Julafton kan ju firas på många olika sätt. Ett är att kliva upp i ottan för att sätta sig i en skakig minibuss och åka två timmar på en grusväg som är så smal att den är enkelriktad åt ena hållet på förmiddagen och åt det andra hållet på eftermiddagen. Varför gör man då det? Jo, helt enkelt för att titta på den mäktiga glaciären Manso.
Glaciären på Mount Tronador.
Det går utmärkt att åka upp till glaciären på egen hand, men med tanke på hur vägen ser ut är det inget man direkt längtar efter. Jag väljer därför en tur med trekkingklubben Club Andino (www.clubandino.org). För 600 pesos (+80 pesos för inträdet till nationalparken Parque Nacional Nahuel Huapi) får man bussresan och en guidad vandring med en kunnig guide upp till glaciären som ligger i kanten av det 3 454 meter höga Mount Tronador.
Utsikten från verandan på Hotel Tronador.
Första halvtimmen färdas man på en utmärkt del av den klassiska argentinska vägen Ruta 40 (Route 40) som slingrar sig 5 000 km från norr till söder i det här enorma landet. Sedan blir det grusväg modell minimalsmal med en snitthastighet på runt 30 km/h. På vägen passerar man klassiska Hotel Tronador (www.hoteltronador.com) som ligger oerhört vackert vid sjön Lago Mascaradi. Hade jag mer tid skulle jag gärna tillbringa ett par dagar här.
I mitten av bilden syns den svarta glaciären.
Vi skumpar dock förbi hotellet och fortsätter till vägens slut som ligger vid Ventisquero Negro (den svarta glaciären). Namnet har den fått för att det här är en glaciär som skapats när is rasat ner från den blåskimrande Mansoglaciären hundratals meter ovanför. Nedanför har det sedan formats en ny moräntäckt glaciär som är helt svart. Under den är det slutligen en helt grön glaciärsjö med isflak i, ett väldigt märkligt naturfenomen!
Pampa Linda har plats för ett 40-tal gäster.
Efter titten på den svarta glaciären åker vi ner till Pampa Linda (www.hosteriapampalinda.com.ar) som är en Hosteria (värdshus, kanske man skulle kunna översätta det med). Det ligger makalöst vackert nedanför glaciären och helt isolerat från omvärlden. Ingen mobil, inget internet, men ström från en egen turbin i älven. Även här har man plats för övernattande gäster och matservering.
Efter vandring till en annan del av glaciären.
Från Pampa Linda promenerar vi 2 timmar i ganska flack terräng upp till en annan kant av Mansoglaciären där vatten från den smältande glaciären störtar 100-tals meter utför bergsstupet, det ackompanjeras av återkommande dån när någon del av glaciären ramlar ihop. Cirklande kondorer högt upp i skyn fulländar bilden av Patagonien. Efter lunch på mackor och glaciärvatten är det dags att vända och gå de 6 kilometrarna tillbaka till Pampa Linda (där jag gärna hade stannat istället för att skumpa 2 timmar tillbaka efter den dammiga vägen, som inte längre har ens nyhetens behag…).
