Att åka tåg är nästan alltid ett trevligt sätt att förflytta sig och allra roligast är det när man inte riktigt vet vad man har att förvänta sig. Därför är det extra spännande när vi åker till tågstationen i Saigon för att ta nattåget norrut mot Danang i centrala Vietnam.
Biljetter har vi fixat redan hemifrån via resebyrån Vietnam Impressive (www.vietnamimpressive.com). Det har fungerat oroligt smidigt med mailkontakt, förskottsbetalning via internet och biljetter som levereras i god tid till oss i Saigon. Visst blir det lite dyrare än att själv köa på tågstationen, men med tanke på att tågbiljetterna är otroligt billiga så är det väl placerade slantar. Dessutom var det upplopp på stationen i samband med att tågbiljetterna till det vietnamesiska nyåret – tet – släpptes någon dag innan vår avfärd. En lysande sida med information om tågresor i Vietnam finner du för övrigt på Seat61 (www.seat61.com).
Det är ingen lyx i de vietnamesiska sovkupéerna, men de är fullt fungerande på alla sätt.
Ska man döma av vår resa är det statliga järnvägsbolaget VNR (www.vr.com.vn) väldigt välorganiserat. Tydligt uppmärkta tåg, vagnar och platser och massor av konduktörer som kan hjälpa de tveksamma.
Vår fyrplatsers sovkupé är väl inte det lyxigaste jag satt min fot i, men fullt fungerande och det är bra med plats för oss och vårt bagage. Tåget går en timme före midnatt och är framme i Danang knappt 16 timmar senare. Det betyder väl att tåget i praktiken förflyttar sig med 50-60 km/h. Optimalt för en turist!
Här har SJ en del att lära sig. När det börjar dra ihop sig till lunch kommer en vagn som serverar nystekt kyckling, ris och grönsaker för under 10:-.
Den låga hastigheten gör det kul att sitta och titta ut. Efter några morgontimmar inser jag att det är något väldigt annorlunda med den landsbygd vi passerar förbi. Efter ett tags funderande slår det mig att det inte bara är väldigt vackert utan också helt fritt från personbilar! Under hela förmiddagen ser jag inte en enda personbil, bara enstaka lastbilar och någon buss. Cykel verkar fortfarande vara det överlägset vanligaste sättet för att ta sig runt på landsbygden med moped på en säker andraplats.
När vi närmar oss slutstationen i Danang provar jag att SMS:a det telefonnummer jag fått tidigare av en bekant. Jag berättar när vi kommer fram, hur många vi är och vart vi vill åka. När vi stiger av tåget står en ung man med en prydlig skylt och en ännu prydligare bil och väntar på oss. En timme senare lämnar han av oss i den lilla världsarvsstaden Hoi An (www.whc.unesco.org) och för besväret vill han ha under 100:-. Det här är ett fantastiskt land på alla sätt!
I det här arkitektritade huset vid floden i världsarvsstaden Hoi An ska vi spendera en knapp vecka.
Huset han släpper av oss vid har vi också hittat via homeexchange (www.homeexchange.com) och det är precis lika läckert som alla andra hem vi hittat på det här sättet. Det ägs av en fransk-vietnamesisk författarinna, men när vi kommer hit är det bara hennes 92-årige far som är på plats. Han visar sig ha bott i USA i över 30 år, men har nu återvänt till hemlandet. Han är ett livs levande exempel på Vietnams komplicerade nutidshistoria som innehåller krig, flykt och återförening.
