Idag är det dags att ge sig ut till fots bland djuren i Manyeleti (www.manyeleti.com). Vår guide Andrew laddar sin .375 H&H för att vi inte ska råka ut för några tråkigheter. Faktum är dock att det är otroligt ovanligt med incidenter i parkerna trots att vi (och många andra) rör oss bland presumtivt mycket farliga djur.
Första kontakten med storvilt är en noshörning och hennes knappt två år gamla kalv. Att se noshörningar dessa dagar är en smula kluvet. Den epedemiska tjuvjakten för att tillfredställa människor som tror att noshörningshorn har magiska egenskaper har gjort att man på många ställen sågat av noshörningarnas horn. Det har man gjort även här och det är rätt sorgligt att se. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det påverkar noshörningsbeståndet och av någon sorts hänsyn låter jag bli att fotografera dem.
Respektingivande elefanttjur.
Medan vi kikar på noshörningarna smyger ett par elefanttjurar upp alldeles bakom oss (på sina stora mjuka fötter smyger de hur bra som helst…), men de är på bra humör och trumpetar bara lite för syns skull. Annars är elefanter de djur jag har mest respekt för. Det är nästan omöjligt att skydda sig från en fullvuxen elefant som bestämt sig för att du är ett olämpligt sällskap. En elefant som väger 4-5 ton välter lätt en bil eller det träd du klättrat upp i. Lugn och avstånd är bästa medicinen för att slippa alltför intim kontakt.
När elefanterna tröttnat på oss blir vi istället kontaktade av en Honeyguide. Det är en fågel som leder människor och djur till vildbinas bon i förhoppningen att den ska få ta del av honungen. Vi hittar boet, men ingen är särskilt sugen på att klättra upp i trädet och gå i närkamp med bina så Honeyguiden förblir lottlös denna gång. Folktron säger för övrigt att den som plundrar ett bisamhälle efter fågelns guidning och inte delar med sig råkar illa ut. Som hämnd leder Honeyguiden dig till ett farligt djur nästa gång den stöter på dig. Vi enas dock om att det bara gäller när man förser sig med honung.
Den största buffeln till höger. Kolla storleken på hans horn jämför med kompisarnas – ingen tvekan om vem som bestämmer här.
Vår vandring avslutas vid ett större vattenhål där en ensam flodhäst huserar. Efter en stund får den också sällskap av en liten hjord törstiga bufflar som är en smula nervösa över vår närvaro. Till sist bestämmer sig dock den största tjuren för att vi inte är farliga och leder kompisarna ner till vattnet.
