är kvaliteten bra.
Eftersom jag funderat en hel del på det som helt överskuggar flygandet idag – säkerheten – kan jag inte låta bli att reflektera över detta.
Jag tror nämligen att vi är på väg åt helt fel håll om vi vill öka säkerheten när vi flyger. Det uppfinns fler och fler apparater som ska avslöja om vi har med oss sprängmedel, mattknivar, nagelsaxar, mineralvatten, stora flaskor schampo och annat man inte får ha med sig ombord (jag förstår de två första förbuden, men har svårt för de tre sista).
Samtidigt kan jag checka in hemma, ta mitt handbagage och gå rakt igenom säkerhetskontrollen med minimal mänsklig kontakt. Det tror jag är en mycket farlig utveckling. Jag tror nämligen att ständig mänsklig kontakt är det bästa sättet att stoppa dårar av olika slag. Att ljuga trovärdigt är en ganska svår konst och med rätt enkel utbildning kan man lära sig att se om människor uppträder misstänksamt. Nu gick jag som ett test rakt igenom utan att växla ett enda ord med någon person, det var lätt som en plätt. Att vi litar blint på apparaterna tror jag är en farlig utveckling.
Ben Gurion-flygplatsen i Tel Aviv som är hemvist för El Al har oöverträffad säkerhet och den bygger i hög utsträckning på människor och inte maskiner.
Jag har stött på olika miljöer där man jobbar annorlunda. Den första riktiga kontakten med ett säkerhetstänkande som bygger på människor och deras slutsatser fick jag när jag jobbade åt FN i Mellanöstern och flög en hel del i regionen. Då och då klev jag på flygplan i Tel Aviv – där skulle jag inte vilja vara terrorist. Med till en början ganska oskyldiga frågor avslöjade de oerhört effektivt och obönhörligt om du var osäker och när blicken började flacka ökade pressen snabbt. Vid minsta indikation skickades man vidare till en ”förhörsledare” – en minst sagt svettig upplevelse.
En motsvarande upplevelse hade jag på flygplatsen i Belfast när IRA och brittiska militären fortfarande gjorde sitt bästa för att ta livet av varandra. Jag hade checkat in alldeles för tidigt och vandrade omkring lite planlöst för att fördriva tiden. Det dröjde inte många minuter förrän två vänliga, men bestämda, herrar som jag trodde var vanliga resenärer slöt upp, diskret visade sina polisbrickor (och axelhölster med innehåll…) och bad mig följa med för att svara på frågor. Om jag vore terrorist skulle jag sky sådana ställen som pesten. Det är självfallet mycket mer tilltalande att lura en helt förutsägbar maskin än att försöka finta en oförutsägbar människa som du inte vet någonting om.
Bra information!
Just som jag tänkt den här tanken klart får jag ett SMS av SAS som talar om att planet är försenat. Det är ju en bra service, men ändå bättre vore ju om planet gick i tid…
Förutom försenat är planet givetvis överbokat och det tar ytterligare en stund av förvirring innan man med hjälp av 300 Euro lyckats övertyga några stackars resenärer att flyga via Kastrup (www.cph.dk) istället enligt principen ”får vi bara iväg dem härifrån blir det Köpenhamns problem istället”…
