Studsaren tas fram innan vandringen.
I morse var det mycket tidig uppstigning för att hinna med på morgonens vandring i området utanför campen. Redan i bilen på vägen ut stötte vi på en ståtlig lejonhane, som vi sedan kunde höra under hela vandringen.
Det kändes rätt skönt att ha med sig två guider som var utrustade med varsin rejäl studsare.
Lejonets rytande kan höras upp till 7 km. Att han är oskarp beror på att det var mörkt…
Jag har aldrig hört talas om någon turist i någorlunda modern tid som blivit dödad av lejon i parken, men det finns definitivt ”man-eaters” bland dem och man gissar att ett 10-tal flyktingar från Mocambique blir dödade varje år. När flyktingströmmen var som tätast för något 10-tal år sedan uppskattar man att den siffran var något 100-tal dödsfall varje år.
Jag har svårt att tänka mig någon mer ångestfylld död…
Tamboti Tent Camp ligger vid en flod som i år tyvärr inte fyllts av regnvatten ännu.
Efter rejäl frukost på bacon och ägg var det sedan dags att byta camp igen. Den här gången till tält i Tamboti Tent Camp som bara ligger några kilometer från Orpen. Tälten ligger på rad efter en just nu uttorkad flodbädd och i campen regerar allt mer aggressiva babianer och surmulna honeybadgers. Kraftiga skåp i stålnät håller dem borta från maten, men nåde den som glömmer att stänga dörren till skåpet.
Bufflarna trivs i området sydväst om Orpen.
Efter att noga låst in alla mina saker gjorde jag en ”kort” fyra timmars resa i ett för mig nytt område sydväst om campen. Ett antal hjordar med imponerande bufflar var det mest bestående minnet av den turen.
Jag hade också bespetsat mig på en liten lunchupplevelse på picnicsiten Muzandzeni, men när jag väl kom dit visade det sig att den enda ”serveringen” bestod av en kylbox med läsk. Det var inte riktigt vad jag hade hoppats på, men jag kompenserade med en gigantisk fruktsallad när jag kom tillbaka till tältet.
